Raga-rökelse på ¥100-affären: Megh, Nat, Lalit och Deepak

På 100-yensaffären Daisō i Machida utanför Tokyo hittade vi fyra sorters raga-rökelse: Megh, Nat, Lalit och Deepak. Vi bränner nog för lite rökelse, för tanken hade aldrig slagit oss att något sådant över huvud taget fanns.

Först undrade vi var Daisō hittat det här, men det visade sig vara affärens eget märke, specialtillverkat. I Indien. Innehållsförteckningen är bara ”rökelse, trä”.

Men visst blir man nyfiken, inte bara på hur de doftar utan också på urvalet (Deepak? Som inte sjungs längre eftersom det börjar brinna då? Kanske kan tända rökelsen med den?) och på den ansvariga på Daisō som gillar indisk klassisk musik! Det är ju till och med rätt ragamalamotiv på paketen. Hade det varit någon annanstans än i Japan hade man kunnat skriva och leta trådar att dra i, men i landet där det står ”SKULLSHIT” på t-tröjorna och ”JELLY LOVE. I DID NOT NOTICE”, och låneinstituten heter ”NO LOAN”, orkar man bara inte.

Vi ber att få återkomma när vi ”använt” den!

JV

PS: 100 yen motsvarade vid köptillfället 8 kronor och 34 öre. Den som inte varit i Japan tror ju gärna att det är dyrt här, men det är det inte, trots att växelkursen mot kronan stigit 30 procent.

Saraswati världen runt: i diasporan

Nu när vi avverkat Japan, Tibet, Bali, Kina och Thailand tänkte vi bunta ihop övriga Sydostasien under rubriken ”diasporan”. Strunt i Nepal med flera avkrokar som i princip är Indien, och det blir heller ingen odysse genom Leicester, Cleveland, Mauritius med flera indiska kolonier, utan vi håller oss till de länder som är så mycket mer spännande eftersom de en gång i tiden varit under hinduismens inflytande så att det kanske i viss mån fortfarande finns något uråldrigt i det hela och inte bara lite invandring under 18- och 1900-tal.

Men vi håller det kort. I Burma är Saraswati populär med fågel och litteratur, som vi också såg i Thailand. Teori och praktik, den senare från Kyaukdawgyi-templet i Insein, Rangoon:

Hur hade du mage att skratta åt den? Det är ju religion – och Burma är ett av världens värsta u-länder, där juntorna avlöser varandra. Skäms på dig. Thuyathadi heter hon i Burma, och är en av de Fem stora i landets buddhism, tillsammans med Chandi, Shiva, Ganesha och Vishnu (som alla också har obegripliga burmesiska namn som vi väljer att inte återge eftersom det känns som att hur man än gör blir det fel med translittereringen). Och hon är den burmeserna håller kärast, eftersom hon med sin lärdomsaspekt ses som väktare och förmedlare av de buddhistiska skrifterna. Det ni!

(Nå, enligt vad Panchamkauns erfar kan en en typisk burmesisk ceremoni ställa upp först Buddha med åtta arhatar, och sedan de nio himlakropparnas gudabilder: de Fem stora sätts upp sist och har bara till uppgift att dyrka och blidka himlakropparna; större är de inte.)

Från Brunei kommer den här Saraswatin, kanske lite väl estetiserande:

Vid det här laget känner ni väl igen hennes indonesiska rebab från Bali.

Grannlandet Malaysia (Brunei är en enklav i Malaysia, fast med kust) har den kanske maffigaste hinduiska helgedomen utanför Indien, Batu-grottorna, där vi hittar denna Saraswati:

Nu är Batu en modern skapelse från 1800-talet, men hinduismen går nästan tvåtusen år tillbaka i Malaysia och det är nog så att en gud eller två faktiskt slagit sig ned på ett annat sätt än i Edison, New Jersey.

Kambodja trodde vi mycket på. Där ligger ju Angkor Wat, det mest anmärkningsvärda hindutemplet någonsin utanför Indien, men som lekmän kunde ju inte vi veta att det inte finns några gudinnor avbildade där.

The women of Angkor Wat display no horrific or supernatural attributes or abilities. In fact, they appear quite normal, lacking fangs, halos, multiple eyes, wings or other fantastic features. No woman at Angkor Wat appears as a shakti, the manifestation of the female aspect of a god, sometimes seen with the animal head of a boar, bull, horse or lion. Nor do the Angkor Wat women possess necklaces or cups made from human skulls, skeletons or weapons …

… skriver Kent Davis, vem han nu är, som har en hel webbsajt (devata.org) ägnad åt ”mysteriet” med alla kvinnobilder i templet.

People worldwide instantly recognize Angkor Wat. Few, however, realize that for nearly 1,000 years this massive temple has protected the most extraordinary royal portrait gallery in the world: covering its walls 1,796 sacred Khmer women are realistically rendered in stone.

For 150 years, scholars have simply dismissed the women as ornaments “to entertain the king in heaven” or to “decorate the bare sandstone walls.” Our growing body of research indicates that these women served much more profound roles than mere decoration. For the first time, our investigation asks: Who are the women of Angkor Wat?

Det kan man ju tycka är en intressant fråga. Och delvis är Kent Davis värd att läsa, även om man snabbt förstår att han är något av en knäppgök: ”what if some of these female images represent real women?” fås att låta lika subversivt som bigfoot, och hela projektet presenteras så här:

Angkor Wat, Cambodia – site of the world’s most fascinating archaeological mystery: Why do Khmer women dominate the largest religious monument on Earth?

Det mysteriet har vi redan löst: det beror på att monumentet byggdes av khmerer, i khmer-land. Det var inte så svårt att lista ut.

Hur som helst, vi får nöja oss med något betydligt modernare från Angkor:

Där brevid ligger väl Laos, som vi inte vet något om. Och Vietnam – den här fullständigt fantastiska sandstensreliefen från Champa-periodens Vietnam (stilen heter Thap Mam) föreställer troligen Saraswati:

Gud vad söt. Japan har ett och annat att lära. Champa-skulptur brukade visa Saraswati sittande med en lotus i varje hand så här, men hon brukar också ha fågeln med sig och det har inte denna skönhet så säker kan man inte vara.  Läs mer om Champas fascinerande och kanske underskattade konst på Wikipedia.

JV

Fler artiklar om Saraswati världen runt

Saraswati världen runt: Thailand

Thailand är mer än sol, bad och barnprostitution, nämligen engelskspråkiga dagstidningen The Nation. Thais Revere Hindu Gods! trumpetade den osignerat 13 november 2005:

For generations, Hindu gods and goddesses have occupied a special place in the hearts and minds of many Thai Buddhists as well as foreign visitors, especially from other Asian countries. One unique place in Bangkok where you may observe or worship these deities is the Ratchaprasong intersection, where many of the city’s upscale shopping and hotel complexes are situated. … Apart from the Brahma shrine, set up in 1956, there are five other prominent shrines in the vicinity of Ratchaprasong intersection.

A statue of the elephant god Ganesh sits in front of Isetan shopping centre, while the Trimurti, a form of Brahma, Vishnu, and Siva, adorns the front of Zen department store. At the Intercontinental Hotel near Gaysorn Plaza, Narayana, another name for Vishnu, is mounted on his celestial vehicle Garuda, while the plaza itself has the Statue of the Goddess Uma Parvati on its fourth floor. Opposite Gaysorn is the Amarin Plaza, where the rain god Indra stands majestically.

Men ni glömde visst någon, thailändare! Nå, så här kan det se ut när Saraswati står staty (någonstans i Phetchaburi):

Inte så mycket att se. Det är ju inte bara den entoniga guldfärgen utan själva utseendet på figuren. En annan staty vi hittade är ännu värre, på väg mot helgerån:

Så anskrämligt att det gjorde ont att trycka på publicera, men samtidigt fascinerande på ett sätt som guldbelätet inte kommer i närheten av. Den är ju direkt manhaftig. The unique pleasures of a lady-man? Vad är det här för något?

Inget svar är på väg, och vi hade vi kunnat lämna Thailand med de här kitschmålningarna:

thaikitsch

… men det gör vi inte riktigt. Lumnamping College i provinsiella Tak har tagit fasta på Saraswati som kunskapens gudinna (se Saraswati i Bali för mer sånt) och satt henne mitt i emblemet, i mottot ”Education is Growth”.

Tyvärr är education inte alls growth på Lumnamping College, för det man kan läsa där är ungefär begränsat till en MBA. De har en humanistisk fakultet, men den verkar koncentrera sig på ”Business English”.

JV

Fler artiklar om Saraswati världen runt

Saraswati världen runt: Kina

Som vi såg i Saraswati i Japan var det med Suvarnaprabhasa-sutran som Saraswati spreds till de buddhistiska länderna. I Japan slog hon rot; inte i Kina. Googlande på det kinesiska namnet, Biancaitian, 辯才天 eller förenklat 辩才天, hittar verkligen inte många avbildningar av kinesiskt ursprung och i kinesisk stil. Det allra mesta är variationer på ett och samma tema, till vänster nedan. Vad det är för ikon som blivit klassisk vet vi inte (vi kan ju inte ett ord kinesiska), men det är ju åtminstone lite kul att det är den åttaarmade varianten.

kinesiska

Kan du hitta Saraswati på den devota samlingen till höger?

Annars är det väl lite schyst att man kan köpa det här tingeltanglet från Jinxiu buddhistiska varor i Shanghai:

En modern målare vid namn Dong Chenzheng (född 1924) har också tagit sig an vår gudinna. Vi tycker bilden är så anskrämlig att det bär emot att visa den. Vill ni se den, klicka här och hoppas att det är en Rick Astley-video istället.

Den här, där hon spelar pi-pa (som Japans biwa), hoppas och tror vi kan vara kinesisk:

Men det där är ju så postmodernt och kitschigt och i övrigt är det tunnsått i Kina. Synd på ett så stort land! Man får väl bara acceptera att Saraswati är en perifer figur i buddhismen, och att det som hände i Japan var en sympatisk engångsföreteelse.

Dock är det på gränsen till intressant att kineserna har en gruppering som är klart jämförbar med den japanska Goda lyckans sju. Det är de Åtta odödliga – att vi alla kan uppnå verklig odödlighet är ett gammalt daoistiskt tema – som dyker upp i alla möjliga sammanhang, från regelrätt tempeldyrkan till kung fu-film (Jackie Chan imiterade dem i mästerverket Drunken Master II 1994). Ett populärt motiv är att de med förenade superkrafter korsar havet, så de avbildas ofta nautiskt, precis som sina japanska kollegor. En av dem, Lan Caihe 藍采和, är androgyn och har en hel del att göra med musik.

Dock är han/hon ingen Saraswati. ”Kina kommer starkt nu” heter det hela tiden, men det har vi inte sett några bevis på.

JV

Fler artiklar om Saraswati världen runt

Saraswati världen runt: Bali

Bali, en indonesisk ö lika stor som Vänern, är det enda hinduismen lyckats kolonisera på allvar utanför sin egen subkontinent.

Här har man tagit fasta på Saraswati som kunskapens gudinna snarare än musikens, en aspekt vi själva sånär hade glömt, och hon tillbes av skolbarn, studenter och akademiker. Varje år firar man Saraswati-dagen i hem och lärosäten, och offrar då till böcker och antika palmbladsmanuskript. Dan före dan städar man i bokyllan; på själva dagen S offrar man till böckerna och morgonen efter, på ”vattenvisdomsdagen”, tar man ett renande bad. Här finns det foton från begivenheterna.

När infaller den här Saraswati-dagen? Lite väl ofta, med våra mått mätt – den balinesiska kalendern är inte 365 dagar lång utan ofattbara 210. Saraswati-dagen är hur som helst inte röd dag. Dåligt. En rejäl staty i konsthuvudstaden Ubud:

Och en smäcker i Tampaksiring:

Vi gillade den första bättre.

Det religiösa balinesiska måleriet är, precis som i Indien, nära besläktat med kitsch:

Och i avsaknad på Saraswati-veenor att måla av, 450 mil från Sydindien, har man istället givit gudinnan en indonesisk rebab att traktera. Det går ”sådär”, tycker vi.

JV

Fler artiklar om Saraswati världen runt

Saraswati världen runt: Tibet

BOOM, vilken smäll på näthinnan. I vår serie Saraswati världen runt har vi nu kommit fram till Tibet och Transhimalaya. Precis som i Japan är det via Buddhismen och inte minst Suvarnaprabhasa-sutran hon kommit in i landet. Men om japanska Benzaiten 弁財天 har hamnat på en nivå jämförbar med jultomten, är det i buddhistiska ikoner vi hittar gudinnan i Tibet.

Sådana här färgchocker kallas thangka, tygmålningar i limfärg som hängs på väggen. Konstformen sägs ha tagits in av prinsessan Bhrikuti (605–650) från Licchavi i Nepal, som blev gift med Tibets förste kejsare. En regelstyrd konst där kroppsdelar och attribut placeras ut enligt vinklar och mönster, och allt är hårt stiliserat och följer noggranna beskrivningar av olika gudomligheter från teologin.

Så här beskrivs veena-spelande Saraswati av omåttligt gubbsjuke Jamyang Kyentse Wangpo (1820–1892):

Gudinnan Saraswati, med en kropp vit till färgen, ett huvud, och två händer. Avslappnat sittande, med ett ansikte som kvällsmånen, målade ögonbryn, två ögon vackra som lotusblommor, kastande blickar som stjärnfall, slät hy, rosor på kind, förtjusande. Halsen är gracil och lätt böjd; de vita brösten runda, fasta, styva och stora. Vänster hand håller en juvelbesatt gandharva-vina, höger hand knäpper på strängarna. Med mycket smal midja och mjuka höfter, välformad kropp, vacker, slät, ung, kurvig och rund. Sittande med benen, som är två till antalet, vita, släta, avslappnade och begärliga [!], lätt hukade; förtjusande flätor, långa och tjocka, halvt utsläppta över övre halvan av ryggen, halvt uppsatta i hårknut som blixtrar med önskningarnas juvel. I hårfästet en vacker guldkedja snärjd i blomster, blå, röda och så vidare, med örhängen av guldblomster och lotus. Bredvid öronen böljar sidenband [som fått så stort genomslag i den japanska ikonografin]; även rikt smyckad med juvelörhängen, halsband, armband, fotlänkar, midjekedja och så vidare. Klädd i förtjusande vit bomull och regnbågskjol; fantastiskt älskad, strålande åtråvärd – bara sexton år.

Vilket frosseri! Vad dagens Dalai Lama egentligen gör rent teologiskt vet vi inte, och det har inte varit alldeles enkelt att ta reda på, men man kanske kan hoppas att han också skriver mjukporr? Inte heller vet vi om Jamyang Khyentse levde i celibat. Det är inte helt självklart med tibetanska munkar, utan många varianter förekommer. Och prosan kan väl tolkas åt båda hållen.

Men inte kan väl gudinnan på ikonerna väcka samma känslor? Vi ställer oss kritiska.

Här är fyra äldre ikoner, som de målades på 1800-talet:




I avsaknad på tibetaner som någonsin sett Saraswatis veena, 200 mil söderut, fick Saraswatis instrument starka drag av en inhemsk luta som heter dramyen eller dramyin. Det problemet har nog inte dagens målare:




Konstigt nog finns det ingen självklar coffee table-bok med sådana här bilder i stort format – en av de få konstskatter som Taschen inte befattat sig med, trots den folkliga potentialen. Det finns gott om böcker om traditionen, och en hel del med äldre ikoner av historiskt intresse, men är det själva bilderna man vill åt är det närmaste man kan komma Celestial Gallery och Goddesses of the Celestial Gallery med målningar av nepalesiska Romio Shrestha, en av dagens bästa och fattas bara annat, han är nuvarande inkarnation av mästerkonstnären Arniko.

celestial-gallery11goddesses-of-the-celestial-gallery

De är inte så tjocka som man kunde önska, och de har förord av Deepak Chopra. Och om någon av dem innehåller Saraswati vet vi i skrivande stund inte. Kanske är det just du, kära läsare, som ska råda bot på detta.

Gudinna i rött

Det var vita Saraswati, det, med två och fyra armar. Men i Tibet har även röda Saraswati, Yangchen Marmo, fått ett visst genomslag. Så här målades hon av på 1800-talet i Mongoliet:

Och en klassisk beskrivning av Sakyapandita Kunga Gyaltsen (1182–1251), missionär i just Mongoliet:

Gudinnan Saraswati, med kropp så röd som korall, som själva färgen röd, ett ansikte och två armar. Höger hand håller önskningarnas juvel och vänster visdomens spegel. Höger ben är utsträckt och vänster indraget. Stora, svällande bröst [oh la ], klädd i silke och blomsterkjol; ung, bara sexton år, allvarlig, fredlig och leende, med ett vinnande sätt. Ett ofantligt ljus strålar.

Den här Kunga Gyaltsen var den fjärde av fem patriarker som grundande Sakya-skolan, en av de fyra skolor av buddhism som finns i Tibet. (Nyingma, Sakya, Kagyü och Gelug, men alla fyra har sitt ursprung i en och samma indiska skola, Madhyamaka, så skillnaderna är små.) En gång kom det sex lärde från Indien för att debattera med honom, men gick bet. ”Det är inte du som besegrar mig”, sade en indier – ”det är den orangea du har över axeln!” Så gav han sig på att levitera istället; Kunga Gyaltsen slog honom tvärt till marken. Då klippte den fallne av sig håret i vördnad. Lockarna fanns kvar som relik i något kloster fram till 1959, när kineserna satte P.

Vajrasaraswati, på tibetanska Dorje Yanchengma, är en annan form som ibland visas röd, här i form av en ikon från 1800-talets Bhutan. 1500-talsteologen Ngorchen Konchog Lhundrub beskriver:

Vajra Saraswati, med tre ansikten och sex armar. Ansiktet i mitten är rött, det högra blått och det vänstra vitt. I höger händer håller hon en lotus, ett svärd och en kartika. I vänster ett hjul, en juvel och en huvudskål. Smyckad med juveler och klädd i silke. Ledigt sittande, med vänster ben utsräckt.

… men på bilden har hon ju en veena istället för juvelen, och det smäller ju högre. Alla beskrivningar och alla gamla ikoner har vi förresten knyckt rakt av från Himalayan Art. Stora konstnärer gör ju det.

Saraswati inkarnerad?

Kanske inkarerades Saraswati i Tibet på 700-talet i form av Yeshe Tsogyal – därom tvista de lärde. Hon var en av kejsar Trisong Detsens drottningar (det gäller ju att kapa åt sig) men kom inte till sin rätt förrän hon gavs åt den indiske tantrikern Padmasambhava, som kom på besök.


Vit och röd ovan, något mindre detaljerat utförda av västerlänningen Rudin Kondo – ”konstnär, fysiker och modern alkemist” bosatt i Wien. Här rekommenderar vi verkligen att klicka upp fullstora bilder, för Yeshe Tsogyal visar allt, som den tantramästarinna hon är.

Men allt är ett elände, reinkarnationens hjul slutar inte snurra, och Yeshe Tsogyal återföddes ett par hundra år senare som superyoginin Machig Labdrön (1055–1149):


Machig Labdrön reinkarnerades sedan själv en hel del. Först 1248 som Jomo Menmo, som från och med puberteten lämnade fotavtryck i sten, sågs som en demon av trångsynta präster och gjorde storstilad sorti från jordelivet från en bergstopp – uppåt – med en flicka under vardera armen.

På 1800-talet fanns det två (konkurrerande?) reinkarnationer samtidigt: Aro Lingma (1886–1923) och Chönyi Zangmo (1852–1953). Aro Lingma föddes i en yoginifamilj men bröt den linjen genom att föda en son istället för en dotter, och spelade stum för att slippa prata med präster. Chönyi Zangmo var en gång död i tre veckor, en sorts semester i kopparfärgade paradiset. Från vänster till höger:

aro-lingma-chonyi-zangmo

(Just det: ett fotografi av Saraswati, och då har vi inte ens överdrivit eller förvrängt för att få det till ett fotografi av Saraswati.)

Sedan hände något. Idag är amerikanskan Tsultrim Allione, född JR Ewing (det är sant!), erkänd av två olika lamor oberoende av varandra som en reinkarnation av Machig Labdrön. Hon har fått i sin ägo den sista kvarvarande askan från Machigs kropp men hittills inte uträttat några underverk, enligt vad Panchamkauns erfar.

Som sagt, huruvida något av det här från Yeshe Tsogyal och framåt var Saraswati tvista de lärde om. Hur mycket Saraswati det i så fall finns kvar idag behöver man kanske inte vara någon större skolastiker för att omtvista. Vad Panchamkauns beträffar skulle vi inte visa en bild på en amerikansk lama om hon så målades av stiliserad och med underlivet aldrig så bart.

JV

Fler artiklar om Saraswati världen runt

Saraswati världen runt: Japan

Mellan Takanezawa 高根沢町 och Nasukarasuyama 那須烏山市 på den japanska vischan rullar Japan Rails Karasuyama-linje genom världens mest tågbitna land:

Visst är det vackert? Den som klickar och förstorar kan ana en kvinnofigur i ett runt emblem på fronten. Det är ingen mindre än …

Benzaiten 弁財天, Japans Saraswati! Karasuyama-tågen visar sig nämligen vara dekorerade med den goda lyckans sju gudomligheter. Här finns gudar för ymnighet, långt liv, lycka och rikedom, vid sidan av självklarheter som krig och fiskeri. Och alltså en gudinna: kunskapens, de sköna konsternas, och framför allt musikens. Saraswati.

För icke-japanen är gudomlighet kanske inte det första man tänker på när man ser sådant här, och när man får veta att det faktiskt föreställer en gudinna är det första man tänker att det här är ett sätt att närma sig det gudomliga som bara kan födas i en japansk hjärna. Dock tror vi att det här verkligen är, för japanen – åtminstone kan vara – ett sätt att närma sig det gudomliga. Så främmande är den japanska kulturen och så långt har det gått med gulligheterna.

Men nog om detta, och mer om Benzaiten. För hon är inte som Europas Saraswati någon halvhjärtad motsvarighet – hon är Saraswati, importerad via Kina på 5–6–700-talet genom buddhism i form av översättningar av Suvarnaprabhasa-sutran:

Genom den mäktiga sutran
ska alla levande varelsers
outhärdliga lidande
stillas för eviga tider.

De ska erbjudas skydd
av hela världens väktare,
ministrar och generaler,
tiotals miljarder yakshor,
stora gudinnan Saraswati
gudinnan i Nairanjana,
elementens moder Hariti,
jordens gudinna Drdha,
brahma-konungarna och de
trettiotre himlarnas kungar,
kinnarorsasurors kungar,
liksom garudornas kungar.

De ska komma med härar,
de ska komma ridande,
och alla dagar och nätter
erbjuda levande skydd.

Det var det första japanerna hörde om Saraswati; men mycket mer blev det, och till slut var hon naturaliserad i folktron. De fyra armarna har blivit två, och istället för veena spelar hon en japansk biwa; men det är vår gudinna de har på loket.

Här ser vi henne i sitt sammanhang:

Tyvärr tycker hon visst inte om att åka tåg, men så är hon också den enda kvinnan i sällskapet, och det vet ju alla (japaner) hur bedårande det är när kvinnor inte tycker om att till exempel åka tåg.

De sju avbildas annars vanligtvis åkande något annat, nämligen skeppet Takarabune 宝船, som kommer på nyåret ungefär som tomtens släde på julafton. Och det här gestaltas hur som helst.

Det myller av krampaktigt söta djur som är dagens Japan ter sig gärna magstarkt för utlänningen. Men naturligtvis har japanerna inte alltid avbildat Saraswati som imbecill groda. Ett par träsnitt:

Överst Utagawa Kuniyoshi 歌川国芳 (1797–1861), nedanför Yoshitoshi 芳年 (1839–1892). Här var det skabrösa tablåer över fylleslag, men det spelades inte biwa på något av snitten så vi måste säga att vi föredrar de moderna varianterna. Till och med tigern höll faktiskt en biwa i tassen om man tittade noga.

Till undsättning kommer då Ogawa Haritsu 小川破笠 (1663–1747) med en Benzaiten som är både förklarad och musikalisk:

Liksom Hello Kitty, och det är ju därför det här fascinerar, får vi erkänna:

Man ska naturligtvis inte glömma otaliga statyer i den japanska övärlden:


Men kanske är det dags att stanna upp och tänka efter en stund nu. Saraswati är ju inte bara en alldaglig vainika, utan skönheten på sin spets med både tuttar och midja att dö för. Vilket är egentligen det största avsteget – är det Saraswati som naiv undulat, eller är det sådana här brottarbutchar?

Outgrundligt är det japanska kvinnoidealet. Till och med avklätt är det helt beslöjat:

* * *

Japanerna gillar ju som bekant att klä ut sig också – på cosplay-bron i Harajuku sägs man kunna få syn på ända upp till tre–fyra utklädda japaner om man vet när man ska leta. Inte helt olikt hur Europas adelsdamer målades av som Eυτέρπη tidigare ser vi här en geisha fotograferad som Benzaiten när 1900-talet var ungt, handkolorerad:

Och cosplay-flugan håller i sig:

* * *

Nu har det här varit en lång bildkavalkad, men det är bara för att man blir så innerligt glad. Så innerligt glad som indisk-klassisk lyssnare av att se hur japanerna tagit vår gudomliga vainika till sina hjärtan. Så kavalkaden är inte slut än. Man kan ju till exempel inte låta bli en rund och go gudinna som spelar luta bakom nacken.

svartvit-färg1

Det här sista var från tempelkomplexet Daigo-ji 醍醐寺 i Kyoto. Här finns det otroliga arkitekturskatter, som en femvåningspagod från 900-talet, men den här lilla paviljongen smäller ändå högst: det är stadens enda helgedom till Benzaiten. Väl värd ett besök, om ni är i krokarna.

* * *

Nu vore Japan inte Japan om det inte fanns en anime också. Happy Seven heter den, från 2005, och handlar om skolflickor (precis) som är med i en klubb (precis) där alla har magiska krafter (precis) som baserar sig på någon av den goda lyckans sju. Där är hon, Mahasaraswati:

Är du en sån där Panchamkauns-läsare som bara ska se en enda anime, ja, då står valet mellan den och Aquarian Age, där skolflickan (vad annars?) Yoriko förvandlas till Benzaiten för nattliga strider mot diverse demoner som självklart på dagtid också är vanliga japaner. En förbryllande detalj är att både Benzaiten och Saraswati är med i Aquarian Age.

* * *

Slutligen måste vi uppmärksamma Megami Tensei-spelen, som är nästan lika populära i Japan som Dragon Quest och Final Fantasy och är fullproppade med gudinnor från stora delar av världen (Megami Tensei betyder ”gudinnornas reinkarnation”). Och för den delen gudar:

    

Vishnu, Ardhanari, Indra, Vairocana och doldisen Acharanata. Söta! Men viktigare:

  

Lakshmi, Parvati och Sarasvati. Också söta – men det här häderiet måste Panchamkauns ta avstånd från. Saraswati kan inte få vara med i ett spel med mindre än att hon är den bästa i hela spelet.

JV (MACHIDA 町田市, STORTOKYO)

Fler artiklar om Saraswati världen runt

Månadens foto, juli 2010: Europas Saraswati

Euterpe

Saraswati, musikens gudinna, är gift med Brahma, den av hinduismens tre stora som skapade världen. Det är lite tyngre än Eυτέρπη, som är det närmaste Europa har kommit en motsvarighet (de tidigare försöken med Ἀπόλλων missade ju ganska grovt!).

Hur mycket tyngre? I antikens Grekland, när Europa fortfarande åtminstone hade en panteon, började denna med ett antal ”titaner” vars välde kullkastades av de yngre, olympiska gudarna. Men det är inte hela sanningen, för före till och med titanerna var det de ”förstfödda”, Πρωτογενοι, som regerade. Två av dessa hette Γαῖα och Οὐρανός, jorden och himlen. Himlen var jordens son; ändå fick de en dotter tillsammans, som fick namnet Mνημοσύνη och blev hågkomstens titan. När de ännu yngre förmågorna tog över vände hon kappa, gav sig i lag med olympiern Ζεύς och fick nio döttrar: de nio muserna, de sköna konsternas gudinnor.

Så många? Ja, tre slags diktning hade var sin musa, liksom två slags teater. En fanns också för historieskrivning, och till och med en för astronomi. Dansen hade sin Τερψιχόρη och för musiken stod Eὐτέρπη, som alltså inte precis hade Saraswatis särställning. Det här visar ju bara hur eftersatt musiken alltid varit i Europa.

Fler tydliga tecken på det såg vi när vi letade bilder på Eὐτέρπη eftersom vi, efter att precis ha publicerat en gräslig tavla, hade sådan lust att gottgöra den stackars läsaren med lite vacker konst. Hon är inte direkt den mest avbildade musan.

Eustache Le Sueur (1617–1655) målade gruppbilder på muser. Här historieskrivningens Κλειώ, komedins Θάλεια, och Eὐτέρπη med flöjt. Muserna fick nämligen i konsten var sitt emblem: Κλειώ hade skriftrullar (här i bokform), Θάλεια sin glada mask och Eὐτέρπη ett blåsinstrument. Κλειώ ser rätt uttråkad ut här, och kanske tyckte Le Sueur som vi att historieskrivningen känns lite trist i sällskapet. När han målade Μελπομένη, Ἐρατώ och Πολυύμνια hade ingen sitt emblem, utom om det möjligen är Ἐρατώ som spelar cello på bilden; hennes emblem var en lyra (κιθάρα) och cellon är i alla fall ett stränginstrument.

Just det här har varit ett stort problem för Eὐτέρπηs ikonografi. Hon blåser i en pipa, men har två konkurrenter som också spelar instrument, i form av olika lyror – dansens Τερψιχόρη spelar klassisk λύρα. Lyrorna dog i praktiken ut, och blev på så sätt en mycket bättre, mer fantasieggande symbol för antik kultur när man ville måla än något som såg ut som en flöjt eller oboe. Så borde det inte ha varit; det är ju Saraswati som spelar veena medan flöjten är undanskuffad till Krishna; men så var det.

Giorgione (1477–1510) målade Eὐτέρπη som en oformlig klump.

Simon Vouet - Euterpe

Fransmannen Simon Vouet (1590–1649) målade henne som en riktig karl.

Hos François Boucher (1703–1770), däremot, börjar gudinnan ta form! Fett är hett, och på 1700-talet hade man lärt sig gestalta det på duken. Notera kerubens kanjira.

Det som i ohlalà-Frankrike är naket, är i Tyskland påklätt. Ordnung muß sein! Johann Tischbein (1772–1789) kanske inte stod ut med tanken på att behöva måla naken hud när man lika gärna kan måla tredubbla lager silke. För här skulle det verkligen vara mycket av allt – överdådet från blommor, grönska och frisyr går igen i symboliken: det räcker inte med en pipa. Och ja, han hette verkligen ”bordsben”.

Det italienska 1760-talets populäraste målare, Pompeo Batoni (1708–1787), visade Eὐτέρπη och möjligtvis Καλλιόπη (oklart vad hon håller i – kan det vara skrivdon?) tillsammans med Ἀπόλλων, ”musikens gud”, höger hand i välbekant europeisk mudra. Ordnung muß sein! som sagt. Och vad är det egentligen folk sitter på i sådana här målningar?

Uppriktigt sagt tycker vi inte om den här, med sin skarpa ljussättning. Varför så ödesmättat?

emanuel-handmann-philips-galle-after-martin-de-vos

Schweizaren Emanuel Handmann (1718–1781), till vänster, målade en lustig Eὐτέρπη, et in Arcadia ea. Återigen förstår vi oss inte på den dramatiska ljussättningen i kombination med den helt avdramatiserade gudomen – ska det vara någon spänning däremellan, och i så fall varför?

Men alla sådana invändningar bleknar bort bredvid Eὐτέρπηs notblad. Skulle musikens gudinna behöva läsa innantill?! Denna jättelapsus av Handmann säger väl allt om Europas förhållande till musiken, och om den europeiska musiken!

Nästan lika knasig är den överlastade gravyren till höger av Martin de Vos (1532–1603). Här räknar vi inte mindre än tio blåsinstrument (bruttorna i bakgrunden spelar också!), när ett hade varit nog. Det är väl ändå en poäng med symboler att man inte behöver upprepa dem tio gånger på samma ställe. Synd, dock, på så rara ärtor. Det här är ju den första bild vi ser av Eὐτέρπη som man faktiskt kan tro ska föreställa en gudinna, såväl till ansikte som lekamen. En kvinna behöver inte vara lealös, det visste man redan på 1500-talet. Dessutom är det den enda bild vi hittat som visar någon säckpipa.

Arnold Böcklin (1827–1901) var på väg mot symbolism, och målade denna bestämda Eὐτέρπη med någon betande hjort. Än en gång gör ljuset ont att titta på, men en snabbtitt hinner vi med.

Lagerkransen är väl egentligen ett måste på en musa, eftersom hon är underordnad Ἀπόλλων, och den strängt taget står för honom och inte bara är något allmänt antikt attribut, som man lätt tar för givet idag. Om man tittar på hur den behandlats av de här målarna: Gorgione använde den inte, Batoni satte den bara på Ἀπόλλων själv, och de övriga valde att nordeuropeisera den till midsommarkrans; vackert så, det här är ju inte precis bilder i grekisk stil. Men Böcklin är den enda som uttryckligen visar att hon tagit av sin lagerkrans och ersatt den med egna blomster. Bränn behån! Vi gillar det här som är på väg mot symbolism.

Gustave Moreau (1826–1898), fullfjädrad symbolist, målade Ἀπόλλων med de nio muserna, och det är ju tydligt var hans intresse låg. Man får titta noga för att se att vår gudinna faktiskt inte har skägg; man får titta noga för att urskilja någon gudinna över huvud taget. Men det är en vacker gud, och den första tavlan sedan Tischbein som vi skulle vilja ha på väggen. Kul att en symbolist lyckas bättre än så många med det rent dekorativa.

Och vad i helvete är det här? undrar du nu. Jo, det är ”Musikens musa” av Adolf Erhardt (1813–1899). Vi tvekade att inkludera den här otäckingen, för hon håller ett stränginstrument och ingen pipa. Varför det? Hade inte Erhardt hört att Ordnung muß sein? Men den heter ”Musikens musa” och kan inte gärna föreställa någon annan – och när vi insåg att hon spelar sin luta som en tanpura, då kunde vi ju inte låta den vara.

Lawrence Alma-Tademas (1836–1912) pompejiska siesta med Euterpe får väga upp:

Pompeian Scene

* * *

En charmig aspekt av denna gudinnekult är att bemedlade damer kunde låta måla av sig själva som olika muser. En mindre charmig aspekt är att vi inte hittat fler än en som valt att spela Eὐτέρπη på bild (se blåset på bordet). Och vi vet inte vem hon var. Jacob Adriaenz Backer (1608–1651) hette målaren i alla fall, och han fick väl till det efter omständigheterna godkänt. Betydligt mer karismatisk var denna adelsdam än Erhardts valkyria, det är i alla fall säkert. Vi skulle gärna ha gjort hennes bekantskap. En bit trasig lagerkrans slängigt i handen får räcka.

* * *

Vad var det nu för staty vi såg längst upp, så passande bevävd med spindelnät? Ja, den står i St George’s Gardens i Camden. Den är gjord i terrakotta och satt ursprungligen på The Apollo Inn (byggt 1898) på Tottenham Court Road tillsammans med de andra muserna; när det revs på 60-talet räddades Eὐτέρπη och ställdes i en park. Fotot togs av ”MisterPeter!” på Flickr; vi lämnar er med ett annat, av Michael Hewson:

Det är helt klart något visst med plastisk konst. Med ens ser man ju att det här är en gudinna.

VK

Fler artiklar om Saraswati världen runt

Hubert Julian Stowitts (1892–1953): amerikansk pionjär

För fem år sedan skrev vi om dessa amerikaner och deras förhållande till indien: generationer föddes upp på Ravi Shankar, åkte till Indien för att höra mer och gick i taket när alla visade sig spela som Vilayat Khan istället. Företagsamma som de är, amerikanerna, försatt de inte chansen att läxa upp indierna om sitarens ädla konst. Nu har vi hittat en riktig pionjär som åkte till Indien och gjorde liknande observationer före Ravi Shankar-eran: Hubert Julian Stowitts (1892–1953), målare, och säkert någon sorts naivist. I Indien 1927–1930.

Tavlan ovan, Bengali Sitar Player, hittade vi på ”Stowitts-museets” webbsajt. Och så här skriver de:

This marvelous instrument, when played properly, has the quality of a Spanish guitar in the hands of a master. [Few today would agree. A lost art?] Stowitts found few could play the instrument properly.

Redan då var amerikaner experter på sitar!

VK

Hur överlägsen är den sydindiska musiken

Idag, och egentligen sedan tiotals år tillbaka, framförs ju många indiska konserter med shrutibox istället för tanpura. Två söta studentskor (en rund och en mullig) med var sin en och en halv meter lång luta som tar en evighet att stämma har ersatts med en liten elektronisk låda på en eller en och en halv kubikdecimeter. Nackdelarna, förutom de två vi redan avhandlat, är flera: det låter lite sämre, instrumentet är inte alls responsivt på sångarens ton, man går miste om två naturliga platser för studenter på scenen – dels en chans för dem att lära sig ett och annat, dels en chans för sångaren att markera vem som får sitta med och inte – och det utarmar konsten att spela riktig tanpura. Men fördelarna väger upp: den lilla lådan är oändligt mycket lättare att frakta med sig (och man klarar sig med mindre entourage på dyra utlandsturnéer), den stämmer aldrig ur sig som en riktig tanpura gör hela tiden, och den är hitech och framåtsträvande i utvecklingslandet Indien även om en utländsk publik förstås vill ha sin konsertupplevelse  mer antikvarisk och ”genuin”.

Om detta skriver MV Ramakrishnan i dagens The Hindu, under rubriken ”Menace of the Magic Box”, och avslutar mycket riktigt med ”the magic box has become a menace!”.

Så överlägsen är alltså den sydindiska musiken, där sångare kompas på fiol, att den eviga debatt som i norra Indien gäller huruvida man ska kompa på den ursprungliga sarangin eller det helt olämpliga harmoniumet, som till största delen tagit över, där nere i söder istället rasar kring en ynka el-tanpura. Och de vet precis hur bra de har det.

VK

* * *

Idag finns det riktigt bra tanpura-program såväl för Iphone (iTabla) som för PC (Riyaz Studio). Men vem, ens i det yngre gardet, har laptopen eller mobilen med på mattan? Tio gånger av tio tar man hellre en specialbyggd mojäng, och den prylandan är riktigt skön att se.

Men innan man hade specialbyggda lådor och Apple-telefoner kunde man ju helt enkelt köra med en inspelning av riktig tanpura. Inspirerade av VK:s observationer har vi recenserat en sådan, och tendentiösa som vi är blev det förstås …

The Tamburas of Pandit Pran Nath

Album: The Tamburas of Pandit Pran Nath. Tambura: La Monte Young & Marian Zazeela. Label: Just Dreams JD001.  Stämning: SPS” (60/90/120 Hz)

■ ■ ■

Just det, minimalisten La Monte Young och flummerskan Marian Zazeela som spelar sin hajpgurus instrument, från 1982.  För det gör de verkligen: att det inte är någon loop hör man även vid en mycket okoncentrerad genomlyssning, på de lastbilar som vid ett par tillfällen dundrar förbi studion. Det är klart att man skulle ha kunnat mixa på lite lastbilsljud över loopen – visst, men varför? Ett sådant företag kräver Zest for Life™, och det har Young aldrig haft. Spetsar man öronen hör man också de små oavsiktliga variationerna i spelet och musikernas rytmer som spänner mot varandra. Så visst är det två tanpuror som spelar 74 minuter i sträck. Men de skorrar och basmullrar! De dånar som ett tåg, och det från första tonen, så att man får en smärre chock när man trycker på play.

Men vänta. Är det det som är poängen? Sjunger man lite till skivan, förutsatt att man precis stigit upp dagen efter några negroni och ett paket cigaretter, märker man att det skrovliga ljudet kanske ändå passar rätt bra med Pran Naths kärva, mörka röst. Skivan förvandlas från pinsam new age förklädd som musikhjälpmedel till ett statement. Eller? Vi höjer betyget till tre stjärnor utifall att. Man får ju också tänka på att konkurrensen är så liten*, och var ännu mindre när skivan kom ut.

JV

*) Lyssna hellre på … Malladi Suryababu: The Mystic Sounds of Tambura – The Celestial Music (8 CD, Inreco). Panchamkauns varnar för … Staligs mindre välspelade 4-CD-boxar E Madhyam + E Pancham – A 440 Hz & A 442 Hz och D Madhyam + D Pancham – A 440 Hz & A 442 Hz.