Kiranadöden: fångad av källarpulare

Album: Khalifa Kirana Gharana. Sarangi: Hafizullah Khan. Tabla: Rik Masterson. Innehåll: Saugandh, Anaek Ranjani, Rageshree

■ ■ ■

Undertecknad är inte särskilt stor och tung, och då är det skönt att ha Hafizullah Khans Saugandh i lurarna när man ger sig ut i stormen: stabil, lugn och allt igenom Kirana. När han kommer till sam låter han aldrig sa klinga ut utan fortsätter genast, ner eller upp, och tar en ny variation på samma figur – gång på gång på gång, så att han får en enkel fras att räcka hur länge som helst. Han spelar inte alap-jor-jhalla utan vilambit och drut som en khyaliya, och det är uppfriskande att höra efter all Ram Narayan som ingår i den moderna lyssnarupplevelsen – det finns egentligen ingen anledning att spela på något annat sätt.

Detta rörande dokument finns på en CD-R med laserskrivet omslag från Pran Nath-kulten i New York. Men Hafizullah var Abdul Waheed Khans enda son, och kalif av Kirana sedan 60-talet, och tyvärr förstår man att när ett så tungt namn är hänvisat till utländska källarpulare kommer traditionen inte att överleva. Visst är ljudet tunt och tablan låter som en Samsonite-väska, men thekan är föredömligt bare-bones, tänkte vi skriva. Sedan upptäckte vi att det är en amerikan som spelar, så vi är långt ifrån säkra på hur mycket av Samsonite-soundet som sitter i inspelningen: han kanske helt enkelt inte kan få ett bättre ljud ur trummorna, och kanske inte kan spela mer än theka? Ändå är det mycket som gått så långt att vi föredrar det framför åtminstone nästan vilken tabladiva som helst.

Efter Saugandh kommer Anaek Ranjini (”olika sorter”), ett äckligt hopkok signerat Hafizullah själv. Skalan är SGmdNS’R’ / S’NdPmGRS, och omslaget listar elva komponentragor. Vi experimenterar med att stänga av och sjunga ragan vidare i stormen: efter några minuter kommer vi på oss själva mitt i Yaman. Avantgarde-ragan ligger dubbelmackad mellan denna lugna, vackra Saugandh och en Rageshree (inte vår favoritraga) som inte lyfter. Kiranabriljansen från Saugandh står ingenstans att finna. Traditionen är inte bara dödsdömd – den dör under skivans gång!

Hafizullah Khan gick bort i augusti 2002. Han hade potential att bli en skivartist man kunde vara stolt och glad över, men världen ska tydligen alltid vara så grym.

I väntan på skrivande med mer substans,

VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s