Himmel och helvete

Helvete:

Kentaur i Observatorielunden. Visst, en fin staty. Men denna skvader sätter ihop det sämsta hos hästen med det sämsta hos människan. Vad är det för mening? Tusentals år har det hållit på också.

Wikipedia vet faktiskt berätta att den förhärskande teorin om kentaurens ursprung är att bronsålderns greker, som inte tämjt riddjur, trodde att ridande nomader satt ihop med sina hästar. Och det säger väl allt. Det är ju ren idioti.

Himmel:

Hayagriva i Indien. Det bästa från människan parat med det bästa från hästen. Utan att göra våld på bådas anatomi. Riktigt snyggt.

* * *

Nu kanske vi har en liten poäng med det här också, för det är inte bara Hayagriva som har hästansikte i indisk mytlogi. Bevittna Tumburu:

Bild från British Museums samlingar; målad i Sydindien (Thanjavur eller Tiruchchirapalli) cirka 1820 (papperet vattenstämplat 1816).

Han ser ut som en häst i ansiktet; han har blommig angavastram; han är grön – denna lite ovanliga färg – och han har veenan i högsta hugg. Tumburu är nämligen den främste av gandharvorna, gudarnas egna hovsångare, som är gifta med de dansande apsarorna som folk av någon anledning tycker mycket mer om att avbilda på olika tempelreliefer. Tumburu ser man konstigt nog nästan aldrig.

Varför har han hästansikte? Jo – han bönade och bad Shiva om det. Och Shiva var nådig.

Mozarteffekten, igen

Vi läser vidare i The Mozart Effect och kommer till att

In Madras, the Raga Research Centre has assembled an interdisciplinary team of doctors, neurologists, psychiatrists, psychologists, and musicians who experiment with different ragas for use in music therapy. They have found two particular ragas beneficial in treating hypertension and mental illness.

… och du skriver inte vilka det är, Don Campbell. Hur ska då en stackars sjukling/galning ha någon nytta av din bok?

Centrets föreståndare i många år, kanske inte helt sympatiske violinisten Kunnakudi Vaidyanathan, gick egenom fler än två i en klassisk artikel i The Hindu. Förutom att han ska ha sänkt blodtrycket på Kannadasan med Anandabhairavi i en publik demonstration, räknade han upp:

Ratipatipriya adds strength and vigour to a happy wedded life. [Oj!] This five-swara raga has the power to eliminate poverty. The very prayoga of the swaras can wipe off the vibrations of bitter feelings emitted by ill wills.

Shanmukhapriya has the effect of sharpening the intellect of the singer as well as the listener. It instils courage in one’s mind and replenishes the energy in the body. This is not surprising, Shanmukapriya being the beloved raga of Shanmuka, who was born out of Shiva’s blazing wisdom-eye. I would attribute my success and prosperity to the constant chanting of Shanmuka stotrams in the Murugan temple of Kunnakudi.

Kalyani dispels the darkness of fear. It gives motherly comfort and increases confidence. Recited with faith and devotion, the raga is believed to clinch marriage alliances.

Karaharapriya is an excellent remedy for worry, distress and neurotic disorders. Shankarabaranam, if rendered with total devotion for a stipulated period, can cure mental disorders said to be beyond the scope of medical treatment. Charukeshi rejuvenates the mind helping one to age gracefully. Mayamalavagowla counters pollution … it has the potency to neutralise the toxins in our body.

The suppression of the senses releases a negative force. The process of sublimation needs a spiritual path. Raga Desh can provide that.

Mohanam is a mellifluous ragam. It filters out the ill-effects of kamamkrodham and moham [lust, vrede, vanföreställning], bestowing immense benefits on the seeker.

Och i norr är det väl bara Kedar som hjälper; hur överlägsen är den sydindiska musiken! Men den här episoden får återknyta till det som provocerade oss att skriva om Mozart-effekten till att börja med: den styvmoderliga behandlingen av indisk musik. Slutsatsen kan bara bli att vi tror inte på Mozart-effekten eftersom den som står bakom är en jävla pappskalle.

För JV ordinerar vi Shanmukhapriya; VK ser ut att behöva en hel massa: Shankarabharanam och Desh i rikt mått, och inte minst Ratipatipriya. Själva får vi hålla till godo med Charukeshi, ingen favorit.

RK

Ravi Shankar: mer för växter?

Minns ni Mozart-effekten? Nu när vi upptäckt att Mozart uppfann khyal tänkte vi att vi kan väl ge den en chans, det vill säga boken av Don Campbell. På sid 82 får vi möta Dan Carlson från Minnesotas svenskbygd:

First, he considered the times of the day when plant pores were most open, and discovered that plants grew best in the early morning when the birds were singing. Then it hit him. Perhaps certain types of music or nonmelodic sounds would stimulate plant growth.

Carlson devised cassette tapes that contained non-musical sounds (that is, sounds that we don’t consider true melody). He found a specialist in Minneapolis, Michael Holtz, who confirmed that certain music has vibrations and frequencies in common with birdsong. One of the first types of music he found to which plants seemed to respond is played by the sitar, the traditional stringed instrument from India. The sound of the sitar is not for all Western ears, but plants can’t seem to get enough of it.

Vilken Einstein, denne Holtz från Minneapolis, och vilken stilist denne Don Campbell. But plants can’t seem to … vi läser vidare:

Meanwhile, Dorothy Retallack, a graduate student at Temple Beull College in Denver, also began to experiment with plants and music. She constructed five small greenhouses and placed corn, squash, marigolds, zinnias, and petunias inside. The greenhouses were all the same size and received the same lighting, water, and soil. For several months, she played different types of music to plants in four of the chambers. (As a control, the fifth had no sounds piped in.) One group of plants got Bach, the second Indian classical music, the third loud rock, and the last county-western. She found that Bach and Indian music stirred the growth of the plants dramatically.

Stopp och belägg, Don Campbell! Var det inte i själva verket så att den indiska musiken fungerade bättre än Bach?

It’s certainly not pure science, and Mrs Dorothy Retallack is the first to concede it as she roars enthusiastically forward playing recorded music for her plants at Temple Buell College. It seems that the plants cringe and die when she plays them a regular diet of acid rock by the Led Zeppelin, the late Jimi Hendrix, or the now-disbanded Vanilla Fudge. The plants lean sharply away from the sound and die in a few weeks. Even their roots grow aslant, rejecting the music.

When she plays them Bach, or “La Paloma”, or, especially, Ravi Shankar’s classical Indian music, they flourish, with petunias turning their trumpet-like flowers toward the source of the music and even reaching their leaves out to hug the loudspeakers.

Det här var av Anthony Ripley i New York Times 21 februari 1977. Roligt, vi måste ha mer:

Also cringing and dying are some of the professors at Temple Buell, the former Colorado Women’s College that was renamed to honor one of its benefactors. They find the whole thing an excruciating embarrassment.

“We have been ridiculed professionally”, said one biologist in an emotional telephone call. Each time a national television network or newspaper or magazine writes of Mrs Retallack’s plants, the whole thing boils up again …

At Utah State University, Dr Frank B Salisbury of the Plant Science Department is a bit kinder.

“I don’t know what to make of it all”, he said. “It’s been going on since the 1950s. There was a report at the 1954 International Botanical Congress by a man from India who played violins to plants.”

Vi har inte kunnat ta reda på mer om denne violinist från 1954, och inte ens identifierat någon utgåva av ”proceedings” från konferensen där man skulle kunna läsa om honom, men måste bara berätta att ”The opening ceremony took place in the Grand Amphitheatre of the Sorbonne, where the Symphony Orchestra of the Republican Guard interspersed the proceedings with music by Mozart, Händel and Bach” (Lily Newton i European Journal of Phycology, 1:3, 13–15, 1955).

Nu kickar allmänbildningen in, på två fronter. Som allmänbildad är man lite trött på anekdoten om Bundu Khan som spelar sarangi för blommorna, men vi återger den väl ändå till fromma för någon nytillkommen läsare. Bundu Khan är inneboende hos Sheila Dhars familj och försvinner spårlöst en söndagförmiddag på den väl tilltagna egendomen, berättar hon i sina memoarer:

My father’s faithful valet, the smirking Jai Singh whom we all hated, was sent hunting every where without result. Half an hour after the panic set in we heard the faint, scratchy sounds of a sarangi. They seemed to be coming from the garden but we could not see anyone there. We followed my father in the direction of the sound and tracked it down to a tall, thick hedge of sweetpeas that divided the huge garden in front of our house into two sections. Ustad Bundu Khan was lying in the flower bed on the farther side, his instrument balanced on his chest and shoulder, his eyes closed, completely engrossed in the music he was playing. Even my father who prided himself on courtly manners did not know how to awaken such a great musician from his reverie or how to call out such a revered name aloud. Anyhow, with much fake coughing and embarrassed clearing of the throat my father managed to catch his attention. Ustad Bundu Khan opened his eyes, just a slit, and scrambled to his feet when he saw the concern on the faces of the small assemblage.

“It is spring time, and I was playing for the flowers”, he said in complete explanation.

Det andra allmänbildningen berättar är att ämnet går längre tillbaka i Indien än till någon konferens på 50-talet. Sir Jagdish Chandra Bose, idag mest känd som elektrofysiker som uppfann radion före Marconi men efter Tesla osv, forskade minst lika mycket på växters känsloliv som på elektronik. Han ska ha spelat musik för dem redan under 1900-talets första år och kommit fram till – och progressivt nog tog han detta till intäkt för evolutionen, ”that there is no abrupt break, but a uniform and continuous march of law” – att plantor växte bättre när de fick lyssa på ”pleasant music”.

Vi har inte hittat någon enda referens som beskriver närmare än ”pleasant music” vad Boses plantor föredrog, och ja, då har vi konsulterat tryckta böcker äldre än Wikipedia – men Sruti #157, 1997, vet berätta att den som uppmärksammade Bose på detta var ingen mindre än Omkarnath Thakurs pappa.

Panchamkauns egen forskning visar hur som helst att det hela fungerar – VK lyssnar på enorma mängder sitar och blir inte precis smalar^C^C^C är idag ungefär sexton meter lång.

RK

Monsunbröllop

Idag på Indiska hittade vi det här vinglaset i guld, rött och svart av Lisa Bengtsson. ”Ett kungligt bröllop i Indien” heter mönstret, och glaset har fått namnet Monsoon (finns även i variant med gemål, och som teglas). Lite pressreleasekör:

ÅRETS LISA FÖR SJÄLEN

Vår favoritdesigner Lisa Bengtsson har för Indiska designat mönsterbilden till ”Ett kungligt bröllop i Indien”.

Kollektionen är en lekfull flört med det stundande kungliga bröllopet [dvs Victorias] och vi gav Lisa uppdraget att tolka bröllopet från vårt perspektiv.

Eftersom vi blev förälskade i mönstret blev kollektionen stor! Vinglas, chaiglas, mugg, tårt- och uppläggningsfat, pappersservetter, kuddar, tygväska och tunika.

Vi tyckte maharadjan var så stilig att vi var tvungna att slå till!

Glasen (69 kronor styck) packades i en påse med texten ”The items in this bag are designed with knowledge, care and a whole lot of love. Taking inspiration from India, our designers create them for those who appreciate both the special and the unique. These things are for you.” De tar då i så de spricker.

JV

Panchamkauns grundinställning förblir dock att Indiska bör förstöras, eftersom de säljer servetter, diadem, halsband, stövlar, toppar, tröjor, tunikor, jackor, klänningar, ringar, halsdukar, hattar, mössor, strumpor, sjalar, kjolar, caper, armband, örhängen, armvärmare, tights, strumpbyxor, en blus som heter CIA (!), ponchor, väskor, smyckesskrin, skärp, koppar, fat, överkast, ljuskronor, Buddhalampor, drinkunderlägg (vad man nu ska med det till), brickor, böcker, lampor, korgar, muggar, tekannor, askar, skålar, kuddar, vaser, gardiner, tallrikar, ljuslyktor, glas, tyger, ljusstakar, grytunderlägg, doftpåsar med vanilj (?) för 19 kronor, Buddhas huvud men mycket tunnsått med hinduiska gudabilder, möbelknoppar (!), krokar (?), allsköns elefanter, skåp, stolar, bord, speglar, kryddor, teer, mat under namnet ”Hurry Curry”, men inte indisk klassisk musik.

VK

Panchamkauns äventyr; Panchamkauns i tryck; Panchamkauns på Swedbank

Vi läste precis pin­färska Bögarnas värsta vän: Historien om tidningen Destroyer, Karl Anderssons kontro­versiella gaytidning som skulle föra tillbaka den Vackra pojken på agendan. Detta gick sådär, eller rättare sagt inte alls – de nära 200 sidorna berättar i viss detalj hur RFSL, Stockhom Pride, nazister, ”HBT-programmen i SR och SVT”, barn­ombuds­mannen, Karl Anderssons vänner, tabloidpressen, Ecpat, sexradikaler i en doktorsavhandling, vänster- och höger­skribenter och allsköns bloggare, konstnärer och kuratorer samt inte minst de egna läsarna tog avstånd från tidningen under de fyra år den gavs ut, 2006 till 2010.

Betalningslösningar på internet stod för sin beskärda del av antagonismen. Först vägrade 2Checkout befatta sig med Karl, sedan Paypal, sedan Kagi, sedan svenska Samport; konkurrenten Dibs godtog tidningen (som alltid höll sig inom lagens ramar!), men det gällde då också att hitta en inlösande bank.

Nordea och SEB ville inte ha med tidningen att göra; inte heller Skandiabanken; inte heller Danske bank; inte heller norska Teller, som misstänkte att Karl bedrev olaglig handel under Destroyers flagg (ja, det vore ju strategiskt):

Jag hade nu avverkat hälften av de svenska inlösenbankerna … om det fortsatte så här skulle jag inte hitta något sätt att låta läsaren köpa tidningen med kreditkort. Det i sin tur skulle innebära tidningens död, eftersom jag var beroende av inkomsterna för att trycka upp nya nummer.

När jag kontaktade Swedbank och deras inlösenavdelning Babs [!] bytte jag strategi. Jag satte upp en webbshopp som jag kallade Ilovemags.com, där jag sålde ett antal udda men kreddiga tidskrifter. I sortimentet hade jag bland annat konsttidskriften C Magazine från Toronto, vars chefredaktör jag träffat i Prag året innan, och Panchamkauns, ett fanzine om indisk klassisk musik som en vän gjorde. I shoppen sålde jag också den smala franska gaytidningen Kaiserin och finska Kasino A4 som jag själv varit intervjuad i. Och Destroyer. Tanken var alltså att Destroyer skulle vara en i mängden. I mitt första mejl till Swedbank skrev jag: ”Jag kommer att sälja smalare tidningar och fanzine med inriktning mode/musik/konst/gay.”

Detta visade sig vara rätt strategi.

En strategi som innehåller Panchamkauns är sällan fel! Och i det sammanhanget kunde den fördömande läsekretsen fortsätta köpa tidningen i ett och ett halvt år.

I januari 2010 får Karl ett mejl av sin bankman, som utan större omsvep än ”hoppas att allt är bra” ber honom ringa upp.

När jag ringde upp honom förklarade han att jag ju varit kund i ett och ett halv år nu, att Babs regelbundet genomför slumpmässiga stickprov för att kontrollera sina kunder, och att jag valts ut till ett sådant. I proceduren ingick att de kontrollerade att webbshoppen fortfarande uppfyllde de tekniska kraven och så vidare, men också att kunden skickade in några exempel på varorna som såldes i shoppen, så att Babs kunde kontrollera dessa. Min bankman bad mig således skicka några tidningar till honom.

Jag tyckte att förfrågan var väldigt konstig. Sitter de på Babs kontor och inspekterar DVD-spelare, cyklar, gröna teer, böcker och allt vad man kan tänkas sälja i sin webbshopp? Vore inte en sådan inspektion bättre att göra innan man tecknar avtal med kunden, istället för genom ett ”stickprov” ett och ett halvt år senare? Vad trodde man att man skulle hitta? Och varför var det min bankman som hörde av sig till mig istället för Babs själva, som var de som jag haft all kontakt med angående shoppen sedan den öppnades?

Jag sade givetvis att jag skulle skicka några tidningar, men bad att få lite tid på mig eftersom jag inte hade några ex av Dik Fagazine i lager eftersom den skickas direkt från redaktionen i Warszawa när någon beställer den. Det var ingen brådska, förklarade bankmannen. Han sa också att  jag skulle få tillbaka alla tidningar efter att de blivit granskade, och föreslog att jag skulle lägga med ett svarskuvert. Två veckor senare, när jag fått försändelsen från Warszawa, skickade jag det senaste numret av Dik Fagazine,  Destroyer respektive Panchamkauns till Swedbank.

Till saken hör att Karl har detta som vi brukar kalla ”zest for life”: för att retas med sina negativa läsare har han placerat en Epcat-banner på tidningens hemsida. Epcat är en kristen organisation som vill bekämpa barnsexhandel med hjälp av allt från filmvisning om barnsexturism på långflygningar (nej tack!) till webbfilter; säga vad man vill om detta, men många av Karls läsare vill nog inte att någon barnsexhandel ska bekämpas över huvud taget. Få ser hur som helst det roliga i Karls tilltag. Allra minst Epcat själva:

Jag ringde upp min bankman och frågade rakt ut om jag blivit föremål för det samarbete som jag visste att Swedbank hade med Epcat. Han svarade att ”det kan mycket väl vara så”, men sade att han inte visste eftersom det var Babs som bett honom vidarebefordra tidningarna till dem. Så jag ringde Babs. En kvinna lyssnade andäktigt när jag berättade om att jag valts ut för Babs stickprov och skickat in några exempel på de varor jag sålde så att de skulle kunna kontrollera dem. Hon sade att hon aldrig hört talas om något liknande och att de aldrig gjorde så. Jag bad att få tillbaka tidningarna när de granskats. Hon lovade kolla upp saken.

I slutet av maj 2010 ringde jag upp igen och fick prata med samma trevliga tjej i kundtjänsten. Mina tidningar hade nu varit på granskning i mer än  tre månader. Hon lovade fråga den ansvariga vad anledningen till granskningen var. Efter vårt telefonsamtal fick jag ett mejl från henne:

När dina tidningar kommer tillbaka till dig med posten, kommer du även att få ett brev med förklaringen till denna granskning.  Det var beskedet jag kunde få fram just nu.

Tidningarna kom två arbetsdagar senare – de måste ha postat dem samma dag som jag ringde. Men kuvertet innehöll inte det utlovade brevet. Så jag ringde igen, och fick en stund senare följande meddelande:

Som inlösare av korttransaktioner är Swedbank Card Services AB skyldiga att följa varumärkesföreningarna Visa och MasterCards regelverk. Vilket bland annnat kräver att vi granskar och/eller besöker våra kunder som vi ingått avtal om kortinlösen med.

I detta fall gäller det en kund som säljer och tar betalt via internet, vilket betyder att vi behöver ta del av det material som kunden säljer. Kunderna är slumpmässigt utvalda inom bestämda kortmiljöer och branscher.

I denna kunds fall har det tagit lång tid, vilket förklaras genom sjukdom och underbemanning.

Här har vi det nummer av Panchamkauns som Swedbank inte ville skiljas från:

JV