Skvaller

Dottern till en gharanakalif – hon är jättesnygg – slog runt i går på Parliament House i Delhi (det är precis vad det låter som) med dignitärer som Manmohan Singh [1], Sonia Gandhi [2], Mamata Banerjee [3], Sachin Pilot [4], Azhar [5], Farooq Abdullah [6] ”and the list can go on and on”, skriver hon på Facebook. Och det är inget gharana som varit uppe i smöret direkt, så det är henne väl unt.

CORRESPONDENT

1) Indiens premiärminister. 2) Partiledare, största partiet INC. 3) Partiledare AITC, oppositionsledare i Västbengalen. 4) IT-minister. 5) Kricketlegendar. Okej, nu även politiker. 6) Statsminister i Jammu & Kashmir.

Månadens foto, augusti 2010

Månadens foto augusti 2010 kommer från modern indisk klassisk musiks hovfotograf Raghu Rai, aktuell med fotoboken India’s Great Masters: A Photographic Journey into the Heart of Classical Music (Harper Collins India). Porträtterade är Ravi Shankar, Zakir Hussain, Vilayat Khan, Ali Akbar Khan, Kumar Gandharva, MS Subbulakshmi, Mallikarjun Mansur, Balchander, Alla Rakha, Bismillah Khan, Kishori Amonkar, Hariprasad Chaurasia och Bhimsen Joshi – det fåtal musiker som inte sökt ”underhålla” utan sprida aishvarya rasa (oöversättligt). Och några fler böcker blir det inte, säger han också: någon yngre generation är inte värd att fotografera.

Allt detta rapporterar även The Hindu. Blandad kompott, tycker vi personligen, men ett måste – alla som någon gång försökt få tag i bilder på de här musikerna förstår varför. Några fler böcker behövs kanske heller inte, för just de som inte är värda att fotografera brukar alltid ha gott om pressbilder på internet!

JV

Vilayat Khan: Khamaj

Album: Raga Khamaj. Sitar: Vilayat Khan. India Archive Music IAMCD 1065

När tidernas störste sitariya Vilayat Khan gick ur tiden 2004 recenserade vi hans ambitiösa Immortality Project på India Archive Music. Utom två CD: Enayatkhani Kanada, som vi helt enkelt glömde, och Khamaj, som redan i CD-häftet varnar för att den är ”so encyclopedic in scope that it can only be fully appreciated by followers or serious students of Vilayat Khan’s stylistic tradition”. Det har gått mer än sex år och vi har fortfarande inte kommit på något att säga om det ogenomträngliga magnumopuset.

Ska vi se vad Todd Michael McComb skriver på medieval.org?

Om Bhairavi:

The Raga Bhairavi is often used as a showpiece, and that is the case here. Many liberties are taken, with an overall capricious mood.

Om Shree:

This may be, considering production quality and everything, the best performance Vilayat Khan has put on record. It is not so strange as the others in the series, and quite chilling. Before this, although the production quality was certainly setting a standard, the previous Vilayat Khan recordings asked as many questions as they answered. This rendition certainly answers a question [Vilken då, Todd?!], and by extension raises the stature of the others in the series.

Om Sanjh Saravali:

This is Vilayat Khan’s own raga, performed very slowly. It presents something of a sphynx for the listener. Whether this is a groundbreaking innovation in the development of Hindustani music, or simply bizarre, is difficult to say.

Om Enayatkhani Kanada, som vi glömde – vi kan i förbigående säga att vi inte håller med:

This is Vilayat Khan’s own raga. Although not a standard raga, this is one of the most enjoyable recordings in the series. The Darbari family works well for Vilayat Khan, and here we have his own style in both performance and raga specifics. Whether others take up this raga remains to be seen, but it is quite successful here.

Om Marwa/Puriya/Sohini:

Except for the fact that it uses three different ragas in sequence, this is a rather straightforward performance for this series. Immediately enjoyable, and a haunting Marwa–Puriya sequence that leaves one wanting more.

Om Jaijaivanti:

This is one of Vilayat Khan’s most rhetorical performances, and a tough nut to crack. It has been very tempting for me to remove it from the list [Todd listar skivor han rekommenderar], principally on account of its sometimes-rambling character, but ultimately I find that it hangs together and is stimulating. It is not at all a dull performance, and is thought-provoking. I cannot ask for more than that.

Om Bhankar:

This is certainly one of Vilayat Khan’s most intellectual presentations, and an interpretation to ponder for some time. The raga itself is not usually attempted by less experienced musicians, and takes some work to truly grasp. Vilayat Khan goes on to give a tour-de-force interpretation which makes no concessions. This is a recording which steadily grows on me.

Och då, slutligen, om Khamaj:

Comments forthcoming.

Och så har det stått sedan 90-talet. Todd har våra sympatier.

Vad är det då som är så konstigt med denna Khamaj? Tja. Den är sannerligen ”encyclopedic in scope”. Fraser nöts och upprepas in absurdum, med variationer så små att man måste vara en ”follower or serious student”. Vanliga lyssnare har inget större utbyte. Vilayat gör klart och tydligt att han inte spelar för vanliga lyssnare den här gången. Det är ingen underhållning, direkt.

Att skriva så riskerar att locka mer än det avskräcker. Vem vill inte höra den skiva som ska vara för svår för att uppskatta? Vi kunde själva inte motstå den. Men nu har vi lyssnat på den i sex års tid och vi börjar kunna motstå den. Vi var inte på jakt eftet någon easy listening för sex år sedan, och på den punkten har väl inte mycket ändrats, så när vi skriver att skivan är för svår för lekmannen så menar vi det. När Deepak Raja skriver i CD-häftet att skivan är för svår för lekmannen, då menar han det.

Men därmed inte sagt att den är olyssningsbar! Att den är ”för svår” betyder inte att den är för svår att lyssna på, den är bara för svår för att riktigt uppskatta. Vi har inte satt något betyg på den (och inget är ens ”forthcoming”), men om vi hade dristat oss skulle det inte blivit speciellt högt.

Tracklistan: alap, mini-jor, mini-ati-jor, mellanspel, ati-jor & ulta jhalla, epilog. Jhalla (och, inte långt därifrån, ati-jor) som spelas för att inte underhålla. För ”serious students or followers of Vilayat Khan’s stylistic tradition”. Vi andra får ha den att kredda oss med.

VK