Saraswati världen runt: Japan

Mellan Takanezawa 高根沢町 och Nasukarasuyama 那須烏山市 på den japanska vischan rullar Japan Rails Karasuyama-linje genom världens mest tågbitna land:

Visst är det vackert? Den som klickar och förstorar kan ana en kvinnofigur i ett runt emblem på fronten. Det är ingen mindre än …

Benzaiten 弁財天, Japans Saraswati! Karasuyama-tågen visar sig nämligen vara dekorerade med den goda lyckans sju gudomligheter. Här finns gudar för ymnighet, långt liv, lycka och rikedom, vid sidan av självklarheter som krig och fiskeri. Och alltså en gudinna: kunskapens, de sköna konsternas, och framför allt musikens. Saraswati.

För icke-japanen är gudomlighet kanske inte det första man tänker på när man ser sådant här, och när man får veta att det faktiskt föreställer en gudinna är det första man tänker att det här är ett sätt att närma sig det gudomliga som bara kan födas i en japansk hjärna. Dock tror vi att det här verkligen är, för japanen – åtminstone kan vara – ett sätt att närma sig det gudomliga. Så främmande är den japanska kulturen och så långt har det gått med gulligheterna.

Men nog om detta, och mer om Benzaiten. För hon är inte som Europas Saraswati någon halvhjärtad motsvarighet – hon är Saraswati, importerad via Kina på 5–6–700-talet genom buddhism i form av översättningar av Suvarnaprabhasa-sutran:

Genom den mäktiga sutran
ska alla levande varelsers
outhärdliga lidande
stillas för eviga tider.

De ska erbjudas skydd
av hela världens väktare,
ministrar och generaler,
tiotals miljarder yakshor,
stora gudinnan Saraswati
gudinnan i Nairanjana,
elementens moder Hariti,
jordens gudinna Drdha,
brahma-konungarna och de
trettiotre himlarnas kungar,
kinnarorsasurors kungar,
liksom garudornas kungar.

De ska komma med härar,
de ska komma ridande,
och alla dagar och nätter
erbjuda levande skydd.

Det var det första japanerna hörde om Saraswati; men mycket mer blev det, och till slut var hon naturaliserad i folktron. De fyra armarna har blivit två, och istället för veena spelar hon en japansk biwa; men det är vår gudinna de har på loket.

Här ser vi henne i sitt sammanhang:

Tyvärr tycker hon visst inte om att åka tåg, men så är hon också den enda kvinnan i sällskapet, och det vet ju alla (japaner) hur bedårande det är när kvinnor inte tycker om att till exempel åka tåg.

De sju avbildas annars vanligtvis åkande något annat, nämligen skeppet Takarabune 宝船, som kommer på nyåret ungefär som tomtens släde på julafton. Och det här gestaltas hur som helst.

Det myller av krampaktigt söta djur som är dagens Japan ter sig gärna magstarkt för utlänningen. Men naturligtvis har japanerna inte alltid avbildat Saraswati som imbecill groda. Ett par träsnitt:

Överst Utagawa Kuniyoshi 歌川国芳 (1797–1861), nedanför Yoshitoshi 芳年 (1839–1892). Här var det skabrösa tablåer över fylleslag, men det spelades inte biwa på något av snitten så vi måste säga att vi föredrar de moderna varianterna. Till och med tigern höll faktiskt en biwa i tassen om man tittade noga.

Till undsättning kommer då Ogawa Haritsu 小川破笠 (1663–1747) med en Benzaiten som är både förklarad och musikalisk:

Liksom Hello Kitty, och det är ju därför det här fascinerar, får vi erkänna:

Man ska naturligtvis inte glömma otaliga statyer i den japanska övärlden:


Men kanske är det dags att stanna upp och tänka efter en stund nu. Saraswati är ju inte bara en alldaglig vainika, utan skönheten på sin spets med både tuttar och midja att dö för. Vilket är egentligen det största avsteget – är det Saraswati som naiv undulat, eller är det sådana här brottarbutchar?

Outgrundligt är det japanska kvinnoidealet. Till och med avklätt är det helt beslöjat:

* * *

Japanerna gillar ju som bekant att klä ut sig också – på cosplay-bron i Harajuku sägs man kunna få syn på ända upp till tre–fyra utklädda japaner om man vet när man ska leta. Inte helt olikt hur Europas adelsdamer målades av som Eυτέρπη tidigare ser vi här en geisha fotograferad som Benzaiten när 1900-talet var ungt, handkolorerad:

Och cosplay-flugan håller i sig:

* * *

Nu har det här varit en lång bildkavalkad, men det är bara för att man blir så innerligt glad. Så innerligt glad som indisk-klassisk lyssnare av att se hur japanerna tagit vår gudomliga vainika till sina hjärtan. Så kavalkaden är inte slut än. Man kan ju till exempel inte låta bli en rund och go gudinna som spelar luta bakom nacken.

svartvit-färg1

Det här sista var från tempelkomplexet Daigo-ji 醍醐寺 i Kyoto. Här finns det otroliga arkitekturskatter, som en femvåningspagod från 900-talet, men den här lilla paviljongen smäller ändå högst: det är stadens enda helgedom till Benzaiten. Väl värd ett besök, om ni är i krokarna.

* * *

Nu vore Japan inte Japan om det inte fanns en anime också. Happy Seven heter den, från 2005, och handlar om skolflickor (precis) som är med i en klubb (precis) där alla har magiska krafter (precis) som baserar sig på någon av den goda lyckans sju. Där är hon, Mahasaraswati:

Är du en sån där Panchamkauns-läsare som bara ska se en enda anime, ja, då står valet mellan den och Aquarian Age, där skolflickan (vad annars?) Yoriko förvandlas till Benzaiten för nattliga strider mot diverse demoner som självklart på dagtid också är vanliga japaner. En förbryllande detalj är att både Benzaiten och Saraswati är med i Aquarian Age.

* * *

Slutligen måste vi uppmärksamma Megami Tensei-spelen, som är nästan lika populära i Japan som Dragon Quest och Final Fantasy och är fullproppade med gudinnor från stora delar av världen (Megami Tensei betyder ”gudinnornas reinkarnation”). Och för den delen gudar:

    

Vishnu, Ardhanari, Indra, Vairocana och doldisen Acharanata. Söta! Men viktigare:

  

Lakshmi, Parvati och Sarasvati. Också söta – men det här häderiet måste Panchamkauns ta avstånd från. Saraswati kan inte få vara med i ett spel med mindre än att hon är den bästa i hela spelet.

JV (MACHIDA 町田市, STORTOKYO)

Fler artiklar om Saraswati världen runt

5 reaktioner på ”Saraswati världen runt: Japan

  1. Ibland kan en japansk version av Lakshmi, Kisshōten 吉祥天, ersätta det långa livets Jurōjin 寿老人 – gammgubben – i den goda lyckans sju.

    Ovan en statyett från 1931 (kopia på Nationalmuseum i Tokyo), nedan en modern till salu för 97 000 yen från Isumu.

    Den verkligt moderna japanen kan köpa den här banderollen (illustratör: fzwrAym) på Rakuten för 35 000 yen och hänga upp:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s