Månadens foto, juli 2010: Europas Saraswati

Euterpe

Saraswati, musikens gudinna, är gift med Brahma, den av hinduismens tre stora som skapade världen. Det är lite tyngre än Eυτέρπη, som är det närmaste Europa har kommit en motsvarighet (de tidigare försöken med Ἀπόλλων missade ju ganska grovt!).

Hur mycket tyngre? I antikens Grekland, när Europa fortfarande åtminstone hade en panteon, började denna med ett antal ”titaner” vars välde kullkastades av de yngre, olympiska gudarna. Men det är inte hela sanningen, för före till och med titanerna var det de ”förstfödda”, Πρωτογενοι, som regerade. Två av dessa hette Γαῖα och Οὐρανός, jorden och himlen. Himlen var jordens son; ändå fick de en dotter tillsammans, som fick namnet Mνημοσύνη och blev hågkomstens titan. När de ännu yngre förmågorna tog över vände hon kappa, gav sig i lag med olympiern Ζεύς och fick nio döttrar: de nio muserna, de sköna konsternas gudinnor.

Så många? Ja, tre slags diktning hade var sin musa, liksom två slags teater. En fanns också för historieskrivning, och till och med en för astronomi. Dansen hade sin Τερψιχόρη och för musiken stod Eὐτέρπη, som alltså inte precis hade Saraswatis särställning. Det här visar ju bara hur eftersatt musiken alltid varit i Europa.

Fler tydliga tecken på det såg vi när vi letade bilder på Eὐτέρπη eftersom vi, efter att precis ha publicerat en gräslig tavla, hade sådan lust att gottgöra den stackars läsaren med lite vacker konst. Hon är inte direkt den mest avbildade musan.

Eustache Le Sueur (1617–1655) målade gruppbilder på muser. Här historieskrivningens Κλειώ, komedins Θάλεια, och Eὐτέρπη med flöjt. Muserna fick nämligen i konsten var sitt emblem: Κλειώ hade skriftrullar (här i bokform), Θάλεια sin glada mask och Eὐτέρπη ett blåsinstrument. Κλειώ ser rätt uttråkad ut här, och kanske tyckte Le Sueur som vi att historieskrivningen känns lite trist i sällskapet. När han målade Μελπομένη, Ἐρατώ och Πολυύμνια hade ingen sitt emblem, utom om det möjligen är Ἐρατώ som spelar cello på bilden; hennes emblem var en lyra (κιθάρα) och cellon är i alla fall ett stränginstrument.

Just det här har varit ett stort problem för Eὐτέρπηs ikonografi. Hon blåser i en pipa, men har två konkurrenter som också spelar instrument, i form av olika lyror – dansens Τερψιχόρη spelar klassisk λύρα. Lyrorna dog i praktiken ut, och blev på så sätt en mycket bättre, mer fantasieggande symbol för antik kultur när man ville måla än något som såg ut som en flöjt eller oboe. Så borde det inte ha varit; det är ju Saraswati som spelar veena medan flöjten är undanskuffad till Krishna; men så var det.

Giorgione (1477–1510) målade Eὐτέρπη som en oformlig klump.

Simon Vouet - Euterpe

Fransmannen Simon Vouet (1590–1649) målade henne som en riktig karl.

Hos François Boucher (1703–1770), däremot, börjar gudinnan ta form! Fett är hett, och på 1700-talet hade man lärt sig gestalta det på duken. Notera kerubens kanjira.

Det som i ohlalà-Frankrike är naket, är i Tyskland påklätt. Ordnung muß sein! Johann Tischbein (1772–1789) kanske inte stod ut med tanken på att behöva måla naken hud när man lika gärna kan måla tredubbla lager silke. För här skulle det verkligen vara mycket av allt – överdådet från blommor, grönska och frisyr går igen i symboliken: det räcker inte med en pipa. Och ja, han hette verkligen ”bordsben”.

Det italienska 1760-talets populäraste målare, Pompeo Batoni (1708–1787), visade Eὐτέρπη och möjligtvis Καλλιόπη (oklart vad hon håller i – kan det vara skrivdon?) tillsammans med Ἀπόλλων, ”musikens gud”, höger hand i välbekant europeisk mudra. Ordnung muß sein! som sagt. Och vad är det egentligen folk sitter på i sådana här målningar?

Uppriktigt sagt tycker vi inte om den här, med sin skarpa ljussättning. Varför så ödesmättat?

emanuel-handmann-philips-galle-after-martin-de-vos

Schweizaren Emanuel Handmann (1718–1781), till vänster, målade en lustig Eὐτέρπη, et in Arcadia ea. Återigen förstår vi oss inte på den dramatiska ljussättningen i kombination med den helt avdramatiserade gudomen – ska det vara någon spänning däremellan, och i så fall varför?

Men alla sådana invändningar bleknar bort bredvid Eὐτέρπηs notblad. Skulle musikens gudinna behöva läsa innantill?! Denna jättelapsus av Handmann säger väl allt om Europas förhållande till musiken, och om den europeiska musiken!

Nästan lika knasig är den överlastade gravyren till höger av Martin de Vos (1532–1603). Här räknar vi inte mindre än tio blåsinstrument (bruttorna i bakgrunden spelar också!), när ett hade varit nog. Det är väl ändå en poäng med symboler att man inte behöver upprepa dem tio gånger på samma ställe. Synd, dock, på så rara ärtor. Det här är ju den första bild vi ser av Eὐτέρπη som man faktiskt kan tro ska föreställa en gudinna, såväl till ansikte som lekamen. En kvinna behöver inte vara lealös, det visste man redan på 1500-talet. Dessutom är det den enda bild vi hittat som visar någon säckpipa.

Arnold Böcklin (1827–1901) var på väg mot symbolism, och målade denna bestämda Eὐτέρπη med någon betande hjort. Än en gång gör ljuset ont att titta på, men en snabbtitt hinner vi med.

Lagerkransen är väl egentligen ett måste på en musa, eftersom hon är underordnad Ἀπόλλων, och den strängt taget står för honom och inte bara är något allmänt antikt attribut, som man lätt tar för givet idag. Om man tittar på hur den behandlats av de här målarna: Gorgione använde den inte, Batoni satte den bara på Ἀπόλλων själv, och de övriga valde att nordeuropeisera den till midsommarkrans; vackert så, det här är ju inte precis bilder i grekisk stil. Men Böcklin är den enda som uttryckligen visar att hon tagit av sin lagerkrans och ersatt den med egna blomster. Bränn behån! Vi gillar det här som är på väg mot symbolism.

Gustave Moreau (1826–1898), fullfjädrad symbolist, målade Ἀπόλλων med de nio muserna, och det är ju tydligt var hans intresse låg. Man får titta noga för att se att vår gudinna faktiskt inte har skägg; man får titta noga för att urskilja någon gudinna över huvud taget. Men det är en vacker gud, och den första tavlan sedan Tischbein som vi skulle vilja ha på väggen. Kul att en symbolist lyckas bättre än så många med det rent dekorativa.

Och vad i helvete är det här? undrar du nu. Jo, det är ”Musikens musa” av Adolf Erhardt (1813–1899). Vi tvekade att inkludera den här otäckingen, för hon håller ett stränginstrument och ingen pipa. Varför det? Hade inte Erhardt hört att Ordnung muß sein? Men den heter ”Musikens musa” och kan inte gärna föreställa någon annan – och när vi insåg att hon spelar sin luta som en tanpura, då kunde vi ju inte låta den vara.

Lawrence Alma-Tademas (1836–1912) pompejiska siesta med Euterpe får väga upp:

Pompeian Scene

* * *

En charmig aspekt av denna gudinnekult är att bemedlade damer kunde låta måla av sig själva som olika muser. En mindre charmig aspekt är att vi inte hittat fler än en som valt att spela Eὐτέρπη på bild (se blåset på bordet). Och vi vet inte vem hon var. Jacob Adriaenz Backer (1608–1651) hette målaren i alla fall, och han fick väl till det efter omständigheterna godkänt. Betydligt mer karismatisk var denna adelsdam än Erhardts valkyria, det är i alla fall säkert. Vi skulle gärna ha gjort hennes bekantskap. En bit trasig lagerkrans slängigt i handen får räcka.

* * *

Vad var det nu för staty vi såg längst upp, så passande bevävd med spindelnät? Ja, den står i St George’s Gardens i Camden. Den är gjord i terrakotta och satt ursprungligen på The Apollo Inn (byggt 1898) på Tottenham Court Road tillsammans med de andra muserna; när det revs på 60-talet räddades Eὐτέρπη och ställdes i en park. Fotot togs av ”MisterPeter!” på Flickr; vi lämnar er med ett annat, av Michael Hewson:

Det är helt klart något visst med plastisk konst. Med ens ser man ju att det här är en gudinna.

VK

Fler artiklar om Saraswati världen runt

2 reaktioner på ”Månadens foto, juli 2010: Europas Saraswati

  1. Europa hade Sapfo, en ”vanlig dödlig” poetissa, som tionde musa. Inte olikt hur Subbulakshmi i Indien var Saraswati inkarnerad, på riktigt. På ungefär samma sätt kan de på allvar räknas till panteon.

    Stackars Europa, som hade sin gudinna på jorden för så länge sedan! Hon finns väl bara bevarad i fragment, inte sant? Subbulakshmi finns ju på skiva. Till och med på Youtube.

    Ju mer vi tänker på det: det är som att Jesus skulle finnas på Youtube. Men självklart är det lite edgy att Europa hade en flata; det är bara att bjuda på.

    RK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s