Panchamkauns äventyr; Panchamkauns i tryck; Panchamkauns på Swedbank

Vi läste precis pin­färska Bögarnas värsta vän: Historien om tidningen Destroyer, Karl Anderssons kontro­versiella gaytidning som skulle föra tillbaka den Vackra pojken på agendan. Detta gick sådär, eller rättare sagt inte alls – de nära 200 sidorna berättar i viss detalj hur RFSL, Stockhom Pride, nazister, ”HBT-programmen i SR och SVT”, barn­ombuds­mannen, Karl Anderssons vänner, tabloidpressen, Ecpat, sexradikaler i en doktorsavhandling, vänster- och höger­skribenter och allsköns bloggare, konstnärer och kuratorer samt inte minst de egna läsarna tog avstånd från tidningen under de fyra år den gavs ut, 2006 till 2010.

Betalningslösningar på internet stod för sin beskärda del av antagonismen. Först vägrade 2Checkout befatta sig med Karl, sedan Paypal, sedan Kagi, sedan svenska Samport; konkurrenten Dibs godtog tidningen (som alltid höll sig inom lagens ramar!), men det gällde då också att hitta en inlösande bank.

Nordea och SEB ville inte ha med tidningen att göra; inte heller Skandiabanken; inte heller Danske bank; inte heller norska Teller, som misstänkte att Karl bedrev olaglig handel under Destroyers flagg (ja, det vore ju strategiskt):

Jag hade nu avverkat hälften av de svenska inlösenbankerna … om det fortsatte så här skulle jag inte hitta något sätt att låta läsaren köpa tidningen med kreditkort. Det i sin tur skulle innebära tidningens död, eftersom jag var beroende av inkomsterna för att trycka upp nya nummer.

När jag kontaktade Swedbank och deras inlösenavdelning Babs [!] bytte jag strategi. Jag satte upp en webbshopp som jag kallade Ilovemags.com, där jag sålde ett antal udda men kreddiga tidskrifter. I sortimentet hade jag bland annat konsttidskriften C Magazine från Toronto, vars chefredaktör jag träffat i Prag året innan, och Panchamkauns, ett fanzine om indisk klassisk musik som en vän gjorde. I shoppen sålde jag också den smala franska gaytidningen Kaiserin och finska Kasino A4 som jag själv varit intervjuad i. Och Destroyer. Tanken var alltså att Destroyer skulle vara en i mängden. I mitt första mejl till Swedbank skrev jag: ”Jag kommer att sälja smalare tidningar och fanzine med inriktning mode/musik/konst/gay.”

Detta visade sig vara rätt strategi.

En strategi som innehåller Panchamkauns är sällan fel! Och i det sammanhanget kunde den fördömande läsekretsen fortsätta köpa tidningen i ett och ett halvt år.

I januari 2010 får Karl ett mejl av sin bankman, som utan större omsvep än ”hoppas att allt är bra” ber honom ringa upp.

När jag ringde upp honom förklarade han att jag ju varit kund i ett och ett halv år nu, att Babs regelbundet genomför slumpmässiga stickprov för att kontrollera sina kunder, och att jag valts ut till ett sådant. I proceduren ingick att de kontrollerade att webbshoppen fortfarande uppfyllde de tekniska kraven och så vidare, men också att kunden skickade in några exempel på varorna som såldes i shoppen, så att Babs kunde kontrollera dessa. Min bankman bad mig således skicka några tidningar till honom.

Jag tyckte att förfrågan var väldigt konstig. Sitter de på Babs kontor och inspekterar DVD-spelare, cyklar, gröna teer, böcker och allt vad man kan tänkas sälja i sin webbshopp? Vore inte en sådan inspektion bättre att göra innan man tecknar avtal med kunden, istället för genom ett ”stickprov” ett och ett halvt år senare? Vad trodde man att man skulle hitta? Och varför var det min bankman som hörde av sig till mig istället för Babs själva, som var de som jag haft all kontakt med angående shoppen sedan den öppnades?

Jag sade givetvis att jag skulle skicka några tidningar, men bad att få lite tid på mig eftersom jag inte hade några ex av Dik Fagazine i lager eftersom den skickas direkt från redaktionen i Warszawa när någon beställer den. Det var ingen brådska, förklarade bankmannen. Han sa också att  jag skulle få tillbaka alla tidningar efter att de blivit granskade, och föreslog att jag skulle lägga med ett svarskuvert. Två veckor senare, när jag fått försändelsen från Warszawa, skickade jag det senaste numret av Dik Fagazine,  Destroyer respektive Panchamkauns till Swedbank.

Till saken hör att Karl har detta som vi brukar kalla ”zest for life”: för att retas med sina negativa läsare har han placerat en Epcat-banner på tidningens hemsida. Epcat är en kristen organisation som vill bekämpa barnsexhandel med hjälp av allt från filmvisning om barnsexturism på långflygningar (nej tack!) till webbfilter; säga vad man vill om detta, men många av Karls läsare vill nog inte att någon barnsexhandel ska bekämpas över huvud taget. Få ser hur som helst det roliga i Karls tilltag. Allra minst Epcat själva:

Jag ringde upp min bankman och frågade rakt ut om jag blivit föremål för det samarbete som jag visste att Swedbank hade med Epcat. Han svarade att ”det kan mycket väl vara så”, men sade att han inte visste eftersom det var Babs som bett honom vidarebefordra tidningarna till dem. Så jag ringde Babs. En kvinna lyssnade andäktigt när jag berättade om att jag valts ut för Babs stickprov och skickat in några exempel på de varor jag sålde så att de skulle kunna kontrollera dem. Hon sade att hon aldrig hört talas om något liknande och att de aldrig gjorde så. Jag bad att få tillbaka tidningarna när de granskats. Hon lovade kolla upp saken.

I slutet av maj 2010 ringde jag upp igen och fick prata med samma trevliga tjej i kundtjänsten. Mina tidningar hade nu varit på granskning i mer än  tre månader. Hon lovade fråga den ansvariga vad anledningen till granskningen var. Efter vårt telefonsamtal fick jag ett mejl från henne:

När dina tidningar kommer tillbaka till dig med posten, kommer du även att få ett brev med förklaringen till denna granskning.  Det var beskedet jag kunde få fram just nu.

Tidningarna kom två arbetsdagar senare – de måste ha postat dem samma dag som jag ringde. Men kuvertet innehöll inte det utlovade brevet. Så jag ringde igen, och fick en stund senare följande meddelande:

Som inlösare av korttransaktioner är Swedbank Card Services AB skyldiga att följa varumärkesföreningarna Visa och MasterCards regelverk. Vilket bland annnat kräver att vi granskar och/eller besöker våra kunder som vi ingått avtal om kortinlösen med.

I detta fall gäller det en kund som säljer och tar betalt via internet, vilket betyder att vi behöver ta del av det material som kunden säljer. Kunderna är slumpmässigt utvalda inom bestämda kortmiljöer och branscher.

I denna kunds fall har det tagit lång tid, vilket förklaras genom sjukdom och underbemanning.

Här har vi det nummer av Panchamkauns som Swedbank inte ville skiljas från:

JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s