Det skadliga pianot

I oktober 2010 är det dags att damma av Sidas piano-skandal från 2004 (skickade pianon till Sydindien som ”bistånd” och sågs som kulturimperialister), eftersom oktobernumret av Sruti har en artikel av pianisten Anil Srinivasan som handlar om just hur det är att vara indier och spela piano.

Vad ledde hans europeisk-klassiska pianoskolning till? En strid ström av fusionskivor med karnatiske sångaren Sikkil Gurucharan. Och hur känns det?

I have fought and continue to fight bitter battles in revisiting the piano in the Indian context … these battles twist a knife deeper into the heart … There are times when I am on stage and I get uncomfortable with what I am playing. But these are the easier situations to face. The most difficult battles are those that I fight with myself, when I sense that my enthusiasm for my instrument and my harmonic arrangement far outweighs my ability to reproduce a melody without compromise.

Som mycket av Anils prosa (till exempel talar han om ”the question of validating the need for these instruments”) förstår man inte exakt vad det betyder, men andemeningen är inte att ta miste på: Han mår dåligt! För att han spelar piano! Stackars Anil Srinivasan!

Nu är det väl ingen som riktigt vet hur det gick med just Sidas pianon (Anils pianism är äldre än så!), men troligen – ta åt er, Sida – har de vid det här laget hunnit traumatisera många sydindier. Och i värsta fall börjar dessa stackars pianister snart göra fusion, så att fler och fler får lida. Kom ihåg, Sida, att fusion är inget oskyldigt nöje: det gör verklig mänsklig skada.

JV

Månadens foto: i Frankrike har man fortfarande Mac OS 9

Den här (aktuella) reklamen för en Chaurasia-sändning använder Chicago. Som följde med Mac-datorer fram till för … tio år sedan. Liksom Jacques Charpentiers 72 Etudes Karnatiques här till höger.

Mer om dessa etyder längre fram. Till dess kan ni läsa Rob Barnetts recension på Music Web, som påstår att Charpentier ”aldrig använder orientaliskt [!] material för enbart lokalfärg [nej, någon sådan blir det ju sannerligen inte], utan är upptagen av musikens substans och betydelse”. Och kallar etydcykeln för ”ett av 1900-talets storverk”.

2003, när Kaushiki var obefläckad

Kaushiki Chakrabarty: Pure. Harmonium: Ajoy. Tab­­la: Yogesh Samsi. Sense World Music 047 (Ma­dhuvanti, thumri i Mand).

■ ■ ■

Tjugofem minuter in i vilambit strålade fyra stjärnor. Inte ett ofantligt ljus, men ett ansenligt. Kaushikis alap var kort men mörk och maskulin, hennes khyal likaså – långsam – och när den inte var det var den aggressiv, underhållande, i sin höga tanbazi. Pure, inspelad live i London 2003, var trots rejäl utgivning (av inte minst en trippel-CD) Kaushiki Chakrabartys bästa skiva. Riktigt, värmande bra.

Det är den inte längre, eller rättare sagt vi vet inte längre och bryr oss lika lite som för­ut. För tjugofem minuter in i vilambit kom en sargamtan från helvetet upp till Kaushikis allra högsta register, följd av en till, som innehöll ett oktavhopp. Ingen skiva med oktavhopp får fyra stjäror på Panchamkauns! Och i drut hittar vi godbitar som S! M! S’! M! S!, i staccato. Och skivan som lovade så runt! Precis som kometkarriären, och Kaushiki som person!

Nå, oktavhopp till trots – efter Pure börjar vi för första gången tro att hon en dag ska infria det löftet.

JV

Panchamkauns tar ställning mot ”half bench”

Vi lyssnar som bäst just nu på Aruna Sairams Unnai Allāl (Rajalakshmi Audio) och det är mrdangam och ghatam som är igång hela tiden, cluttrar upp musiken och får den tyngsta kriti att låta som en Hare Krishna-bhajan. Några rytmiska figurer att tala om uppstår aldrig eftersom det alltid är nåt som låter på varenda j–a taktslag.

Hade det varit ”full bench” (med även kanjira och morsing) hade det väl förhoppningsvis varit så mycket slagverk att själva det mäktiga kunde väga upp det man går miste om i subtilitet och musikalitet. Men den här halvmessyren med mrdangam och ghatam, som väl dessvärre är det vanligaste på södra Indiens konsertmattor, hädanefter HALF BENCH, ansluter sig från och med idag till HARMONIUM, REPERTOAR, JASRAJ, AMERIKANER, KALEJDOSKOPISK MELODI, ”STROKELORE” och självklara FUSION bland Panchamkauns officiella käpphästar.

Varning för tigern

tiger

Album: Stalwarts – Vintage Recordings of Masters. Sång: Tiger Varadachari. Fiol, mrdangam: ? Label: Rajalakshmi Audio. Innehåll: 11 spår från 5 till 17 minuter på en dubbel-CD.

”Den indiska tigern är ett ädelt djur, som inte äter upp hela familjer!” röt dåvarande ambassadören Sushil Dubey 1998, när skämtpopparen Dr Bombay – en dansk i turban – underhöll Sveriges åtta­åringar med storverk som ”SOS! The Tiger Took My Family”. Sanji Tandan, indiern som hittat på konceptet, måste ha skakat på huvudet. Det vet väl varenda människa att man ska akta sig för tigrar!

Så håll er undan nu när Rajalakshmi Audio ger ut en CD med självaste Tiger Varadachari, som vi trodde var helt oinspelad, men inskriven i historieböckerna som guru till kultsångaren MD Ramanathan. Det är det sämsta vi hört. Tiger sjunger ofattbart dåligt, och det gamla ljudet är tillräckligt bra för att avslöja varenda miss. Att här finns bara missar. Den egendomliga sång­stilen med alldeles för stora gamaka (Tiger var säkert gammal och darrig här, han dog ju på 50-talet) som bara förstärker intrycket att varenda ton är falsk. Säkert hade Tiger kunskap och idéer som hette duga, och vi trodde aldrig att vi skulle höra falsksång av en sådan grad att den hindrade oss från att höra det underliggande musikaliska budskapet men nu har det hänt.

Så här dålig kan inte en legendar ha varit. På diverse forum är konspirationsteoretikerna redan igång. Det var fler än vi som trodde att Tiger var helt oinspelad. Var kommer de här inspelningarna ifrån? Är det i själva verket något annat, som Rajalakshmi ger ut för att svärta ner Tigers minne, eftersom de i stället är lierade med studenter till rivaliserande … ja, ni hör själva. Fast man börjar ju undra.

RK

Vintage Reminiscences

Album: Vintage Reminiscenses. Sång: Mukta (med Sowmya). Fiol: Savitri Satyamurthy. Chitra­veena: Ganesh (Ravikirans kusin). Mr­dangam: Umayalpuram Mali. Car­natica CAR CD 1075 (13 ”padams & javalis”)

■ ■ ■ ■ ■

Vill ni ha något annorlunda idag har vi den perfekta skivan åt er: Vintage Reminiscenses med ena halvan av syskonparet Brinda & Mukta, dotterdöttrar till Veena Dhanammal, Sydindiens största legendar sedan tre­enigheten. Det var väl bara något år sedan gemene man såg Brinda & Mukta som mer eller mindre oinspelade, trots att de omtalas som tidernas största. Sedan dess har det i rask takt dykt upp två CD med Mukta, sex med Brinda, en film där Brinda både sjunger och spelar veena – och nästan en CD med Dhanammal själv. Det var excentriska Arbiter Records i USA, som annars bara ger ut ashkenazijudiska pianister från anno dazumal, som skulle släppa den på etiketten World Arbiter (vilket j–a namn; vad man måste stå ut med!), men efter något dödsfall har projektet lagts på is (man kunde inte färdigställa CD-häftet. Vad  är det här? India Archive?). Samlarna kunde inte vänta, och Dhanammals sten­kakor läckte ut i alla fall.

I det fallet var väl värdet mest historiskt; det hade lika gärna kunnat vara cylindrar. Brindas sex CD-skivor är också de gamla inspelningar, och låter som mycket annat av det arkivmaterial som svämmat fram de senaste åren.

Skivorna med Mukta låter inte som något annat.

De spelades in 1999, när hon var 85 år. Hon har rejält understöd av Somwya, Savitri och Ganesh, men vägrar låta sig bäras av dem hur bra de än kompar. Muktas röstsvaga, skakiga falsksång är överallt på de här skivorna. Men hon vet vad hon vill med den.

Ni har aldrig hört karnatisk musik så inexakt. Ton efter ton slängs iväg ungefär dit den ska, inte mer. Men det görs av en sångerska som har lärt sig konsten så bra som det är mänskligt möjligt. Det mäktiga Dhanammal-banit, när det sjungs så här på sista versen, låter bra precis som belackarna brukar säga. Det går långsamt, som det gör på ålderns öst, och det är gamaka på varenda ton, vare sig hon vill eller inte. Oftast vill hon ju inget hellre, och då hanteras de dessutom så långsamt att musiken blir ännu segare. Varje stycke blir en enda seg, trögrörlig massa från början till slut. Konturlös – men bra. Född 1914, inspelad 1999, utgiven 2006 kan Mukta vara 2000-talets bästa karnatika. Och vi menar inte årtiondet. Den som inte håller med, han kan inte vara klok. Let no such man be trusted. Mark the music!

Lyssna gärna på Classic Kritis (CAR CD 1102), för Mukta var inte dålig på kriti. Men som kritisångerska stod hon inte huvudet högre än mängden – där fanns det många mästare. På padam och javali finns det ingen som klår Dhanammal-banit. Så lyssna inte på Classic Kritis innan du hört Vintage Reminiscenses. (Det gäller att prioritera.) Och inte förrän du lyssnat in dig på karnatisk musik i tio år. Men då.

Och ni får hålla med om att det är mer sympatiskt att spela in en livs levande 85-åring (och ge ut det som ”Vintage Reminiscenses”) än att krama sönder musiken med nyutgåvor av framlidna sångare och lämna de levande att tyna bort. Minst lika bra musik blev det ju också, kan man konstatera.

VK

Samtidigt, i Nya Zeeland

I världens mest rasistiska land*, Nya Zeeland, har morgonsoffledaren Paul Henry precis fått sparken efter att först ha sågat generalguvernör sir Anand Satyanand, och sedan gjort sig rolig över Delhis premiärminister Sheila Dikshit. Satyanand för att han över huvud taget var indier (han är allså guvernör i Nya Zeeland, inte i Indien), och Dikshit förstås för att hon heter Dikshit. Under en pinsam direktsändning upprepade han såväl ”dipshit” som ”dickshit” med skabrösa variationer gång på gång, skrattande så ögonen tårades, långt efter att alla andra slutat att ens försöka le.

Bra TV, tyckte TVNZ och lade upp klippet på webben. Hus i helvete.

BOVEN I DRAMAT. Paul Henry, rasist och närmast overkligt plump, här möjligtvis gripen av studens allvar?

Nu har vi en teori om varför en nyazeeländare tycker att det här är mycket roligare än ni och vi, utöver att han helt enkelt är en idiot. Vi, som talar fler än ett språk, har fullständigt internaliserat konceptet att en uppsättning språkljud betyder olika saker på olika språk. En svensk kan lyssna på Kiss-skivor dagarna i ända utan att en enda gång reflektera över att namnet betyder något annat på svenska; han måste aktivt påminna sig själv om detta. En nyazeeländare som bara talar engelska har ingenting motsvarande. För honom är allt – undermedvetet, så klart – i första hand engelska. Han tänker ”dickshit” varje gång han hör ”Dikshit”, i kontrast till rockern ovan.

Paul Henry var dock hur som helst en idiot också; till exempel kallade han namnet ”so appropriate, because she’s Indian”. Vi har egentligen ingen aning om vad han menar, men det känns som att det måste vara mer än bara att indier brukar ha indiska namn. Dessutom – Sheila Dikshit är född 1938. Ställd inför 72-årig tant tänker Paul Henry på kuk i arslet.

* * *

SKITSNYGG. Madhuri Dixit, Bollywoodstjärna, får sin släng av sleven.

Engelska och nyazeeländska media som bevakar skandalen har varit noga med att påpeka att egentligen uttalas det /dixit/. Fast det gör det inte. Egentligen uttalas det verkligen /dickshit/ – eller gjorde i alla fall innan alla lärde sig engelska, och gör allt som oftast i Indien även idag. När det begav sig blev Balwant Dixit på rec.music.indian.classical kallad ”dickshit” av anonyma indiska sockpuppets, Madhuri Dixit kallades för ”Madhuri Dickshit” (230 träffar på Google) av Sajjad Khaliq (under förevändning, men ändå) och Rajan Parrikar kallade Keith Erskine för dickshit, välförtjänt.

Att ingen utom Panchamkauns törs vidkänna detta gör inte historien lättare att smälta. Det räcker liksom inte att det är oacceptabelt att göra sig lustig över namnet Sheila Dikshit – man måste försöka vrida det till faktafel också, annars går det inte att fördöma Paul Henry tillräckligt. Med den inställningen visar man ju bara att om det verkligen uttalas /dickshit/ skulle man själv tycka det var lika roligt och acceptabelt att flabba om som någonsin Paul Henry.

Vad har det här med indisk klassisk musik att göra?† frågar du dig nu … om du glömt att Sydindiens tyngsta kompositör hette Mutthuswamy Dikshitar (1775–1835), vilket uttalas /dickshitar/ och vi aldrig hört någon enda människa uttala /dixitar/. Vi minns än idag hur halva publiken ryckte till när Karaikudi Mani sade /dickshitar/ på Stockholmskonserten 2001.

Skandalen till ära inleder vi Dikshitarvecka på Panchamkauns. Varje dag ska vi lyssna på en skiva med enbart Dikshitar. Inget ont som inte har något gott med sig.

VK

*) Näst efter Sydafrika, Japan, Kina, Sydkorea, Nordkorea, Australien, Indien självt, osv, osv.

†) Åh, vår favoritordvits måste med: Thomas Muething på rec.music.classical.recordings 2002 frågar vad något utdraget flamewar hade med klassisk musik att göra, och får svaret ”Muething. Muething at all”.

Den bästa skivan du aldrig hört talas om

Album: Parimalam. Veena: Kalpakam Swaminathan, SR Padmavathy. Mrdangam: ? Label: Swathi’s Sanskriti Series SA324. Innehåll: ”Samugamu” varnam i Nattai av kung Swathi Tirunal, Dikshitars ”Sri Saraswati” (Arabi), ”Thyagaraja Namaste” (Begada) och ”Parimala Ranganatham” (Hamirkalyani), Patnam Subramania Iyers ”Nee Padamule” (Bhairavi) och ”Samayamithe” (javali i Begada) samt Mysore Vasudevacharyas ”Shankari Ninne” i Pantuvarali.

■ ■ ■ ■ ■

Många är de veenaduetter vi med bästa vilja i världen låtit bli att recensera, fast de på papperet varit gudagåvor. Hur många? Tre. Först Doreswamy Iyengar & son på HMV/EMI (Live at Music Acadeny, Madras, 1984), sedan Rajeswari Padmanabhan & Sreevidhya Chandramouli, mor och dotter, på JVC (Music of the Veena II), och sedan Rajeswari igen med Karaikudi Subramanian (adptivbror) på Wergo (Sambho Mahadeva). Alla alltså stora mästare.

3cd

År efter år har vi suttit med de här skivorna och tänkt att det ändå borde gå att säga något positivt. Men när musiken är ornamenterad in i minsta detalj, sällan med rena, raka toner utan det är motsatsen som är poängen, och det är en hel vetenskap hur man ska få instrumenten att surra av övertoner – ja, det är klart att två sådana melodilinjer, som är tjocka, ojämna, och aldrig raka, inte går att bringa i unison. Det är klart att skillnaderna spänner och skallrar mot varandra om man försöker. Hur man än kämpar för att jobba bort det.

Åh, denna envishet att spela mot sina svagheter istället för sina styrkor! Som Bottesini och hans flageoletter på kontrabas! Och om det mot förmodan gick att få två veenor att låta som en, hade det ju räckt med en –

Men de här skillnaderna, som spänner och skallrar – kan man inte vända dem till sin fördel? Jo, men då duger det inte att lämna dem åt slumpen och allra minst att försöka jobba bort dem. Istället behöver man två urstarka tanter som vågar ta varenda kriti rakt in i kaklet och spela så rutorna skallrar. Man behöver Parimalam av Kalpakam Swaminathan och SR Padmavathy.

HJÄLTINNOR. Kalpakam Swaminathan och SR Padmavathy, hennes niece och elev sedan 30 år tillbaka.

Bakom det anonyma, på sin höjd lite småroliga omslaget från Swathi’s Sanskriti Series döljer sig en musikbomb. Tanterna öppnar i en vibrerande Nattai, ”hårdrocksragan”, och gör hårdrocksliknelsen rättvisa i sju minuter. Hela rummet skakar! När de struntar i att försöka snygga till den, och istället drar iväg åt andra hållet, blir tonen från de dubbla veenorna … bred, enorm; svävande, tung och eterisk på samma gång; den vibrerar och varierar in i mikroskopiska detaljer så att även när musiken tas i elefanttempo händer det saker i alla upptänkliga hastigheter på samma gång. I det här sammanhanget är det alldeles underbart varje gång Padmavathys veena stämmer ur sig.

Här finns inget intrikat huvudnummer på tre kvart, utan det spelas låtar, ingen längre än 15 minuter. Sådant har vi  och  vänt oss emot. Men när musikerna inte brinner för att rada upp kritis, vem kan då klandra oss när vi lessnar? Och när Swaminathan och Padmavathy brinner för just det – hur ska vi då kunna klandra dem? När dammet lägger sig (bokstavligt – den här skivan rör upp det!) efter ”Shankari Ninne”, 15 minuter (alapana inräknad) som kändes som en hel vibrerande, skallrande värld, sitter man där och undrar vad det var man precis hörde. Det var Mysore Vasudevacharya. Död 1961. Ett kraftfullt statement av Swaminathan och Padmavathy: trinity, post-trinity – vad är det för skillnad?*

Swaminathans veena har mer manpower än den starkaste Karaikuditant och en universell giltighet som står över till och med Balachander. Vi tar det sista en gång till: hon tar musiken längre bortom tid och rum än Balachander, fast med traditionellt veenaspel. Så ofta har vi tänkt tanken att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik. Sällan har den mäktat med riktigt allt det här.

Vi vet inte riktigt vad vi ska säga om Parimalam. Det låter löjligt att säga att vi tackar den för vårt liv. Men det gör vi. Inte för vårt liv som dricker vatten och andas luft, utan för vårt liv värt att leva – ett liv som lever, dricker och andas gudinnans musik. Hur det gick till och vad exakt det innebär stannar mellan oss och tanterna; men tro oss, det är inget vi bara slänger ur oss.

När ni själva lyssnarParimalam kommer ni kanske att tänka att ”vadå, det här är ju bara en vanlig veenaskiva”. Och visst är det en vanlig veenaskiva. Men det är en riktigt bra vanlig veenaskiva. Rörs ni inte bortom tid och rum av en riktigt bra veenaskiva ska ni kanske fundera på att lägga ner.

Men kom ihåg: vrid upp volymen. Swaminathan är född 1922, men inte främmande för det elförstärkta.

JV

*) Och det från två vainikor i direkt nedstigande guru-shishya-led från självaste Dikshitar! Det vill säga: Följer man deras lärare, lärares lärare osv bakåt kommer man till Mutthuswamy Dikshitar (1775–1875), en av de tre kompositörer från den eran som kallas för Sydindiens ”treenighet” och står så ofattbart högt i kurs att det inte bara är babu English att man valt engelsmännens term för fadern, sonen och den helige ande(n). Alla andra hundratals sydindier som skrivit klassisk musik är bara ”pre-trinity” eller ”post-trinity composers” i mängden. Tills Swaminathan och Padmavathy kommer och visar var skåpet också ska stå, vill säga.

Elev, student, lärjunge, discipel, shishya, shagird

Varför skriver vi alltid student eller elev, varför skriver vi aldrig lärjunge? vet vi att du undrar. På engelska gör man ju skillnad mellan students, som en mästare kan ha hur många som helst, och disciples, de invigda, som knutit tråd med gurun!

Svaret är att disciple är könsneutralt men lärjunge maskulint; vi kan inte förmå oss själva att kalla kvinnor för lärjungar. Och just eftersom man gör skillnad på student och disciple kan vi inte äta halva kakan och kalla män lärjungar och kvinnor studenter.

Är du helt jävla koko har du nu hunnit tänka att ”på svenska kan man ju säga discipel. Varför gör vi inte det på Panchamkauns?” Svaret är förstås att vi är måna om ett vackert språk, och i de fall vi inte får till det ska det åtminstone inte vara helt groteskt. Och adept? Fånigt, ovärdigt, samt känns som att det idag kan betyda lite av varje, nästan till och med efter-apare. En lärling skulle kunna vara något mer än en elev, det är sant, men det är för hårt knutet till hantverkargesäller och känns därför också ovärdigt för detta ädlaste av kall.

Finns det kanske några indiska ord man skulle kunna använda? Javisst, shishya, och i norr shagird; någon gång har vi säkert skrivit så. Som tur är passar båda in i svenska böjningsmönster (shishyan, shishyor, shagirden, shagirder) – men vi känner ändå att det kan vara idé att inte introducera ännu fler facktermer, allra helst inte för sådant som har så pass stort överlapp med svenska ord. Och vad vore poängen? Inte att göra skillnad mellan student och disciple, i alla fall.

Men tillbaka till lärjunge. Visst måste det kunna finnas en feminin form? Visst kan det det – Svenska akademins ordbok listar lärjunginna, och vi måste medge att det har sin charm. (Ett exempel tas från Atterbom: ”Min ståtliga Juno Schleiermachers lärjunginna”). Men även när det uppslagsordet skrevs, under sen trias, var lärjunginna ”numera knappast brukligt” och ”numera föga brukligt” i de två olika icke-religiösa betydelser som redovisas som nummer 3 och 4 fast vi inte kan se någon skillnad på dem. Men det gör kanske ingenting – när det gäller att översätta skillnaden mellan student och disciple är det ju just den religiösa laddningen man vill åt.

Mot lärjunginna måste man dock invända att det är fnoskigt. Som allt som fallit ur bruk känns det mest studentikost. Träffarna på Google är alla bibliska eller ålderdomliga, förutom en som är antisemitisk.

Och faktum är att vi inte är så pigga på den här skillnaden mellan student och disciple över huvud taget. Visst är den i princip nyttig, och ibland även i praktiken; men ofta vet man ju inte vilket som gäller och man kan ju inte gärna säga att alla är studenter tills motsatsen är bevisad för då skulle man ju råka skriva student om många som faktiskt är disciples. När det kommer till kritan är det som vanligt den svenska modellen som är bäst.

JV, VK

PS: Hur uttalar ni lärjunginna? Vår första impuls var att betona –in-, men vi fick också en andra impuls att betona lär- med andrabetoning på -in-, eftersom lärjunge betoner både lär– och –jung-.