Rare ragas™: Hans-Shree

Album: Resurrecting a Raga. Surbahar: Shubha Sankaran. Pakhawaj: Mohan Shyam Sharma. Label: Surbahar Records SRCD-801 (vi har svårt att tänka oss att Surbahar Records givit ut 800 andra skivor). Innehåll: Hans-Shree

■ ■

På Panchamkauns har vi alltid sett det som en dygd att fatta oss kort. Ibland har varje mening nagelfarits på jakt efter överflödiga ord – styckena på meningar, texten på stycken. Bitvis föddes detta ur ett allmänt etos, bitvis som en reaktion på de otaliga CD-häften vi suckat över som varje gång förklarade ”detta är en raga, detta är en sitar” för tänkta lekmannalyssnare som av någon anledning antogs köpa skivan – på Panchamkauns, tänkte vi nog, skulle man slippa bli skriven på näsan. Här skulle det vara pang på rödbetan.

På bekostnad av begriplighet, måste vi nog medge så här i efterhand, för de allra minsta.

Men de senaste flämtande varma dagarna har vi tillbringat försjunkna i … okej, sömn; men de senaste nätterna har vi tillbringat försjunkna i pratiga bloggen Dave Hone’s Archosaur Musings (arkosaurier är en grupp kräldjur som omfattar krokodiler, dinosaurier inkl. pippifåglar, flygödlor och diverse andra utdöda dinosauriesläktingar) där det skrivs så långt och mycket om det ena och det andra att det peppar peppar blir riktigt roligt att läsa. Inte minst kan vi, som inte alla gånger kan skilja en dinosaurie från en aetosaurie, hänga med i svängarna.

I alla fall tillfälligt har vi tagit lärdom, och tänkte för en gångs skull lägga ut texten om varför vi över huvud taget skriver om skivan som vi skriver om idag (visst är det redan verbost?): Resurrecting a Raga av Shubha Sankaran, med raga Hans-Shree på surbahar. Ge lite bakgrund, helt enkelt.

(För att ytterligare förlänga lidandet lägger vi till att vi gör detta på en parkbänk, halv tre på natten, invid en liten sjö, med småfåglar kvittrande i öronen – Panchamkauns, med världen som vardagsrum. RK, den satan, har gratis mobilt internet.)

Som alla västerlänningar vet är indisk klassisk musik synonymt med sitar. Nu är detta en sanning med modifikation, för musiken är delad i två, helt åtskilda: en musik i norr och en i söder, och det är bara i norr – den för västerlänningar mer begripliga (nåja) musiken – som man spelar sitar; i söder spelar man veena. Den lite mer pålästa västerlänningen har redan ryggat tillbaka, ty han vet ju att indisk klassisk musik i första hand är sång; sitar må vara poppis i USA och Europa, men på musikens hemmaplan är det sångare man dyrkar medan sitar kommer först i fjärde eller femte rummet.

Denne västerlänning har visserligen rätt, men inte alldeles – visst är sången fortfarande A och O, men instrumentalmusiken vinner ständigt mark även i Indien. (Intresserade kan läsa om detta i Deepak Rajas Hindustani Music: A Traditon in Transition.) Och lite rätt har ju de första västerlänningarna: bland nordindiska instrument har sitaren en särställning.

En ytterligare västerlänning, med en bildningsnivå någonstans mitt emellan de tidigare och med västerlänningens Youtubekorta attention span, tröttnar snart på sitar och ser sig om efter andra yttringar. Då duger det inte med sarod, eller något annat som indiern spisar – nej, märkvärdigt ska det vara; annars lyssnade man väl inte på indisk musik till att börja med.

Hippien, förlåt, västerlänningen, lånar då sitt öra till surbaharen, den onekligen mäktiga bas-sitar som för en tynande tillvaro. Surbaharen är nämligen perfekt: den är ”so awesome” med sitt basmuller och sina overkliga dimensioner, dess närvaro i dagens musikliv är näst intill obefintlig (mer om detta senare) vilket förstås länder den unik mystik (det kan förstås bli ännu mer mystiskt, men då finns det inte så mycket att gräva upp och lyssna på) – och den har ett antal fördelar gentemot sin enda konkurrent, Rudra-veenan: den är inte helt synonym med den väldigt regelstyrda dhrupad-genren, som torde kunna avskräcka (mer även om detta senare), och den är ju, på sätt och vis, en gitarr – avgjort fallisk, där Rudra-veenan bara är märklig.

Till vänster: Shubha Sankaran med surbahar, en välbekant luta. Till höger: Bahauddin Dagar med Rudra-veena, en exotisk stavcittra.

I dagens musikliv för alltså surbaharen en tynande tillvaro. Deepak Raja får sammanfatta:

Until well into the 20th century, leading sitarists habitually presented the dhrupad-style alap on the surbahar, followed by post-dhrupad styles of compositions on the sitar. As the sitar itself evolved technically and stylistically, it took over, and added further sophistication to the dhrupad-style alap. As a result, over the last six or seven decades, the surbahar has suffered a steady depletion in the number of competent performers …

The performing traditions of the surbahar are in search of a meaningful role for the instrument, and hence, of a distinctive repertoire which can help it to survive. Surbahar performance has evolved around two distinct traditions: the dhrupad tradition, which still regards the surbahar as the closest approximation to the Rudra veena, and the post-dhrupad, sitarist tradition which treats the surbahar as a specialist instrument for the sitar-type alap form …

In the sitarist tradition, musicians are increasingly reluctant to accept the challenge of mastering two substantially different instruments. There is meager incentive for doing so considering the enhanced acoustic sophistication, versatility and melodic potential of the contemporary sitar. The problem is similar in the dhrupad-surbahar tradition, though compounded by the decline in the popularity of the dhrupad genre itself …

The most important factor militating against the popularity of the surbahar is its cumbersome size, which makes it difficult and expensive to transport … ergonomically, it is an exceptionally demanding instrument, and requires a performer of above-average physical health and dimensions. These hindrances to the growth of surbahar music are integral to the design and acoustic character of the instrument, and could remain insurmountable.

Ironically, the surbahar, originally developed by sitarists to help them compete effectively against the Rudra veena, now finds itself eclipsed by the re-engineered contemporary sitar.

Länge var surbaharen på skiva representerad av så få som en (1) namnkunnig musiker: Imrat Khan, bror förstås till Vilayat Khan, ”the shining sun of sitar”. (Visst spelades fler in, men ytterst sällan, och vem ville egentligen höra dessa?) Imrat spelade i sin ungdom duetter med Vilayat, men blev sedan osams med brodern (sägs det) och blev sin egen musiker, spelande alap-jor-jhalla på surbahar – stundom rent överjordiskt – följt av gat på sitar, stundom ackompanjerat av sonen Shafaatullah på tabla. Ett arrangemang vi mest kommer ihåg för att hans trumsolon gick ut på att spela så tyst som möjligt.

Imrat spelade förstås i det moderna sitar-idiomet, någonstans i korsbefruktningen mellan dhrupad, khyal och diverse gamla instrumentaltraditioner. Dhrupad på skiva representerades uteslutande av familjen Dagar (vi kan inte förmå oss att räkna de pakistanska Talwandi-sångarna som dhrupad), och det enda instrument som förekom där var Rudra-veenan.

Imrat Khan var överallt, och alltså inte tillräckligt spännande. Det spännande var dhrupad på surbahar, men det var en utdöd tradition. Men liket levde. Det ryktades, det viskades. Det spelades live – och inte bara i bengaliska vardagsrum. Skuggor av det forna jaget kom till och med ut på skiva – en alap här, en imitation där – och hoppet hölls hela tiden vid liv om att vi en dag skulle minsann få höra. Vi ska här försöka oss på en liten tidslinje:

1969: en 10-minuters alap med Chandrashekhar kommer ut på LP: Hindustani – A Panorama of North Indian Music (CBS M 63519). Det är renlärig dhrupad i Dagar-stil, men den är ofullständig (bara alap), och kort. Den följs inte upp på länge.

1986: Ravi Shankar släpper en Puriya-Kalyan i uttalad dhrupad ang, kompad med bastabla, på franska Ocora (serien Inde du Nord). Ravi Shankar gick ju i bräschen för sitar med bassträngar, på sätt och vis ett helt annat instrument än Vilayat Khan spelade. Det här var en imitation av surbahar-dhrupad: dhrupad kompas ju som bekant på pakhawaj, som här imiterades på nedstämd tabla.

1993: First! The Colourful World of Ashok Pathak kommer ut med en 30–40 minuter lång Bhairav, kompad på pakhawaj. Restan av skivan fylls ut med sitar. Här hade tidslinjen kunnat sluta, om man nöjt sig med 30 eller 40 minuter. Och visst var det en event – men det var ingen fullängdare!

1993: Amerikanen Steve Landsberg kommer ut med surbaharskivan Windows to the Heart (Traditions TRA 002), med en rejäl Bilaskhani Todi: alap-jor-jhalla och dhrupad med pakhawaj. Av någon anledning döper han spåren till ”Exploring the Ground”, ”Taking Flight” med mera idioti. Och det är ingen fullängdare, fast han hade chansen.

1994: en gammal livekonsert med Chandrashekar kommer ut på Makar Records: äkta dhrupad, kompad på pakhawaj. Huvudnumret, Yaman-Kalyan, är nästan 40 minuter. Men inte heller det här är någon fullängdare.

2003: Ashok Pathak kommer ut med två halvtimmesalap på Ancient Court Raga Traditions.

2005: Kushal Das släpper en fullängds-Marwa på Ocora – kompad på bastabla istället för pakhawaj.

2005: Shubha Sankarans Resurrecting a Raga blir den första fullängdaren med surbahar och pakhawaj.

Sedan dess har en annan Dagar-student, Pushparaj Koshti, visat var skåpet ska stå med ännu en fullängdare i raga Desh (och viktigare än något som avhandlas här är frågan vem som ska ge ut hans nästa, och när). Men när den kom ut var Resurrecting a Raga den första fullängdaren på surbahar med pakhawajkomp, och än idag är den förstås den enda inspelningen av okända raga Hans-Shree, som här skulle återuppstå från de döda. Skalan är densamma som smörbyttan Tilang, SGmPNS’/S’nPmGS, men fraseologin en annan: bland annat, berättar omslaget, slutar fallande fraser i Tilang gärna på m och i Hans-Shree hellre på S och P.

Vilket obskyrt material! En liten transkription kan vara på sin plats:

nnPPmmGGG, nnPPmmGGG, nnPPmmGGG,
nnPPmmGGG, nnPPmmGGG, nnPPmmGGG,
nnPPmmGGG, nnPPmmGGG, nnPPmmGGG

Det här var så klart inte för att ni skulle få en chalan av Hans-Shree, utan för att illustrera musikerskapet under 19 minuters chautal. Sällan har vi hört en så lång och pretentiös skiva med så enkel musik.

Begränsningarna ligger hos både Hans-Shree och Shubha Sankaran. Det är inte lätt att upprätta en raga från scratch. Bland seriösa musiker är det ett vågspel även för de allra bästa. Och det här var Sankarans första skiva – hennes andra blev på lätt-temat ”Seven Ragas in Seven Talas”.

Bland Sankarans lärare märks inte minst bröderna Gundecha, och i alap tycker vi nog man kan höra deras inflytande. Flera gånger drar tonen iväg uppåt eller neråt så lite det någonsin går, så lite att det bara är en antydan, precis som hos deras vapenbroder Pushparaj Koshti. Men ju snabbare det går, desto tydligare blir svårigheterna med både raga och instrument. Bland lärarna märks också Imrat Khan, men bara som ett namn i listan. Ta inte Imrats teknik för given. Det är svårt att spela surbahar. Läs transkriptionen en gång till och betänk att alla fraser spelas helt identiska. (Bland lärarna märks också sydindiska veenamästarinnan Ranganayaki Rajagopalam, som ska ha lärt Sankaran lite tanam, men någon jor eller jhalla spelas inte här.)

Men ska man prompt lyssna på ”rare ragas” blir det inte sällsyntare än Hans-Shree. Med noll andra inspelningar kan den knappast kallas återupplivad.

* * *

Så, nu var det babblat. Och när vi ser tillbaka kanske trots allt det här uttrycket kan tilltala lekmannen mer: väcka intresset för denna världens bästa musik, så att vi gör någon nytta. Själva har vi ju blivit riktigt intresserade av både fossil och krokodil av att läsa David Hone. Fast vi vet inte. Trots att vi tillbringat flera nätter med att sträckläsa honom, har vi inte direkt gått ut och köpt oss någon arkosaurie.

JV satt undulatvakt en gång, och det var tydligen ett olidligt kvittrande.

RK, JV

En reaktion på ”Rare ragas™: Hans-Shree

  1. Addendum: CBS hann ge ut en kassett med Chandrashekhar 1989 (CSN001) där han spelar alap i Marwa på ena sidan – och Malkauns, alap och dhrupad, med Arjun Shejwal på pakhawaj, på den andra!

    Som tur är för vår tes var det ingen fullängdare.

    JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s