Hur överlägsen är den sydindiska musiken

Idag, och egentligen sedan tiotals år tillbaka, framförs ju många indiska konserter med shrutibox istället för tanpura. Två söta studentskor (en rund och en mullig) med var sin en och en halv meter lång luta som tar en evighet att stämma har ersatts med en liten elektronisk låda på en eller en och en halv kubikdecimeter. Nackdelarna, förutom de två vi redan avhandlat, är flera: det låter lite sämre, instrumentet är inte alls responsivt på sångarens ton, man går miste om två naturliga platser för studenter på scenen – dels en chans för dem att lära sig ett och annat, dels en chans för sångaren att markera vem som får sitta med och inte – och det utarmar konsten att spela riktig tanpura. Men fördelarna väger upp: den lilla lådan är oändligt mycket lättare att frakta med sig (och man klarar sig med mindre entourage på dyra utlandsturnéer), den stämmer aldrig ur sig som en riktig tanpura gör hela tiden, och den är hitech och framåtsträvande i utvecklingslandet Indien även om en utländsk publik förstås vill ha sin konsertupplevelse  mer antikvarisk och ”genuin”.

Om detta skriver MV Ramakrishnan i dagens The Hindu, under rubriken ”Menace of the Magic Box”, och avslutar mycket riktigt med ”the magic box has become a menace!”.

Så överlägsen är alltså den sydindiska musiken, där sångare kompas på fiol, att den eviga debatt som i norra Indien gäller huruvida man ska kompa på den ursprungliga sarangin eller det helt olämpliga harmoniumet, som till största delen tagit över, där nere i söder istället rasar kring en ynka el-tanpura. Och de vet precis hur bra de har det.

VK

* * *

Idag finns det riktigt bra tanpura-program såväl för Iphone (iTabla) som för PC (Riyaz Studio). Men vem, ens i det yngre gardet, har laptopen eller mobilen med på mattan? Tio gånger av tio tar man hellre en specialbyggd mojäng, och den prylandan är riktigt skön att se.

Men innan man hade specialbyggda lådor och Apple-telefoner kunde man ju helt enkelt köra med en inspelning av riktig tanpura. Inspirerade av VK:s observationer har vi recenserat en sådan, och tendentiösa som vi är blev det förstås …

The Tamburas of Pandit Pran Nath

Album: The Tamburas of Pandit Pran Nath. Tambura: La Monte Young & Marian Zazeela. Label: Just Dreams JD001.  Stämning: SPS” (60/90/120 Hz)

■ ■ ■

Just det, minimalisten La Monte Young och flummerskan Marian Zazeela som spelar sin hajpgurus instrument, från 1982.  För det gör de verkligen: att det inte är någon loop hör man även vid en mycket okoncentrerad genomlyssning, på de lastbilar som vid ett par tillfällen dundrar förbi studion. Det är klart att man skulle ha kunnat mixa på lite lastbilsljud över loopen – visst, men varför? Ett sådant företag kräver Zest for Life™, och det har Young aldrig haft. Spetsar man öronen hör man också de små oavsiktliga variationerna i spelet och musikernas rytmer som spänner mot varandra. Så visst är det två tanpuror som spelar 74 minuter i sträck. Men de skorrar och basmullrar! De dånar som ett tåg, och det från första tonen, så att man får en smärre chock när man trycker på play.

Men vänta. Är det det som är poängen? Sjunger man lite till skivan, förutsatt att man precis stigit upp dagen efter några negroni och ett paket cigaretter, märker man att det skrovliga ljudet kanske ändå passar rätt bra med Pran Naths kärva, mörka röst. Skivan förvandlas från pinsam new age förklädd som musikhjälpmedel till ett statement. Eller? Vi höjer betyget till tre stjärnor utifall att. Man får ju också tänka på att konkurrensen är så liten*, och var ännu mindre när skivan kom ut.

JV

*) Lyssna hellre på … Malladi Suryababu: The Mystic Sounds of Tambura – The Celestial Music (8 CD, Inreco). Panchamkauns varnar för … Staligs mindre välspelade 4-CD-boxar E Madhyam + E Pancham – A 440 Hz & A 442 Hz och D Madhyam + D Pancham – A 440 Hz & A 442 Hz.

2 reaktioner på ”Hur överlägsen är den sydindiska musiken

  1. Missa inte Ira Epsteins recension på Dusted – denne tomte lyckas få ihop 818 ord om en tanpuraskiva, utan att riktigt förstå vad det är: det skrivs en hel del om ”musiken” på skivan, men inget om att man faktiskt skulle kunna ha den till något. Höjdpunkt:

    In many ways, this limited and narrow focus makes the music on this recording fairly easy to anticipate.

    Ingen aning om huruvida det är skämt eller allvar.

    Vi får också veta att bandet saktades ner en smula när det skulle bli CD (kanske är det därför det är så mullrigt?) och att Young ”loopade” åtminstone en del av inspelningen för att få den att räcka i 74 minuter. Och kanske håller Epstein på något sätt med JV, trots allt:

    Of course, if you listen closely enough, you can hear traffic moving outside of the recording studio, which, despite being ideally undesirable to La Monte, is a perfect example of what this music is missing.

    VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s