God morgon: Imrat Khan

Album: Lalitā. Surbahar: Imrat Khan. Water Lily Acoustics WLA-ES-26-CD (Lalit, alap-jor-jhalla)

■ ■ ■ ■

”His intervallic leaps are breathtaking and effortless, and his strummed note clusters cause clouds of harmonic partials to fill the air above his instrument”. Va?! Ja, det här var en av skivorna som The Wire rekommenderade i sitt indisk-klassiska knäck ”Raga Riches” i februari 2000. Tio år senare vaknar Panchamkauns (bokstavligt talat) till Imrat Khans Lalitā.

Några ”breathtaking intervallic leaps” är det så klart inte fråga om – det har bara Nikhil Banerjee kommit undan med, i en jor i Todi, undangömd på en CD som heter Classical Heritage of India eller något liknande – och inte heller några ”strummed  note clusters”. Dock är det lätt att höra hur ett avant-magasin kunde fastna för skivan. Imrats alap är makalös, hans jor riktigt bra, och jhallan så fullständigt urspårad och kakafonisk att det liknar ingenting.

Men, säger du nu! Kakafonisk jhalla är väl inget nytt på skiva! Minns bara Mustafa Raza på vichitra-veena! Ja och nej, säger vi då: en surbahar-jhalla med Imrat Khan är på ett helt annat sätt någonting i hästväg. Den är mer varierad i sin kakafoni än Mustafa Razas hela skivproduktion, och ut och in driver hela tiden samma musikalitet och virtuositet som gör hans alap så makalös. Hur lite man än står ut, hur besviken man än blir, så har man aldrig tråkigt. Det är knappast någon slump att The Wire rekommenderade just Lalitā, för det är den jhalla vi hört som bäst kombinerar freakout med (i någon mån) musik och den stämmer ur sig och innehåller en mycket märkbar omstämning av instrumentet. Vi tog oss igenom hela, men vi är proffs. Den oskyldiga läsaren kanske inte ska försöka det, som man säger, hemma.

Men Imrats alap är i alla fall 24 minuter lång och förtjänar såväl proffsets som amatörens öra. Lyssnar man på storebror Vilayat vänjer man sig fort vid chikarin (alla utom Keith Erskine), de ”rytmsträngar” som hackar upp melodilinjen i en strid men orytmisk puls – eftersom de, på Vilayats sitar, ligger i närheten av melodilinjen och oftast i alla fall i samma oktav; med tiden flyter de ihop till ett ”sound” för lyssnaren. På Imrats surbahar ligger de ibland två oktaver över melodin. Utan pardon drar Imrat igång en bassträng och mejslar ut en hel fras på den genom att bara böja med vänsterhanden – och klipper den med chikarin. Vissa fraser får fortsätta tills tonen klingat ut, men många klipps mitt i: Imrat knäpper inte bara på chikarin utan ser verkligen till att stoppa melodisträngen också.

Det var förstås det här som lät som ”intervallic leaps” i The Wires öron för tio år sedan. De hörde chikarin som en del av melodin! För oss som är mer vana vid den här musiken är det stört omöjligt – lika otänkbart som att man skulle zappa mellan kanalerna på TV:n och uppfatta alla olika snuttar som en sammanhängande film – och vi skulle aldrig kommit på tanken om inte The Wire hade skrivit det. Men även för oss som är vana ställer Imrats kompromisslösa Etawah-surbahar musiken på sin spets. Den blir abstrakt och främmande. Mystisk, men på samma gång klinisk – ännu en av de där indisk-klassiska upplevelserna där man blir påmind om att vägen till hjärtat går genom hjärnan. Och extra bra är det i Lalit, en raga med ett problematiskt förhållande till grundtonen. Tonvikten ligger på komal rishab, komal dhaivat, och både shuddha och tivra madhyam, men det chikarin hamrar in är förstås shadja. Put that in your pipe and smoke it, Erskine, för att tala som du förstår.

Direkt efter denna Lalit kan du spela första halvan av Ajmer på samma bolag, så finurligt uträknat är det. Här bjuder mysfarbrorn på 26 minuter alap, utan jor-jhalla, i Alhaiya Bilawal (en durskala – glöm Lalits intrikata krångel!), strålande ljus och luftig med mycket spel i de högre oktaverna. Andra halvan är sitar-gat i påhittade ”Imratkauns” och den behöver du faktiskt inte spela alls; det behövde faktiskt inte han heller; men vi behöver inte gnälla på den när det finns två så bra alap att lyssna på. Vi behöver bara tacka och ta emot.

Ska man gnälla kan man tänka sig att göra det på ljudet, eftersom Water Lily Acoustics är ett uttalat audiofilbolag och därför förtjänar en känga varje gång tillfälle ges. Men ljudet är inte sämre än att det vore småaktigt, det också. Man blir på bra humör av Imrat Khans bästa stunder på skiva.

VK

Album: Ajmer.
Surbahar & sitar: Imrat Khan. Tabla: Shafaatullah Khan.
Label: Water Lily Acoustics WLA-ES-17-CD. Innehåll: Alhaiya Bilawal, alap på surbahar; sitar-gat i ”Imratkauns”

■ ■ ■

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s