Det skadliga pianot

I oktober 2010 är det dags att damma av Sidas piano-skandal från 2004 (skickade pianon till Sydindien som ”bistånd” och sågs som kulturimperialister), eftersom oktobernumret av Sruti har en artikel av pianisten Anil Srinivasan som handlar om just hur det är att vara indier och spela piano.

Vad ledde hans europeisk-klassiska pianoskolning till? En strid ström av fusionskivor med karnatiske sångaren Sikkil Gurucharan. Och hur känns det?

I have fought and continue to fight bitter battles in revisiting the piano in the Indian context … these battles twist a knife deeper into the heart … There are times when I am on stage and I get uncomfortable with what I am playing. But these are the easier situations to face. The most difficult battles are those that I fight with myself, when I sense that my enthusiasm for my instrument and my harmonic arrangement far outweighs my ability to reproduce a melody without compromise.

Som mycket av Anils prosa (till exempel talar han om ”the question of validating the need for these instruments”) förstår man inte exakt vad det betyder, men andemeningen är inte att ta miste på: Han mår dåligt! För att han spelar piano! Stackars Anil Srinivasan!

Nu är det väl ingen som riktigt vet hur det gick med just Sidas pianon (Anils pianism är äldre än så!), men troligen – ta åt er, Sida – har de vid det här laget hunnit traumatisera många sydindier. Och i värsta fall börjar dessa stackars pianister snart göra fusion, så att fler och fler får lida. Kom ihåg, Sida, att fusion är inget oskyldigt nöje: det gör verklig mänsklig skada.

JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s