Den bästa skivan du aldrig hört talas om

Album: Parimalam. Veena: Kalpakam Swaminathan, SR Padmavathy. Mrdangam: ? Label: Swathi’s Sanskriti Series SA324. Innehåll: ”Samugamu” varnam i Nattai av kung Swathi Tirunal, Dikshitars ”Sri Saraswati” (Arabi), ”Thyagaraja Namaste” (Begada) och ”Parimala Ranganatham” (Hamirkalyani), Patnam Subramania Iyers ”Nee Padamule” (Bhairavi) och ”Samayamithe” (javali i Begada) samt Mysore Vasudevacharyas ”Shankari Ninne” i Pantuvarali.

■ ■ ■ ■ ■

Många är de veenaduetter vi med bästa vilja i världen låtit bli att recensera, fast de på papperet varit gudagåvor. Hur många? Tre. Först Doreswamy Iyengar & son på HMV/EMI (Live at Music Acadeny, Madras, 1984), sedan Rajeswari Padmanabhan & Sreevidhya Chandramouli, mor och dotter, på JVC (Music of the Veena II), och sedan Rajeswari igen med Karaikudi Subramanian (adptivbror) på Wergo (Sambho Mahadeva). Alla alltså stora mästare.

3cd

År efter år har vi suttit med de här skivorna och tänkt att det ändå borde gå att säga något positivt. Men när musiken är ornamenterad in i minsta detalj, sällan med rena, raka toner utan det är motsatsen som är poängen, och det är en hel vetenskap hur man ska få instrumenten att surra av övertoner – ja, det är klart att två sådana melodilinjer, som är tjocka, ojämna, och aldrig raka, inte går att bringa i unison. Det är klart att skillnaderna spänner och skallrar mot varandra om man försöker. Hur man än kämpar för att jobba bort det.

Åh, denna envishet att spela mot sina svagheter istället för sina styrkor! Som Bottesini och hans flageoletter på kontrabas! Och om det mot förmodan gick att få två veenor att låta som en, hade det ju räckt med en –

Men de här skillnaderna, som spänner och skallrar – kan man inte vända dem till sin fördel? Jo, men då duger det inte att lämna dem åt slumpen och allra minst att försöka jobba bort dem. Istället behöver man två urstarka tanter som vågar ta varenda kriti rakt in i kaklet och spela så rutorna skallrar. Man behöver Parimalam av Kalpakam Swaminathan och SR Padmavathy.

HJÄLTINNOR. Kalpakam Swaminathan och SR Padmavathy, hennes niece och elev sedan 30 år tillbaka.

Bakom det anonyma, på sin höjd lite småroliga omslaget från Swathi’s Sanskriti Series döljer sig en musikbomb. Tanterna öppnar i en vibrerande Nattai, ”hårdrocksragan”, och gör hårdrocksliknelsen rättvisa i sju minuter. Hela rummet skakar! När de struntar i att försöka snygga till den, och istället drar iväg åt andra hållet, blir tonen från de dubbla veenorna … bred, enorm; svävande, tung och eterisk på samma gång; den vibrerar och varierar in i mikroskopiska detaljer så att även när musiken tas i elefanttempo händer det saker i alla upptänkliga hastigheter på samma gång. I det här sammanhanget är det alldeles underbart varje gång Padmavathys veena stämmer ur sig.

Här finns inget intrikat huvudnummer på tre kvart, utan det spelas låtar, ingen längre än 15 minuter. Sådant har vi  och  vänt oss emot. Men när musikerna inte brinner för att rada upp kritis, vem kan då klandra oss när vi lessnar? Och när Swaminathan och Padmavathy brinner för just det – hur ska vi då kunna klandra dem? När dammet lägger sig (bokstavligt – den här skivan rör upp det!) efter ”Shankari Ninne”, 15 minuter (alapana inräknad) som kändes som en hel vibrerande, skallrande värld, sitter man där och undrar vad det var man precis hörde. Det var Mysore Vasudevacharya. Död 1961. Ett kraftfullt statement av Swaminathan och Padmavathy: trinity, post-trinity – vad är det för skillnad?*

Swaminathans veena har mer manpower än den starkaste Karaikuditant och en universell giltighet som står över till och med Balachander. Vi tar det sista en gång till: hon tar musiken längre bortom tid och rum än Balachander, fast med traditionellt veenaspel. Så ofta har vi tänkt tanken att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik. Sällan har den mäktat med riktigt allt det här.

Vi vet inte riktigt vad vi ska säga om Parimalam. Det låter löjligt att säga att vi tackar den för vårt liv. Men det gör vi. Inte för vårt liv som dricker vatten och andas luft, utan för vårt liv värt att leva – ett liv som lever, dricker och andas gudinnans musik. Hur det gick till och vad exakt det innebär stannar mellan oss och tanterna; men tro oss, det är inget vi bara slänger ur oss.

När ni själva lyssnarParimalam kommer ni kanske att tänka att ”vadå, det här är ju bara en vanlig veenaskiva”. Och visst är det en vanlig veenaskiva. Men det är en riktigt bra vanlig veenaskiva. Rörs ni inte bortom tid och rum av en riktigt bra veenaskiva ska ni kanske fundera på att lägga ner.

Men kom ihåg: vrid upp volymen. Swaminathan är född 1922, men inte främmande för det elförstärkta.

JV

*) Och det från två vainikor i direkt nedstigande guru-shishya-led från självaste Dikshitar! Det vill säga: Följer man deras lärare, lärares lärare osv bakåt kommer man till Mutthuswamy Dikshitar (1775–1875), en av de tre kompositörer från den eran som kallas för Sydindiens ”treenighet” och står så ofattbart högt i kurs att det inte bara är babu English att man valt engelsmännens term för fadern, sonen och den helige ande(n). Alla andra hundratals sydindier som skrivit klassisk musik är bara ”pre-trinity” eller ”post-trinity composers” i mängden. Tills Swaminathan och Padmavathy kommer och visar var skåpet också ska stå, vill säga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s