Ancestral Voices

Album: Ancestral Voices. Sång: Umakant & Ramakant Gundecha. Pakhawaj: Srikanth Mishra. Label: Navras NRCD0106 (Yaman, Charukeshi)

■ ■ ■ ■

De magistrala bröderna Gundecha skulle kunna ha spelat in denna Yaman som en present till oss på Panchamkauns. VK:s gamla programförklaring, ”mer intresserade av den klassiska musikens förmåga inte att bygga upp känslor enligt rAsa-teori, utan att skala bort: en alternativ strömning som det alltid talas tyst om”, må vara svår att tillämpa på Yaman, och när de sjunger in den så här rakt är det nästan så att åtminstone vi hejdukar börjar tveka.

Överlag är det dock inte bland deras allra bästa skivor, och det är faktiskt i själva sången det brister. En gång sjunger de i mun på varandra till ett riktigt trainwreck som tar några sekunder att reda ut. Gissningsvis hände det mer sådant i studion, för det finns ett antal fula klipp som bryter illusionen. I övrigt följer de sin formel verkligen till punkt och pricka, och det finns lite för recensenten att hänga upp texten på. Även om köttet på ett par ställen var svagare än vanligt, var tre andar otadliga från första till sista tonen, dhrupad inkluderad (ibland känns det som om det är det perfekta uttrycket inom nordindisk konstmusik de hittat*), och bröderna Gundecha kan rekommenderas varmt även när de inte ligger på fem stjärnor.

Men nu var det inte det det skulle handla om, utan recensenten tänkte hänga upp texten på att det finns fler skivor som heter just Ancestral Voices. Främst med R Carlos Nakai & William Eaton.

R Carlos Nakai är indianen som spelar cederflöjt – few have seen your beauty like the Indian has – och William Eaton den läskige figur som bygger egna instrument på temat korsning mellan harpa och gitarr. Sådant skrämmer oss – som när Jim Goldbums galne vetenskapsman i Flugan ska teleportera sig själv i någon helvetesmaskin och materialiseras som en korsning med teleportörens metalldelar. Dock får man tillstå att bröderna Gundecha inte hade några förfäder som sjöng dhrupad, medan de ”Black Lodge Singers” som figurerar på Nakais & Eatons skiva mycket väl kan vara ättlingar till sångare.

”Ancestral Voices” heter också ett spår på el-flum-cellisten Erich Korys Sentient Cello (den här länken känns på sin plats), och ett på allmän­flummaren Roger Subiranas The Dark Symphony. Och en skiva med den vite kora-spelaren David Gilden. (Snyggaste omslaget sedan Herbie Hancocks Perfect Machine, och gissningsvis en precis lika bra skiva.) Det finns också en Ancestral Voices:  Celtic Christmas, med julsånger på säckpipa, och en hel new age-duo från Nevada som heter Ancestral Voices.

En ständig käpphäst är ju hur den indiska klassiska musiken, allt sedan 60-talet, i Europa och USA har approprierats av flummare (och vurmare för ”världsmusik”) som tycker att en hippie med ett par syntar och didgeridoo (eller fältinspelningar med pygméer) är detsamma som Mallikarjun Mansur. Och hur mycket vi än kämpar emot denna styggelse, heter våra skivor fortfarande Ancestral Voices precis som deras. Så nu förstår ni varför vi är så jävla stingsliga.

JV

*) Det perfekta uttrycket inom nordindisk konstmusik hittade outgivne Agra-ustaden Shafi Ahmed Khan när han sjöng in Sujan Khans dhrupad ”Pratham maan Allah”, som funnits tillgänglig som snutt till och från (i skrivande stund från – sajten har blivit något helt annat!) på agragharana.org. Krig mellan dhrupad och khyal, var det nån som skrev – well, don’t let freedom fade / Baby, let’s invade!

RK

3 reaktioner på ”Ancestral Voices

  1. redaktören som dessvärre missat själva poängen skrev:

    … är detsamma som Mallikarjun Mansur …

    Nja, det var ju kanske just det att allt inte låter som just Mallikarjun som är bra både med honom och låt oss ta just pygmeerna som leker med polyfonin dagarna i ända och inspirerar allt från flummiga hippies till Ligeti (som för övrigt inte heller låter som vare sig didjeridoo eller tjugo djembespelande mungigare med strupsångsambitioner) etc. Det är just för att musik är ett så rikt själsligt uttryck att det är omöjligt att någon annan än Mallikarjun skulle låta som Mallikarjun! Och vilken tur att t.ex. Oum Kalsoum och Mei Lanfang låter som sig själva. Kanske skulle redaktören öppna öronen för den rikedom av musik som finns inte bara utanför dhrupad utan t.o.m. utanför Hindustani och faktiskt till och med (fastän det förstås låter otroligt …) Frank Wright, Tristan Honziger m.fl., listan kan faktiskt göras hur lång som helst och balanseras även med bushmän, anatoliska herdar, turkiska aysiks, baghdadiska maqamsångare, uighuriska väverskor … osv osv.

    Vakna upp! Vaxa om öronen, och lyssna till den rikedom som finns bortom dhrupad! Dhrupad är ju kanske bra mycket bättre än t.ex Herbie Hancock, vars musik vi inte alls hyser någon större respekt för, men det är inte mindre välgörande för själen eller för upplevandet av intigheten utan rädsla eller skräck, än att lyssna på teplockande kvinnor som sjunger till varandra från bergsluttningarna, eller på barnen och kvinnor i Borneos djungler som sjungande samlar in sago. Yaman visst, men det kan också vara bolero spelad på en blyertspenna eller gibbonapor som stöter på varann i träden. Varför skulle musik bara vara förborgat några få traderade eller noterade traditioner, vad säger att andra delar av skapelsen inte kan organisera och ordna ljud för att dela med sig av sina stämningar …

    Läs Zhuangzi och begrunda! (Inte den bästa översättningen men den får duga i en hast …)

    The breath of the universe, said Tzu Chi, is called the wind. At times it is at rest. Other times it is aroused. Then every crevice and hollow howls in its fury. Have you never listened to its growing roar?

    Caves and canyons of hill and forest, hollows in huge trees many arm-spans around—these are like nostrils, like mouths, like ear-holes, like rafter-sockets, like drinking bowls, like mortars, like ditches, like sunken bogs. And the wind goes rushing through them—sniffing, snoring, singing, sighing, puffing, burbling, whistling, whirring. Now shrilly treble, now deeply bass, now soft, now loud. Then—a lull, silence enfolds all. Have you never seen how trees are shaken up this way?

    Well, then, asked Tzu Yu, since the music of earth is drawn out of nothing more than holes, and the music of man out of pipes and flutes, what does the music of Heaven consist of?

    The effect of the wind upon these various apertures, replied Tzu Chi, is not uniform. But what gives each its individual sound, what makes it the way it is?

  2. Frågan är om JV föll för frestelsen att smyga in en liten provokation inom parentes i en i övrigt harmlös epistel om någon hemtam käpphäst, eller om JV helt enkelt är dum i huvudet.

    Vi lutar åt det sistnämnda!

    VK, gudinnors gudinnors gudinna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s