48 minuter Ravi Shankar i kreddigt dålig inspelning

Album: Nine Decades Vol 1: 1967–1968. Sitar: Ravi Shankar. Tabla: Alla Rakha. Label: Ravi Shankars East Meets West (Gangeshwari + fältinspelningar av hippies och vedamässa)

■ ■ ■

I Europa (nåja) fick man sin treenighet för två tusen år sedan: fadern, sonen och den helige ande. Södra Indien hade sin i slutet på 1700-talet: kompositörerna Dikshitar, Shyama Sastri och Thyagaraja, som ända sedan dess stått för merparten av den klassiska musik som framförs. I norra Indien fick man vänta till självständighetstiden, då man fick tre sitarspelare av guds nåde: Vilayat Khan, Ravi Shankar och Nikhil Banerjee.

Ravi Shankars roll blev att popularisera musiken ute i världen. Det gjorde han med besked, men också med ett mått av nivellering, förenkling, spel för galleriet och inte minst samarbeten med musiker från helt annan tradition. Vilayat Khans roll blev att stanna i Indien och ondgöra sig över detta (jisses vad dessa två pucklade på varandra i pressen genom åren) samtidigt som han i årtionde efter årtionde spelade den bästa sitar världen någonsin hört och förstås blev oerhört populär, om än inte utomlands. Nikhil Banerjees roll blev att stå över allt detta, inte göra väsen av sig, och gå till odödligheten som en musiker för alla de lyssnare som vill visa hur fina människor de är genom att också stå över allt detta.

Vilayat Khan spelade in sina första stenkakor som 9-åring; när LP-skivan kom spelade han in hela LP i samma raga, och när CD:n kom var hans inspelningar 80 minuter. (Banerjee tyckte över huvud taget inte om att spela in.) Ravi Shankar började också på 78-varvare, och när LP:n och sedan CD:n kom blev också hans inspelningar längre – men inte mycket. Faktum är att för några månader sedan hade Ravi Shankar varit skivartist i 54 år, och de enda inspelningar som var längre än en LP-sida var 45 minuter långa Raga Parameshwari från 1976 och 50 minuter långa Raga Jogeshwari från samma epok.

Nu var det inte bara ärkerivalen Vilayat Khan som rynkade på näsan åt Shankars sus och dus med Beatles och amerikaner. Ravi var pionjär, och i en tid när ingen annan indisk musiker gjort något sådant sågs det inte med blida ögon i hemlandet. Ravi var inte mer än människa, så han tog kritiken ganska hårt. För att hävda sig åkte han hem en vända och satsade på mer seriöst turnerande. Det här var på 60- eller 70-talet – hagiografin är luddig – och några inspelningar från detta omspunna segertåg cirkulerar inte. Så romantiseringen bara fortsätter: idag heter det allt som oftast att han konserterade tre timmar i sträck i en och samma raga (hittills har vi aldrig läst fyra timmar, men det kommer!) och förstås var den ragan alltid någon av de verkliga tungviktarna: Todi, Darbari, Yaman och så vidare.

Ragor som Vilayat inte bara spelade in på fullängdare, utan också firade triumfer med. Det längsta Ravi Shankar givit ut var som sagt Parameshwari och Jogeshwari, och vad är det? Ad hoc-byggen, en Ahiri Todi (redan den halvt om halvt obskyr) med pancham borttagen och en korsning mellan Jog och någon annan egen kreation.

Men så hände något. På ålderns senhöst (han är nu fyllda nittio) drog Ravi Shankar igång skivbolaget East Meets West och började ge ut serien Nine Decades. Den maffiga programförklaringen:

In the last few decades I’ve seen various recording companies releasing my music with little or no input from me – repackaging releases with new art work and new titles and effectively misusing the public’s trust. In the worst instances, my ragas have been sold as generic ‘new age’ mental and physical well-being potions, a tactic that ignores the classical musical form in which these ragas were composed and erases the history that lives in each. Except for the compositions “Shanti Mantra” and “Hey Nath”, and the release Chants of India, produced by George Harrison, all my music has been recorded within this traditional art form [överdrift!] – a musical language I love and continue to study [ej överdrift]. With the help of my family and a few friends we launched East Meets West Music to once again bring this beautiful art form to the world. With this label we can continue to bring you my music and introduce to you the work of young musicians who share with me a philosophical respect for this spiritual mode of musical composition. It is with love that, as I complete my ninth decade and step into my tenth, I undertake this endeavor and I hope I can do justice to all the love and faith you have showered on me.

Jaha! Och det första han ger ut är mycket riktigt hans näst längsta släpp någonsin, 48 minuter, och betydligt äldre än allt jämförbart han givit ut – från 1968, helt klart en sorts storhetstid – och därtill inspelat inte bara live utan på Ganges stränder:

When I was on site for the filming of Raga in 1968 and on the river Ganges, the pattern of this raga came spontaneously in my mind like many of the authentic ragas [?]. It was recorded early in the morning in a temple near Allahabad. It is a swara bhed raga, born by shifting the tonic of a particular raga and creating a new work from an old one as follows:

S G M P d n S
S n d P M G S

Gangeshwari belongs, along with Kameshwari and Jogeshwari, to my original raga Parameshwari, which I created in the early 1960s.

Just det ja. Så fort en bandspelare var på i mer än 25 minuter hos Ravi Shankar, råkade den fånga något som ingen annan någonsin spelat in – som ingen lyssnare har byggt upp en relation till, som ingen kritiker kan jämföra med något; som inte på något sätt öppnar för jämförelse med Vilayat Khan. I 54 år har vi sett mellan fingrarna, men nu tycker vi oss kunna säga att det gått troll.

Men hur låter skivan? På ett sätt förjävligt – det är en fältinspelning improviserad med en handhållen mikrofon, med gott om distortion och dropouts. På samma sätt fascinerande – det är en helt annan sak att höra Ravi Shankar så som man annars bara hör de mest obskyra och missförstådda musiker, ett sound man lärt sig associera knappast med mittfårans mittfåra utan med cred som nästan gör ont. Och på ett annat sätt låter den precis som Ravi Shankar.

Det är Ravi Shankars vanliga sitarspel, snabbt, perkussivt och pointillistiskt, i 48 minuter i sträck istället för 18. Vi skulle inte säga att det vinner på det längre formatet, men inte heller gå så långt som till motsatsen. Att det kommer ut på skiva är förstås en event i sig, och att det är Ravi Shankar själv, 90 år, som ger ut det är fantastiskt. Men det är inte bland det bästa han gjort; eftermälet skulle han tänkt på tidigare. Det enda han gjort för att verkligen hävda sig, vad vi kan minnas, är just Jogeshwarin och en Puriya-Kalyan med rejäl alap (båda lustigt nog inspelade i vårt kära Frankrike) – när den här Gangeshwarin spelades i templet var det för att underhålla. Efter en alap på sex minuter är det näsan i kaklet, eller vad det nu kan heta, i fyrtio. I en ad hoc-raga. Med väldigt mycket S! n! S!. Det slår inte Parameshwarin, och är långt ifrån Jogeshwarin.

Resten av skivan fylls ut inte med hans sedvanliga Gara eller Mishra Mand, utan med en fältinspelning av veda-mässande (varför?) och intervjuer med amerikansk publik efter någon spelning. En kvinna säger ”it’s not possible to produce music like that without being another kind of a human being”. Det vill säga indier. I Nordindiens eviga ”Sitar Wars” med forumtrådar som ”Denigration of Ravi Shankar” är det lätt att tappa perspektivet: man får inte glömma att denna kvinna, även om Ravi, hade helt rätt.

VK

*) Överallt i marknadsföringen av den här skivan nämns Kamala Chakravarty, som spelade tanpura, före tablamästaren Alla Rakha. Detta går igen i recensioner – tidningen Scene i Wisconsin skriver till exempel om Shankars ”bandmates”, ”Kamala Chakravarty on tanpura (the drone string instrument) and tabla monster Ustad Alla Rakha” (skribenten vet alltså mycket väl vad en tanpura är och vem Alla Rakha är!) – och dessa plockas sedan upp och används av East Meets West för vidare marknadsföring. Det är så mycket som är obegripligt med och kring Ravi Shankar.

2 reaktioner på ”48 minuter Ravi Shankar i kreddigt dålig inspelning

  1. Hmm. På rak arm kan vi komma på ett flertal inspelningar med Ravi Shankar som är längre än 25 minuter och inte nämns i denna tendentiösa historia:

    • Bhimpalasi från Monterey Pop Festival, 27 minuter.
    • Jog från superklassikern Three Ragas, 28½ minut.
    • Miyan ki Malhar från en Music Today-skiva som heter Being Ravi Shankar, 29½ minut.
    • Asa Bhairav från något med så hög profil som Maestro’s Choice, 30½ minut.
    • Puriya-Kalyan från Ocoras Inde du Nord, 31 minuter, är visserligen nämnd –
    • Sindhu Bhairavi från Chhandha Dharas Unique Ravi Shankar är 34 minuter.
    • Tilak Kamod från Oriental Records Sublime Sounds of Sitar är 37 minuter.
    • Och Charukauns från Chhanda Dharas Incredible Ravi Shankar är 50 minuter lång med extra ansats till been-ang i alap-jor-jhalla. 1986 är den inspelad.

    Vi förstår poängen, det är ju ljusår från Vilayats output, men samtidigt vill vi inte att det här ska tigas ihjäl på Panchamkauns. Jog och Asa Bhairav torde alla ha hört, men här kan det nog finnas mer som är värt att höra. En del är till och med traditionella ragor. :)

    JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s