Vad gör man inte för att få höra en khyal med Priyanka Mallik?

Album: In Praise of the Goddess: Devotional Songs from North India. Sång: Premkumar, Prashant, Nishant & Priyanka Mallik. Tabla, pakhawaj: Ravishankar Upadhyay. Label: Celestial Harmonies 13267-2. Innehåll: Durga (ektal ”Devi Durge Bhavani”), Gurjari Todi (ektal ”Para karoge kaba mori”,  ”Tuma sanga lagi ratna”), Bilaskhani Todi (teental ”Jagata Janani Ambe”), Adana (sooltal ”Triveni kalindi Sarasvati” av Swami Haridas (1500-tal)), Bhairavi (Bhatkhandes ”Bhavani Dayani” – som ”Dayani Bhavani”!).

■ ■ ■ ■

Familjen Dagar, dhrupadsångens ojämförligt starkaste kraft, hade sin utländske förkämpe i fransmanen Alain Daniélou redan på 50-talet. Han tog dem till Europa, bokade turnéer och spelade in skivor, och det hela har gett upphov till det äckliga memet i Europas indisk-klassiska kotteri att ”Europa räddade dhrupad från att dö ut” – underförstått att man räddade all indisk klassisk musik och nästan inte underförstått alls The White Man’s Burden. Nu när världen kopplats upp mot internet är inte längre Indien ett sagoland som ett fåtal europeiska resenärer kan måla upp valfri bild av efter egna syften, utan indiernas egna röster hörs ända hit. Idéer om etnomusikologen som frälsare blir allt svårare att vidmakthålla – men så sent som 1995 ondgjorde sig Peter Pannke i en festskrift till Daniélou över att det idag är etnomusikologen som är utrotningshotad och inte längre musiken.

Peter Pannke, en förkämpe av senare generation, har en egen familj med dhrupadsångare att förfäkta: Familjen Mallik. Alla deras skivor utom ungefär två* är inspelade av honom. De kommer från Darbhanga i Bihar och härstammar från bröderna Radhakrishna och Kartaram som dök upp vid hovet på 1790-talet i värsta Bihartorkan och lyckades framkalla regn med ett framförande av raga Malhar. En tacksam maharadja förlänade dem stora ägor och efternamnet Mallik (markägare), gjorde dem till hovsångare och på den vägen är det. Ett släktträd hämtat ur Dhrupad: Tradition and Performance in Indian Music av Ritwik Sanyal & Richard Widdess, klicka för åtminstone viss förstoring:

Dilettanter som vi är blir vi alltid lika förvånade när vi tittar på släktträd – den här gången för att Vidur Mallik inte är nära släkt med ”The King of Dhrupad” (lokalt epitet) Ram Chatur Mallik. Den ene härstammar från Radhakrishna, den andre från Kartaram. Vidur är inte mer än femmänningsbarn till Ram Chatur.

Hur som helst är det familjen Dagar som är dhrupadsångens ojämförligt starkaste kraft. Folk vill gärna höra andra traditioner, men mest som exotika; man brukar inte vilja ha en fortsättning och familjen Mallick, som vill vara mer än så, har det inte lätt. I Tyskland har de i alla fall Peter Pannke – men i Sveriges indisk-klassiska ankdamm är det värre. Flera rasikor kallar dem till exempel för ”Mupparna”. En annan brukar roa sig med att tillämpa Karl Andersson teori om ”generationernas förfall” på familjen.

”Generationernas förfall” handlar inte alls om vad man skulle kunna tro, utan om hur människan blir till synes tjusigare och tjusigare för varje släktled. Den bygger på två idéer: att varje generation har unika drag, och att ungdom är skönhet. När vi ser oss omkring, och ser människor av olika generationer, är de unga vackra och de äldre anskrämliga. Dessa äldre sågs förstås som vackra när de en gång var unga, men det ser vi inte idag ens om vi tittar på gamla bilder. Det enda vi ser, även på gamla foton, är den generationens drag, som vi lärt oss förknippa med ålderdom och förfall – i våra ögon ser dåtidens läckerbitar redan i ungdomens blomma ut som gamla vrak.

De två generationer som sjunger på den här skivan är som sagt inte så nära släkt med Ram Chatur Mallik, men han får ändå illustera den äldsta generation vi minns idag:

Så såg han ut på baksidan av Masters of Raga, Wergo SN 1076-50 (en CD vi inte recenserat för att han sjunger Vinod, Sindura och Paraj och det förstår vi oss inte på). Nästa generation, och näst-nästa, får illustreras av Vidur respektive sonen Premkumar Mallik:

Så såg de ut i inlägget bakom CD:n på Secret Colours (Shalimar Records SHLMR 7775), där de sjunger khyal istället för dhrupad. Nu ser vi tydligt att medan Ram Chatur Mallik ser ut som en vanlig gammal gubbe har Vidur Mallik en annan charm, och Premkumar Malllik är rent ut sagt en riktigt stilig karl. På den här Youtube-videon ser han ut som rena filmstjärnan:

Och bakom honom skymtar dottern Priyanka Mallik:

Och nu har vi genom att stega oss fram genom generationerna i familjen Mallik gått från den alldaglige Ram Chatur till Indiens snyggaste sångerska i mannaminne. Naturligtvis är det fusk, eftersom varje generation också är yngre på de bilder vi använt, och eftersom tjejer i allmänhet är snyggare – men det är ändå sådant Sveriges rasikor tycker att de kan roa sig med när det handlar om familjen Mallik.

Äh, vad fan, ”Sveriges rasikor” … det var vi.

Men när vi såg Youtubevideon med Priyankaen Madhuvanti på sex minuter – fastnade skrattet i halsen. I familjen Mallik har det alltid varit tjocka, hesa röster som gällt (90-talets Vidur sjöng som monsunmuller och ökentorka) och vi har flera gånger känt att de förställer sig i jakten på någon sorts ideal. Men aldrig har vi hört en indisk-klassisk artist förställa rösten som denna kvinna. Hon trycker ner den så djupt du kan tänka dig, hon sjunger så beslöjat att det är ett skrik och en viskning på samma gång – och det fungerar. Vi är inte mer än människor. Det här måste höras. När vi såg den videon tänkte vi att vi skulle göra vad som helst för en skiva med henne.

Nu har vi hittat den. På In Praise of the Goddess: Devotional Songs from North India sjunger Premkumar Mallik både khyal och dhrupad med sina tre barn och vi vågade inte ens öppna CD-häftet för att läsa oss till hur stor roll Priyanka hade fått på den. Vi bara satte skivan i spelaren och hoppades på det bästa.

En Durga slog emot oss. En aochar i omisskänlig Mallik-stil: yviga röster överallt som sjunger i mun på varandra, tjockt, dimmigt, spretigt, jordigt, gutturalt – och med en entusiasm inför musiken som aldrig går att ta fel på. Men det var bara mansröster. ”Devi Durge Bhavani”, började de efter två minuter. ”Jagata Janani Maharani.” Vi lyssnade. Efter sju och en halv minut hade tAnbazin blivit så snabb att bara fadern klarade av den. De två sönerna framhärdade i alla fall i försök efter misslyckat försök, och vi tittade på klockan.

Inom tolv minuter var Durgan slut, och luften fylldes av blytung tanpura. Så här lät det inte nyss! Tanpuran för det som komma skulle surrade och dånade med allt från shadja till nishad … och så kom rösten vi väntat på.

Hjälp! Det är hon! Det är hon! En 26 minuter lång Gurjari med Priyanka Mallik! Gurjari Todi, som dessutom är så vacker! I två minuter höll vi andan genom en hes och spänd alap. Gradvis sjönk det in att ja, hon skulle faktiskt sjunga ensam – precis som vi önskat oss. Så kom från ingenstans en salva maskingevärseld uppför skalan, och BOOM! så hade hon slagit till med en S’d på första tablaslaget och en stor khyalupplevelse var igång.

Hon sjunger verkligen ensam: Premkumars harmonium från Durga tiger stilla. Det är denna kusliga röst som både viskar och spricker, på samma gång ansträngd, svag och urstark, ensam mot denna feta högspänningstanpura och en jättetabla som dånar som åska. I 26 minuter. Tills tAnbazin står som spön i backen, med rösten så förvrängd att vi inte har en aning om vad hon sjunger.

Det är klart att hon gör det i Gurjari Todi, där det väl är stört omöjligt att misslyckas – ragan är så stark att man har gratis bhava. Och det är klart att det är för denna röst, denna röst som hänför oss så som vi gärna bortser från en och annan Jasraj-formel istället för improvisation. Och det är klart att rösten är förställd. Vill du klaga så går det.

Vill du istället ha en stark musikuppelvelse är det bara att lyssna. Det är väl ändå det som är poängen.

När fadern ska följa upp detta kraftprov med en Bilaskhani blir det nästan parodiskt. En stor, stark karl med enormt käkparti som nästan grymtar för att låta manligare än en flicksnärta på 50 kilo. Och som behöver hjälp av ett harmonium för att kunna sjunga.

Räddar skinnet gör han först i skivans enda dhrupad: en 1500-talsvers av Swami Haridas om Triveni som han sjunger, tillsammans med sönerna, i Adana. Tre mansröster med pakhawaj är självklart mäktigt, men det står trots allt klart att Priyanka stulit showen. Hon återvänder för avslutande ”Bhavani Dayani”, där alla fyra sjunger för full hals. Det är toner, fraser, odödliga Bhairaviprayogor överallt – det yviga, spretiga Mallikfyrverkeriet av röster och entusiasm – men inte ens fyra personer starkt når det upp till Vidur Malliks insjungning på Makar Records, som skrämde oss halvt från vettet när det begav sig.

Därmed inte sagt att det är dåligt. Ganska läskigt är det allt.

Efter 72 minuter har vi så hört ”Devotional Songs from North India” till Durgas ära, till Bhavanis, till Gangas, till Yamunas och till Saraswatis. Men Priyanka har istället sjungit om Krishna. Det gör bara skivan ännu bättre. Den är ojämn men väl värd fyra stjärnor – vi vill återigen ifrågasätta fenomenet felfinnande lyssning, och istället bejaka och dyrka gudinnan: Priyanka Malliks insats, sett till helheten, är femstjärnig.

VK & JV

*) De enda vi kan komma på på rak arm är Vidur Malliks La tradition lyrique du dhrupad 1 på Makar Records och Abhaynarayan Malliks Gauhar på Ninaad Records. Och som släktträdet visar är Abhaynarayan ganska långt ifrån den gren av familjen Pannke brukar producera.

Månadens foto, december 2010: Anoushka Shankar med cello

Anoushka Shankar för Haute Curry

Anoushka Shankar är varumärkesambassadör för ”Haute Curry”, ”a young and funky ethno-fashion brand for today’s young fashion divas. She perfectly matches the brand values and positioning of Haute Curry and her personal style statement mirrors and modernized ethnicity of haute curry’s designs and styles.”

Via Indian Makeup Blog.

Tycker alltid det är konstigt när något betecknas som ”etniskt”.

VK

Maa Durga: 29 minuter

AlbumDeep ki jyot jare re. Sång: Kumar Gandharva. Harmonium, tabla: ? Label: Venus Special VCDSP-315. Innehåll: Durga, Adana, Dhan Basanti + ytterligare något udda som inte står listat

■ ■ ■

Som av en slump har vi sparat det mest lovande till sist i vårt oplanerade Durgatema: Kumar Gandharva, 29 minuter, på Venus Records Deep ki jyot jare re (släppt 2005). Kumar Gandharva är mest lovande av tre skäl.

För det första hans särpräglade sångstil. Kumar var handikappad och hade blivit av med ena lungan, så han kunde inte sjunga de långa fraser som takt och ton kräver i khyal. Istället sjöng han korta, upphackade fraser med långa pauser (han är den indiska musiker som bäst utnyttjat anahata nAda) – sjöng mindre än alla andra, vilket ju borde passa en liten raga.

För det andra ställde detta honom i viss mån utanför traditionen. För många var han en favorit och inte minst en frisk fläkt, men för andra var han bara en handikappad som envisades med att göra våld. Och har man i någon mån hamnat utanför traditionen är det lättare att pröva nya vägar. Kumar blev en experimentatör, och det passar ju bra när ragan i våra öron har utrymme för förbättring.

För det tredje är Kumar Gandharva helt enkelt den bästa musiker som oss veterligt tagit sig an Durga i någon större omfattning, med ganska god marginal.

Vilka galet fula omslag man ibland tvingas visa upp

Och vi hade rätt! Jämfört med allt annat vi hört är Kumars insjungning en fullträff. Han sjunger kanske inte så mycket mindre än en vanlig sångare alla gånger men nog gör det skillnad. När andra upprepar sig och nöter småfraser i ragan är det störande, men Kumar är vi vana att höra på det sättet; det är så han bygger spänning. Han är van att sjunga med små medel och fastnar aldrig i direkta dumheter som till och med en gigant som Hariprasad Chaurasia gjorde i denna svåra raga.

Och för att hålla det intressant har han bestämt sig för att Durgas madhyam går att böja neråt, nästan ända ner till komal gandhar. Och vi är ju ändå inte precis galna i denna raga, så varför inte? Det blev inte sämre.

Efter en av Lalith Raos mindre lyckade insatser, efter två försök av Hariprasad Chaurasia och efter att RK recenserat santoor på Panchamkauns framstår Deep ki jyot jare re som en riktigt, riktigt bra skiva. Vi tror att den kan behöva sättas i perspektiv, så vi ger den tre stjärnor – det som inte är Durga är ojämnt och oslipat, och det som är Durga är ju i alla fall Durga – men det är tre starka stjärnor. Just nu känns det som att vi hellre vill höra Kumar Gandharva sjunga telefonkatalogen än att höra någon annan framföra Durga. Är det sångaren och inte ragan? Vi vet inte. Det var ju i alla fall Durga han sjöng.

JV

Maa Durga: 33+39 minuter

Album: Power & Grace 1. Flöjt: Hariprasad Chaurasia. Pakhawaj: Bhavani Shankar. Tabla: Anindo Chatterjee. Sense World Music 007 (Durga, Malkauns).

■ ■

VCD: Raag Durga. Flöjt: Hariprasad Chaurasia (and party). Pakhawaj: Bhavani Shankar. Tabla: Vijay Ghate. Sagarika SVCD C 006 (Durga, Khamajthumri).

■ ■

Det började med att vi hittade en jättedurga från Lalith Rao på 47 minuter, varpå RK förstås hittade en ännu längre med Shivkumar Sharma, av alla människor – helt spontant har det uppstått Durgatema på Panchamkauns, och det är bäst att smida medan järnet är varmt. En musiker som spelat in ragan i rejälformat inte bara en utan två gånger är Hariprasad Chaurasia – först på Sense World Musics Power & Grace 1 (Saptakfestivalen 2001) och sedan på VCD för Sagarika (Raag Durga, 2005). Den första är 33 minuter lång, och den andra 39. Vi börjar med den.

Hariprasad spelar tydligen nu för tiden – vi lyssnar inte jättemycket på flöjt – lite som Bismillah Khan på ålderns höst: med ”and party”. (Vi lyssnar så lite på flöjt att vi inte känner igen partyt.) Här hade man kunnat tänka sig att flöjtisterna hjälpte och inspirerade varandra i improvisationen, men så blir inte fallet. Efter tretton och en halv minut har Hariprasad Chaurasia slut på idéer och börjar nöta motiv som PmRP mR, PmRP mR, PmRD RD., PmRD RD., och då har han påannonserats i två minuter så Durga räckte alltså i mindre än 12 minuter för en musiker som gått i lära hos Annapurna Devi. Durga är och förblir en liten raga.

Återstående 25 minuter blir precis som vi trodde ingen rolig lyssning. Alltsammans spelas med både tabla och pakhawaj – tydligen också par för banan hos dagens Hariprasad – och även det leder tankarna till Bismillah Khan, som gärna hade både khurdak och tabla i sitt ”and party”. Vi kan inte riktigt med det inexakta smattrandet, och det spelar sönder flöjten, men Durga dog ju någonstans kring 13–14 minuter så vi vet faktiskt inte varför vi fortsätter skriva om skivan annat än för att fylla ut texten.

Som tur är strålar Hariprasads flöjtism i det lättmaterial som följer. Det är skillnad som på natt och dag: den imbecilla Durga (tro oss, man tänker många gånger att det här hade man väl kunnat göra lika dåligt själv; är det inte svårare att vara Indiens mest aktade flöjtist?) ska vara huvudnummer och en thumri i Khamaj ska fylla ut. Men det är precis tvärtom. Det är lekfullt, det är vackert, det passar flöjten – och inte minst finns det melodi att spela. Det är inte första gången en Hariprasad-skiva räddas av utfyllnad.

Här gör också ”and party” sig påmint och spelar polyfoniskt med mästaren. Väl kan det tolereras (nej?) i lättrepertoar men det börjar nog bli dags att värna den klassiska musiken mot ännu en käpphäst. Och som vi föll för den gimmicken första gången vi hörde den.

Nog om detta och över till Power & Grace 1, som den heter, Sense World Musics utgåva från Saptakfestivalen 2001. Här kom utfyllnadsmaterialet ut på en volym 2 separat, som säkert var en bra skiva – Durgan (33 minuter) samsas här med nästan 40 minuter Malkauns. Vill du höra 40 minuter Malkauns på flöjt så undanber vi oss dig som läsare – men den Durga han frammanar här är märkbart bättre. Vi bara lyssnade, och plötsligt hade det gått 12 minuter utan att vi reagerat negativt på en enda fras. I Durga! Hariprasad lyckas verkligen hitta melodier inom Durgas ramar som fungerar utan att kännas uttjatade – som det ska vara, förstås, men inte alltid blir i dessa ”små ragor”. Där Lalith Rao tråkade ut oss med vända efter vända avslutade med jobbig mukhda spelar Hariprasad en helt fri alap, som faktiskt blir bra musik, och han gör det så att man rycker till varje gång det kommer en pakar.

Här räcker Durga längre än i 14 minuter för en musiker som gått i lära hos Annapurna Devi. Närmare bestämt i 16 minuter – 17 om man är på bra humör – sedan är det som förgjort: en jor (på flöjt?) följs snabbt av en kvarts halvt om halvt söndertrummat durgande på tomgång och wow, Hariprasad: efter att ha lyssnat igenom två av dina skivor är vi fortfarande övertygade om att det är dödfött att spela in en lång Durga, men du har tagit oss ur villfarelsen att den är meningslös att spela in över huvud taget.

JV

PS: Ingen av de här utgåvorna vinner kanske någon skönhetstävling, så vi fortsatte på inslaget spår med en bild på Durga istället ovan. Håll till godo!

Maa Durga: 59 minuter

Album: Live Concert Swar Utsav. Santoor: Shivkumar Sharma. Tabla: Shafaat Ahmed Khan. Label: Music Today CDA-01009 (Durga, dhun)

Vi synar JV:s 49-minutersdurga, vi höjer med 10 minuter och vi bryter ett mångårigt tabu på Panchamkauns: vi recenserar en santoorskiva.

Alla ni som kommit hit via någon obegriplig sökterm och inte har en aning om vad det här handlar om: indisk klassisk musik har ett vokalt ursprung. Först och främst är musiken sång, och all instrumental melodik försöker så långt det någonsin går att imitera sången. Förenklat uttryckt kan ett glissando mellan två toner vara lika viktigt som en ton på skalan, och en ton utan rätt vibrato, förslag eller annat ornament vara lika fel som en höjd istället för en sänkt. På bandlösa instrument som fiol och sarod kan man böja och manipulera tonen som man vill; på sitar går det att göra mycket med att helt enkelt böja strängen.

Men sedan 60-talet har en gentleman från Kashmir haft fräckheten att spela hackbräde (santoor) och kalla detta indisk klassisk musik. Ett plingplong-instrument, där tonen är kort och inte kan manipuleras. Det är helt opassande. I en hjärtknipande historia tvingades han av fadern (en sångare) att spela denna lokala specialitet med klassiska pretentioner; av någon anledning vann det acceptans och Shivkumar Sharma, som han heter, har allt sedan 80-talet betraktats av många nordindier som en av landets största musiker.

En rolig debattör i frågan är kanske Deepak Raja, som tror att santooren är musikens framtid (och efter Kushal Das idosynkratiska sitar på senaste Darbarfestivalen är vi rädda att han ska ha lite rätt) och argumenterar för en acceptans samtidigt som han egentligen inte gillar det. Själva är vi hundraprocentigt emot detta elände som definitionsmässigt går stick i stäv mot själva musikens grunder, och har då och då roat oss med att sätta in bilder på krokodiler och annat med bildtexten ”A recent photo of Shivkumar Sharma?”.

Vi har inte recenserat några skivor med santoor eftersom vi inte kan förmå oss att se det som något indisk-klassiskt men nu har vi hittat en inspelning av lilla raga Durga på instrumentet som är hela 59 minuter lång, längre än Lalith Raos 49-minutersinspelning, och om 49 minuter är tillräckligt för att uppmärksamma måste 59 minuter vara rekord. Den finns på en skiva som heter Live Concert Swar Utsav från år 2000 och omslaget är kanske snyggare än Lalith Raos men Durga är ändå snyggare så vi satte in en bild på Henne ovan; varsågoda.

Det är inte ofta vi faktiskt lyssnat på santoor mer än någon enstaka minut och det är en egendomlig upplevelse. I alap tillbringar Sharma mycket tid med att bara dra pinnarna fram och tillbaka över stränguppsättningen i vad vi antar att hans hundratusentals fans ser som en lovvärd approximation av meend men det frambringar ju inga toner över huvud taget utan bara ett surrande ljud. Så länge han på det här sättet spelar mot istället för med instrumentet är skivan förstås fruktansvärt dålig. Men när han inom 10 minuter kommit igång med tongångarna är det åtminstone en halvtimme som man kan lyssna på med gott mod om man tänker sig att det är någon småtrevlig ”världsmusik”, sedan urartar det i bullrande riktning.

Men JV har satt ribban högre: vi måste tänka Durga. Och då blir skivan med ens obegriplig. För det han spelar är inte Durga, utan Bhoop. Det är visserligen en transponerad Bhoop, med madhyam som shadaj, men det är sannerligen inte Durga. Det är större skillnad på Bhoop och Durga än att man kan spela dem på samma skala med olika grundton: vi skulle känna igen Durgas swaroopa på en kilometers håll och Sharma spelar den inte alls. Transponeringen visar ändå att skivan inte bara är felmärkt: att det inte är Bhoop han tänkt sig.

Det är så här vi menar. 1: Durgas skala i C. 2: Bhoops skala i C. 3. Om man transponerar Bhoops skala till F istället ryms den på Durgas skala i C: tonerna har ju nu blivit FGACD vilket är desamma som Durgas CDFGA. Sedan är det förstås tänkt att Durga och Bhoop ska omfatta olika slags melodik på sina respektive skalor.

För oss spelar nu detta mindre roll eftersom vi ändå inte vill se ett santoorverk som vare sig Durga eller Bhoop, men det är trots allt kul att det går att döma ut skivan ur vilken synvinkel som helst. JV som föredrar Bhoop framför Durga kanske har mer att hämta.

RK

Maa Durga: 49 minuter

Album: Beyond Reach. Sång: Lalith Rao. Harmonium: Purushottam Walawalkar. Tabla: Deepak Nerurkar. Navras Records NRCD 0153 (Durga, Piloo).

■ (■)

De många femtonsmelodierna i norra Indien erbjuder vitt skilda lyssningsupplevelser. För det första har vi de riktigt sublima – Malkauns, Megh, Jogiya, Gunkali, Bilaskhani Todi, Bhinna Shadaj – där man måste vara gjord av trä för att över huvud taget kunna ägna toner och skalor en tanke. Hit är även Bairagi på väg, tror vi, även om den är ung. Andra är förstås bara varianter på enorma teman, och det är främst så man relaterar till dem: Dhani, Chandrakauns, Gorakh Kalyan, Bhoopal Todi (Bilaskhani är större än så). Den självklara pentatoniska durskalan SRGPDS är inmutad av Bhoop, och varianter på durtemat som bibehåller shuddha nishad (Hamsadhwani, Sarang) lyckas på det sättet lura en att alla toner faktiskt är med. (Jog, Tilang, Brindavani Sarang med flera går längre än så och tillåter olika varianter på samma skalsteg, med varierande resultat.) Abhogi, Vibhas, Shivranjani känns konstruerade, instängda, konstiga.

Och så har vi Durga. På fel pentatonisk durskala: SRmPDS. Med bara fem toner att förhålla sig till blir Durga lätt en parodi på Bhoop: man hör allt som oftast Bhoop transponerad några steg. Kanske är det för att motverka detta som Durga har fått sin egendomliga avaroha SDmPDmRDS – när Bhoop rör sig obehindrat upp och ner måste Durga krumbukta sig.

Durga är en liten raga.

Så döm om vår förvåning när vi hittade en Durga på hela 49 minuter med Lalith Rao. Den finns på en skiva från Navras som heter Beyond Reach och omslaget är så fult att vi satte in en annan bild på Durga ovan; varsågoda. Hur kan man sjunga Durga i 49 minuter?

Det vore väl en intressant utgångspunkt, och vi önskar att vi hade den. Men egentligen undrar vi hur man kan sjunga Durga över huvud taget, och den utgångspunkten bådar ju inte gott för Lalith Rao, som vi nu börjar recensera.

I grund och botten tycker vi ju bra om Lalith Rao. Hon sjunger Agra, bara en sån sak, hon har livet igenom behållit en ungdomlig charm, och hon har mödosamt och ayurvediskt kommit tillbaka efter att ha förstört rösten på en Europaturné på 90-talet. Det sista är väl inget skäl att tycka vare sig bra eller illa om en sångerska, men det gör sannerligen att man håller tillbaka sina kritiker. Fast nu har hon sjungit en 49 minuter lång Durga, rakt in i det blå skåpet.

Purushottam Walawalkar gör en riktig instats på sitt harmonium. Han är lugn, hypnotisk och dynamisk. Men när vi berömmer orgeln, då är det illa. I 30 minuter av den evighetslånga badan ”Rasa kanha re” händer ingenting förutom att det sjungs en massa toner i väntan på nästa mukhda (PDmRP). Vi har aldrig hört en raga låta så mager, och det är tydligt att den sträcks ut på tok för långt. Så långt är det förvisso Durga det är fel på, och inte Lalith Rao. Men under de sista 5–10 minuterna sjungs det inga toner längre mellan de gräsliga mukhdorna, utan fullt utblommad gamaktAnbazi. Inte ens den skickligaste sångerska brukar kunna få det att fungera med kvinnorösten, och Lalith Rao är tyvärr ingen jättetekniker – dessutom är skakad musik bara ännu svårare när intervallen är så här stora. Ligger tonerna tätt ihop kan man ju alltid slänga iväg rösten och skaka den och alltid träffar den något; på en pentatonisk skala kan man missa grovt.

Det här partiet är bara 10–15 minuter långt, men präglar minnet av hela skivan. Vi minns den som bland de kraxigaste vi hört, trots att denna jättedurga till mer än hälften är fördedömligt lugn, vilsam, hypnotisk, statisk – allt det vi så ofta lyssnar efter i musiken – och det hade varit utsökt i de flesta andra ragor.

Avslutande Piloo är 20 minuter lång, mer än utfyllnad: en vacker thumri-hori där Lalith visar att hon också kan sjunga bra.

JV

Pressgrannar: Lars Lovén, SvD

Under rubriken ”Tablaspel med fantastisk variation” skriver Lars Lovén en överraskande vettig recension av Nityanand Haldipurs och Sadanand Naimpallis Stockholmskonsert:

Pandit Nityanand Haldipurs och Pandit Sadanand Naimpallis konsert, som inleder denna den sista kvällen av Indien/Indien-festivalen på Södra teatern, understryker just de komplexa dragen. Tablaspelaren Naimpal reciterar och spelar korta stycken ackompanjerad av endast ett melodium [harmonium]. Han visar upp en fantastisk variation, och för den delen teknik, men med så många korta stycken i olika stilar och med tillhörande förklaringar är det svårt att ta till sig allt.

Mer lättillgänglig och precis lika imponerande i all sin stillsamhet är Pandit Nityanand Haldipurs del av konserten. Haldipur spelar långa, meditativa stycken på bansuri, en bambuflöjt med mjuk ton och en del blåsljud, ackompanjerad av Naimpalli på tablas. Bordunen spelas på en tanpura istället för den elektroniska shruti box som ofta används, vilket ger musiken extra djup och klang.

Visst, det säger inte mycket mer än att Haldipur och Naimpalli har uppträtt och Lovén tyckte det var ganska bra, men det är ju i alla fall inte fel.

Själva skippade vi denna spelning. Vi tycker nämligen inte om flöjt. Att det också skulle vara tablasolo hade vi inte förstått, och kanske hade det inte ändrat något, och hur som helst förblir Sarwar Sabri och Pinky Singh de enda tabliyor vi sett solokonserter med.

Kiranadöden: fångad av källarpulare

Album: Khalifa Kirana Gharana. Sarangi: Hafizullah Khan. Tabla: Rik Masterson. Innehåll: Saugandh, Anaek Ranjani, Rageshree

■ ■ ■

Undertecknad är inte särskilt stor och tung, och då är det skönt att ha Hafizullah Khans Saugandh i lurarna när man ger sig ut i stormen: stabil, lugn och allt igenom Kirana. När han kommer till sam låter han aldrig sa klinga ut utan fortsätter genast, ner eller upp, och tar en ny variation på samma figur – gång på gång på gång, så att han får en enkel fras att räcka hur länge som helst. Han spelar inte alap-jor-jhalla utan vilambit och drut som en khyaliya, och det är uppfriskande att höra efter all Ram Narayan som ingår i den moderna lyssnarupplevelsen – det finns egentligen ingen anledning att spela på något annat sätt.

Detta rörande dokument finns på en CD-R med laserskrivet omslag från Pran Nath-kulten i New York. Men Hafizullah var Abdul Waheed Khans enda son, och kalif av Kirana sedan 60-talet, och tyvärr förstår man att när ett så tungt namn är hänvisat till utländska källarpulare kommer traditionen inte att överleva. Visst är ljudet tunt och tablan låter som en Samsonite-väska, men thekan är föredömligt bare-bones, tänkte vi skriva. Sedan upptäckte vi att det är en amerikan som spelar, så vi är långt ifrån säkra på hur mycket av Samsonite-soundet som sitter i inspelningen: han kanske helt enkelt inte kan få ett bättre ljud ur trummorna, och kanske inte kan spela mer än theka? Ändå är det mycket som gått så långt att vi föredrar det framför åtminstone nästan vilken tabladiva som helst.

Efter Saugandh kommer Anaek Ranjini (”olika sorter”), ett äckligt hopkok signerat Hafizullah själv. Skalan är SGmdNS’R’ / S’NdPmGRS, och omslaget listar elva komponentragor. Vi experimenterar med att stänga av och sjunga ragan vidare i stormen: efter några minuter kommer vi på oss själva mitt i Yaman. Avantgarde-ragan ligger dubbelmackad mellan denna lugna, vackra Saugandh och en Rageshree (inte vår favoritraga) som inte lyfter. Kiranabriljansen från Saugandh står ingenstans att finna. Traditionen är inte bara dödsdömd – den dör under skivans gång!

Hafizullah Khan gick bort i augusti 2002. Han hade potential att bli en skivartist man kunde vara stolt och glad över, men världen ska tydligen alltid vara så grym.

I väntan på skrivande med mer substans,

VK