God morgon: Imrat Khan

Album: Lalitā. Surbahar: Imrat Khan. Water Lily Acoustics WLA-ES-26-CD (Lalit, alap-jor-jhalla)

■ ■ ■ ■

”His intervallic leaps are breathtaking and effortless, and his strummed note clusters cause clouds of harmonic partials to fill the air above his instrument”. Va?! Ja, det här var en av skivorna som The Wire rekommenderade i sitt indisk-klassiska knäck ”Raga Riches” i februari 2000. Tio år senare vaknar Panchamkauns (bokstavligt talat) till Imrat Khans Lalitā.

Några ”breathtaking intervallic leaps” är det så klart inte fråga om – det har bara Nikhil Banerjee kommit undan med, i en jor i Todi, undangömd på en CD som heter Classical Heritage of India eller något liknande – och inte heller några ”strummed  note clusters”. Dock är det lätt att höra hur ett avant-magasin kunde fastna för skivan. Imrats alap är makalös, hans jor riktigt bra, och jhallan så fullständigt urspårad och kakafonisk att det liknar ingenting.

Men, säger du nu! Kakafonisk jhalla är väl inget nytt på skiva! Minns bara Mustafa Raza på vichitra-veena! Ja och nej, säger vi då: en surbahar-jhalla med Imrat Khan är på ett helt annat sätt någonting i hästväg. Den är mer varierad i sin kakafoni än Mustafa Razas hela skivproduktion, och ut och in driver hela tiden samma musikalitet och virtuositet som gör hans alap så makalös. Hur lite man än står ut, hur besviken man än blir, så har man aldrig tråkigt. Det är knappast någon slump att The Wire rekommenderade just Lalitā, för det är den jhalla vi hört som bäst kombinerar freakout med (i någon mån) musik och den stämmer ur sig och innehåller en mycket märkbar omstämning av instrumentet. Vi tog oss igenom hela, men vi är proffs. Den oskyldiga läsaren kanske inte ska försöka det, som man säger, hemma.

Men Imrats alap är i alla fall 24 minuter lång och förtjänar såväl proffsets som amatörens öra. Lyssnar man på storebror Vilayat vänjer man sig fort vid chikarin (alla utom Keith Erskine), de ”rytmsträngar” som hackar upp melodilinjen i en strid men orytmisk puls – eftersom de, på Vilayats sitar, ligger i närheten av melodilinjen och oftast i alla fall i samma oktav; med tiden flyter de ihop till ett ”sound” för lyssnaren. På Imrats surbahar ligger de ibland två oktaver över melodin. Utan pardon drar Imrat igång en bassträng och mejslar ut en hel fras på den genom att bara böja med vänsterhanden – och klipper den med chikarin. Vissa fraser får fortsätta tills tonen klingat ut, men många klipps mitt i: Imrat knäpper inte bara på chikarin utan ser verkligen till att stoppa melodisträngen också.

Det var förstås det här som lät som ”intervallic leaps” i The Wires öron för tio år sedan. De hörde chikarin som en del av melodin! För oss som är mer vana vid den här musiken är det stört omöjligt – lika otänkbart som att man skulle zappa mellan kanalerna på TV:n och uppfatta alla olika snuttar som en sammanhängande film – och vi skulle aldrig kommit på tanken om inte The Wire hade skrivit det. Men även för oss som är vana ställer Imrats kompromisslösa Etawah-surbahar musiken på sin spets. Den blir abstrakt och främmande. Mystisk, men på samma gång klinisk – ännu en av de där indisk-klassiska upplevelserna där man blir påmind om att vägen till hjärtat går genom hjärnan. Och extra bra är det i Lalit, en raga med ett problematiskt förhållande till grundtonen. Tonvikten ligger på komal rishab, komal dhaivat, och både shuddha och tivra madhyam, men det chikarin hamrar in är förstås shadja. Put that in your pipe and smoke it, Erskine, för att tala som du förstår.

Direkt efter denna Lalit kan du spela första halvan av Ajmer på samma bolag, så finurligt uträknat är det. Här bjuder mysfarbrorn på 26 minuter alap, utan jor-jhalla, i Alhaiya Bilawal (en durskala – glöm Lalits intrikata krångel!), strålande ljus och luftig med mycket spel i de högre oktaverna. Andra halvan är sitar-gat i påhittade ”Imratkauns” och den behöver du faktiskt inte spela alls; det behövde faktiskt inte han heller; men vi behöver inte gnälla på den när det finns två så bra alap att lyssna på. Vi behöver bara tacka och ta emot.

Ska man gnälla kan man tänka sig att göra det på ljudet, eftersom Water Lily Acoustics är ett uttalat audiofilbolag och därför förtjänar en känga varje gång tillfälle ges. Men ljudet är inte sämre än att det vore småaktigt, det också. Man blir på bra humör av Imrat Khans bästa stunder på skiva.

VK

Album: Ajmer.
Surbahar & sitar: Imrat Khan. Tabla: Shafaatullah Khan.
Label: Water Lily Acoustics WLA-ES-17-CD. Innehåll: Alhaiya Bilawal, alap på surbahar; sitar-gat i ”Imratkauns”

■ ■ ■

”Meanderings” Watch

Vad är nu det här? »”Meanderings” Watch«? Jo, när vi listade våra bästa skivtitlar häromveckan (VK:s, RK:s, JV:s) slogs vi av att det inte fanns några skivor som hette ”Meanderings”. När vi skojar om det här namnskicket brukar vi nämligen alltid exemplifiera med ”Mellifluous Meanderings”, en skiva som alltså ännu inte finns. Men titeln är så bra den kan bli. Kärnfull, med två babu-English-ord och inget mer; rytmisk, ligger bra i munnen; uppenbarligen formulerad med långa, ovanliga ord som högsta prioritet; och orientalisk – i västerländsk kultur (som ju givit upphov till det engelska språk som används) är väl ”meanderings” närmast negativt värdeladdat. Vi trodde var fjärde skiva skulle heta något med ”meanderings”, men det närmaste vi kom var albumspåret ”Mystic Meanderings” på fusionskivan Mozart Meets India (bubblare på VK:s lista).

RK hittade ju annars superbubblaren Meandering Pastures of Memories (fundera på det – ”meandering pastures”!), som är en bok om kathak-dans av padmashree Shovana Narayan. Här reproducerar vi omslag och inledning, som ni med fördel kan hoppa över:

Every individual is endowed with multiple characters, multiple identities and facets. In respective journeys of life, each one of us though seems to meander from one facet to another, yet there is a latent string of continuity namely that of an eternal quest. At this phase of life, one does not know how long is the remaining journey to the infinite sea where one can lie down and nestle in its bosom. Beginning with a somber journey through the bubbliness of childhood the river of life steers its way serenely through many valleys. On encountering boulders on the way, sometimes it spreads mirthful sprays in an apparent bid to cloak revealing thoughts, and sometimes it allows itself to slide down gently allowing visibility to the troubling boulders. It inhales the fragrance of meadows, it carries salts and minerals …

Vid det här laget undrar ni kanske vad vi håller på med. Vi rapporterar helt enkelt om hur man använder ordet ”meanderings” i indiskt kulturliv. Som instrumentbutiken JAS Musicals i Middlesex skriver på sin hemsida: ”Like the meandering course of the holy Ganges, Indian classical music, in spite of many outside influences, has remained as a grand, pristine, and scintillating example of the heavenly harmony.” Wow, ”meandering” och ”scintillating” – en annat favorit – i samma mening!

Även nationalsporten cricket är ”meandering”, enligt Shashi Tharoor i New York Times 23 mars 2007:

Cricket is better suited to a country like India, where a majority of the population still consults astrologers and believes in the capricious influence of the planets … the possibility that five tense, hotly contested, occasionally meandering days of cricketing could still end in a draw seems derived from ancient Indian philosophy, which accepts profoundly that in life the journey is as important as the destination.

Och det smittar: ”The meandering and improvisational guitar workouts of bands such as the Grateful Dead, Cream and The Jimi Hendrix Experience were directly influenced by Indian musical practices”, skriver Rehan Hyder i Brimful of Asia: Negotiating Ethnicity on the UK Music Scene (Ashgate, 2004). De flesta läsare torde väl hålla med om att meandering-engelska är en mer positiv kraft än den äckliga akademiska jargong som föder ”negotiating ethnicity”?

Äsch, nog med sådana här exempel! Det finns ju en blogg som heter just ”Mellifluous Meanderings”, som handlar just om indisk klassisk musik! Och den hade vi kunnat börja med, men då hade vi inte gjort ämnet rättvisa. Bara tre inlägg dock, sedan debuten oktober förra året. Men det senaste heter i gengäld ”Meditative Maniragu”.

Vi nämnde ju ”scintillating” också – Scintillating Simhanandanam med Suguna Purushotaman toppade VK:s lista. Den lilla ön Bali i Indonesien (stor som Vänern) är ju det enda hinduismen lyckats kolonisera utanför sin egen subkontinent. Och där har man också ”Scintillating Sounds”, enligt Lyrichord LLST 7305: Scintillating Sounds of Bali, med inspelningar från 1974 och omslag här till höger.

Besynnerligt, inte sant? Varför kommer man på tanken att använda ord som ”scintillating”, om det inte är för att allitterera? Det finns en Scintillating Sounds of the Santoor med Shivkumar Sharma som inte hittade in på våra listor, men också en Scintillating Sounds of Nadaswaram med Rajaratnam Pillai. Tänker man verkligen att ljuden … scintillerar?

Men tillbaka till ”meanderings”. Som vi skrev häromdagen har vi sträckläst djurbloggen Dave Hone’s Archosaur Musings, och det var väl där någonstans vi hittade det som satte igång oss på det här meanderspåret. Arkosaurier är alltså en grupp djur som omfattar krokodiler, dinosaurier, flygödlor och några andra utdöda dinosauriesläktingar, och som väl alla vet vid det här laget härstammar fåglar från dinosaurierna och räknas också in i Archosauria. Men någonstans i läsningen stötte vi på den närmast omöjligt bakvända crank-teorin BCF, ”Birds Came First”, lanserad av en George Olshevsky:

BCF accepts the close relationship between dinosaurs and birds, but argues that, merely given this relationship, it is just as likely that dinosaurs descended from birds as the other way around …

BCF  has not found acceptance among professional paleontologists. It was only published twice, once in a magazine, Mesozoic Meanderings, which Olshevsky himself produced, and once in the popular-science magazine Omni.

Så mycket webbnärvaro har inte George Olshevsky, men googlar vi på ”Mesozoic Meanderings” hittar vi istället dinosaurieentusiasten Frank Galefs webbsidor, som varnar att ”I may also have something to say about the way we torture paleo-political correctness to call birds dinosaurs”, och under rubriken Mesozoic Meanderings innehåller underrubriken ”Pounderous Ponderings”.

Nu är vi trötta och lämnar er med denna geologiska karta från 40-talet över Mississippis floddal:

Via Cult & Paste, där den finns i mycket större storlek.

JV, RK

Liten ordlista

Mellifluous, honungsflytande.
Scintillating, gnistrande, tindrande.

Rare ragas™: Hans-Shree

Album: Resurrecting a Raga. Surbahar: Shubha Sankaran. Pakhawaj: Mohan Shyam Sharma. Label: Surbahar Records SRCD-801 (vi har svårt att tänka oss att Surbahar Records givit ut 800 andra skivor). Innehåll: Hans-Shree

■ ■

På Panchamkauns har vi alltid sett det som en dygd att fatta oss kort. Ibland har varje mening nagelfarits på jakt efter överflödiga ord – styckena på meningar, texten på stycken. Bitvis föddes detta ur ett allmänt etos, bitvis som en reaktion på de otaliga CD-häften vi suckat över som varje gång förklarade ”detta är en raga, detta är en sitar” för tänkta lekmannalyssnare som av någon anledning antogs köpa skivan – på Panchamkauns, tänkte vi nog, skulle man slippa bli skriven på näsan. Här skulle det vara pang på rödbetan.

På bekostnad av begriplighet, måste vi nog medge så här i efterhand, för de allra minsta.

Men de senaste flämtande varma dagarna har vi tillbringat försjunkna i … okej, sömn; men de senaste nätterna har vi tillbringat försjunkna i pratiga bloggen Dave Hone’s Archosaur Musings (arkosaurier är en grupp kräldjur som omfattar krokodiler, dinosaurier inkl. pippifåglar, flygödlor och diverse andra utdöda dinosauriesläktingar) där det skrivs så långt och mycket om det ena och det andra att det peppar peppar blir riktigt roligt att läsa. Inte minst kan vi, som inte alla gånger kan skilja en dinosaurie från en aetosaurie, hänga med i svängarna.

I alla fall tillfälligt har vi tagit lärdom, och tänkte för en gångs skull lägga ut texten om varför vi över huvud taget skriver om skivan som vi skriver om idag (visst är det redan verbost?): Resurrecting a Raga av Shubha Sankaran, med raga Hans-Shree på surbahar. Ge lite bakgrund, helt enkelt.

(För att ytterligare förlänga lidandet lägger vi till att vi gör detta på en parkbänk, halv tre på natten, invid en liten sjö, med småfåglar kvittrande i öronen – Panchamkauns, med världen som vardagsrum. RK, den satan, har gratis mobilt internet.)

Som alla västerlänningar vet är indisk klassisk musik synonymt med sitar. Nu är detta en sanning med modifikation, för musiken är delad i två, helt åtskilda: en musik i norr och en i söder, och det är bara i norr – den för västerlänningar mer begripliga (nåja) musiken – som man spelar sitar; i söder spelar man veena. Den lite mer pålästa västerlänningen har redan ryggat tillbaka, ty han vet ju att indisk klassisk musik i första hand är sång; sitar må vara poppis i USA och Europa, men på musikens hemmaplan är det sångare man dyrkar medan sitar kommer först i fjärde eller femte rummet.

Denne västerlänning har visserligen rätt, men inte alldeles – visst är sången fortfarande A och O, men instrumentalmusiken vinner ständigt mark även i Indien. (Intresserade kan läsa om detta i Deepak Rajas Hindustani Music: A Traditon in Transition.) Och lite rätt har ju de första västerlänningarna: bland nordindiska instrument har sitaren en särställning.

En ytterligare västerlänning, med en bildningsnivå någonstans mitt emellan de tidigare och med västerlänningens Youtubekorta attention span, tröttnar snart på sitar och ser sig om efter andra yttringar. Då duger det inte med sarod, eller något annat som indiern spisar – nej, märkvärdigt ska det vara; annars lyssnade man väl inte på indisk musik till att börja med.

Hippien, förlåt, västerlänningen, lånar då sitt öra till surbaharen, den onekligen mäktiga bas-sitar som för en tynande tillvaro. Surbaharen är nämligen perfekt: den är ”so awesome” med sitt basmuller och sina overkliga dimensioner, dess närvaro i dagens musikliv är näst intill obefintlig (mer om detta senare) vilket förstås länder den unik mystik (det kan förstås bli ännu mer mystiskt, men då finns det inte så mycket att gräva upp och lyssna på) – och den har ett antal fördelar gentemot sin enda konkurrent, Rudra-veenan: den är inte helt synonym med den väldigt regelstyrda dhrupad-genren, som torde kunna avskräcka (mer även om detta senare), och den är ju, på sätt och vis, en gitarr – avgjort fallisk, där Rudra-veenan bara är märklig.

Till vänster: Shubha Sankaran med surbahar, en välbekant luta. Till höger: Bahauddin Dagar med Rudra-veena, en exotisk stavcittra.

I dagens musikliv för alltså surbaharen en tynande tillvaro. Deepak Raja får sammanfatta:

Until well into the 20th century, leading sitarists habitually presented the dhrupad-style alap on the surbahar, followed by post-dhrupad styles of compositions on the sitar. As the sitar itself evolved technically and stylistically, it took over, and added further sophistication to the dhrupad-style alap. As a result, over the last six or seven decades, the surbahar has suffered a steady depletion in the number of competent performers …

The performing traditions of the surbahar are in search of a meaningful role for the instrument, and hence, of a distinctive repertoire which can help it to survive. Surbahar performance has evolved around two distinct traditions: the dhrupad tradition, which still regards the surbahar as the closest approximation to the Rudra veena, and the post-dhrupad, sitarist tradition which treats the surbahar as a specialist instrument for the sitar-type alap form …

In the sitarist tradition, musicians are increasingly reluctant to accept the challenge of mastering two substantially different instruments. There is meager incentive for doing so considering the enhanced acoustic sophistication, versatility and melodic potential of the contemporary sitar. The problem is similar in the dhrupad-surbahar tradition, though compounded by the decline in the popularity of the dhrupad genre itself …

The most important factor militating against the popularity of the surbahar is its cumbersome size, which makes it difficult and expensive to transport … ergonomically, it is an exceptionally demanding instrument, and requires a performer of above-average physical health and dimensions. These hindrances to the growth of surbahar music are integral to the design and acoustic character of the instrument, and could remain insurmountable.

Ironically, the surbahar, originally developed by sitarists to help them compete effectively against the Rudra veena, now finds itself eclipsed by the re-engineered contemporary sitar.

Länge var surbaharen på skiva representerad av så få som en (1) namnkunnig musiker: Imrat Khan, bror förstås till Vilayat Khan, ”the shining sun of sitar”. (Visst spelades fler in, men ytterst sällan, och vem ville egentligen höra dessa?) Imrat spelade i sin ungdom duetter med Vilayat, men blev sedan osams med brodern (sägs det) och blev sin egen musiker, spelande alap-jor-jhalla på surbahar – stundom rent överjordiskt – följt av gat på sitar, stundom ackompanjerat av sonen Shafaatullah på tabla. Ett arrangemang vi mest kommer ihåg för att hans trumsolon gick ut på att spela så tyst som möjligt.

Imrat spelade förstås i det moderna sitar-idiomet, någonstans i korsbefruktningen mellan dhrupad, khyal och diverse gamla instrumentaltraditioner. Dhrupad på skiva representerades uteslutande av familjen Dagar (vi kan inte förmå oss att räkna de pakistanska Talwandi-sångarna som dhrupad), och det enda instrument som förekom där var Rudra-veenan.

Imrat Khan var överallt, och alltså inte tillräckligt spännande. Det spännande var dhrupad på surbahar, men det var en utdöd tradition. Men liket levde. Det ryktades, det viskades. Det spelades live – och inte bara i bengaliska vardagsrum. Skuggor av det forna jaget kom till och med ut på skiva – en alap här, en imitation där – och hoppet hölls hela tiden vid liv om att vi en dag skulle minsann få höra. Vi ska här försöka oss på en liten tidslinje:

1969: en 10-minuters alap med Chandrashekhar kommer ut på LP: Hindustani – A Panorama of North Indian Music (CBS M 63519). Det är renlärig dhrupad i Dagar-stil, men den är ofullständig (bara alap), och kort. Den följs inte upp på länge.

1986: Ravi Shankar släpper en Puriya-Kalyan i uttalad dhrupad ang, kompad med bastabla, på franska Ocora (serien Inde du Nord). Ravi Shankar gick ju i bräschen för sitar med bassträngar, på sätt och vis ett helt annat instrument än Vilayat Khan spelade. Det här var en imitation av surbahar-dhrupad: dhrupad kompas ju som bekant på pakhawaj, som här imiterades på nedstämd tabla.

1993: First! The Colourful World of Ashok Pathak kommer ut med en 30–40 minuter lång Bhairav, kompad på pakhawaj. Restan av skivan fylls ut med sitar. Här hade tidslinjen kunnat sluta, om man nöjt sig med 30 eller 40 minuter. Och visst var det en event – men det var ingen fullängdare!

1993: Amerikanen Steve Landsberg kommer ut med surbaharskivan Windows to the Heart (Traditions TRA 002), med en rejäl Bilaskhani Todi: alap-jor-jhalla och dhrupad med pakhawaj. Av någon anledning döper han spåren till ”Exploring the Ground”, ”Taking Flight” med mera idioti. Och det är ingen fullängdare, fast han hade chansen.

1994: en gammal livekonsert med Chandrashekar kommer ut på Makar Records: äkta dhrupad, kompad på pakhawaj. Huvudnumret, Yaman-Kalyan, är nästan 40 minuter. Men inte heller det här är någon fullängdare.

2003: Ashok Pathak kommer ut med två halvtimmesalap på Ancient Court Raga Traditions.

2005: Kushal Das släpper en fullängds-Marwa på Ocora – kompad på bastabla istället för pakhawaj.

2005: Shubha Sankarans Resurrecting a Raga blir den första fullängdaren med surbahar och pakhawaj.

Sedan dess har en annan Dagar-student, Pushparaj Koshti, visat var skåpet ska stå med ännu en fullängdare i raga Desh (och viktigare än något som avhandlas här är frågan vem som ska ge ut hans nästa, och när). Men när den kom ut var Resurrecting a Raga den första fullängdaren på surbahar med pakhawajkomp, och än idag är den förstås den enda inspelningen av okända raga Hans-Shree, som här skulle återuppstå från de döda. Skalan är densamma som smörbyttan Tilang, SGmPNS’/S’nPmGS, men fraseologin en annan: bland annat, berättar omslaget, slutar fallande fraser i Tilang gärna på m och i Hans-Shree hellre på S och P.

Vilket obskyrt material! En liten transkription kan vara på sin plats:

nnPPmmGGG, nnPPmmGGG, nnPPmmGGG,
nnPPmmGGG, nnPPmmGGG, nnPPmmGGG,
nnPPmmGGG, nnPPmmGGG, nnPPmmGGG

Det här var så klart inte för att ni skulle få en chalan av Hans-Shree, utan för att illustrera musikerskapet under 19 minuters chautal. Sällan har vi hört en så lång och pretentiös skiva med så enkel musik.

Begränsningarna ligger hos både Hans-Shree och Shubha Sankaran. Det är inte lätt att upprätta en raga från scratch. Bland seriösa musiker är det ett vågspel även för de allra bästa. Och det här var Sankarans första skiva – hennes andra blev på lätt-temat ”Seven Ragas in Seven Talas”.

Bland Sankarans lärare märks inte minst bröderna Gundecha, och i alap tycker vi nog man kan höra deras inflytande. Flera gånger drar tonen iväg uppåt eller neråt så lite det någonsin går, så lite att det bara är en antydan, precis som hos deras vapenbroder Pushparaj Koshti. Men ju snabbare det går, desto tydligare blir svårigheterna med både raga och instrument. Bland lärarna märks också Imrat Khan, men bara som ett namn i listan. Ta inte Imrats teknik för given. Det är svårt att spela surbahar. Läs transkriptionen en gång till och betänk att alla fraser spelas helt identiska. (Bland lärarna märks också sydindiska veenamästarinnan Ranganayaki Rajagopalam, som ska ha lärt Sankaran lite tanam, men någon jor eller jhalla spelas inte här.)

Men ska man prompt lyssna på ”rare ragas” blir det inte sällsyntare än Hans-Shree. Med noll andra inspelningar kan den knappast kallas återupplivad.

* * *

Så, nu var det babblat. Och när vi ser tillbaka kanske trots allt det här uttrycket kan tilltala lekmannen mer: väcka intresset för denna världens bästa musik, så att vi gör någon nytta. Själva har vi ju blivit riktigt intresserade av både fossil och krokodil av att läsa David Hone. Fast vi vet inte. Trots att vi tillbringat flera nätter med att sträckläsa honom, har vi inte direkt gått ut och köpt oss någon arkosaurie.

JV satt undulatvakt en gång, och det var tydligen ett olidligt kvittrande.

RK, JV

Månadens foto, juni 2010

Stian Grimstad och Moa Danielson på Stockholm Sangeet Conference 2010 på Münchenbryggeriet, spelande Shiv Kalyan eller liknande Rare Raga™ som man inte förstod hälften av (i skarp kontrast såldes en CD med – Piloo). Vi vet inte när vi hörde bättre sitar i Sverige senast. Grimstad och Danielson går under artistnamnet Poorva Express och ni följer dem här.

Gitarristen Manish Pingle demonstrerar varför inget kan spelas efter Bhairavi.

I demonstrationen, gissar vi, ingick inte bara själva Bhairavi utan även den storfrasiga Jog med mycket SgS han precis hade spelat.

Men när man väl får en konsert i Stockholm med ljuskedjor på scenen kan man inte precis klaga på att det saknas blommor och girlanger. Och faktiskt ligger där ju en ros bredvid Manish Pingle. Missa inte Stockholm Sangeet Conference 2011!

Kändisspotting: En gube på första raden var faktiskt kusligt lik Ajoy Chakraborty.

Sommaren 2010, när alla pratar om världsmusik

Tydligen förstör Sydafrika just nu sitt eget fotbolls-VM genom att gå på matcherna och blåsa i var sin öronbedövande plastlur. Ljudet av tusentals PVC-rör dränker allt annat och definierar hela turneringen. Alla pratar om tutan, som fått namnet ”vuvuzela”: spelarna ropar på förbud, Peter Jidhe knäcker en över knät i TV, Fifa-basen Sepp Blatter säger tvärtom att vi inte får europeisera det första afrikanska fotbolls-VM:et. Alla ska ha en åsikt. Sommaren 2010 är för första gången världsmusiken på allas läppar.

På Panchamkauns kan vi ingenting om afrikansk musik (fast vi är förvånade, nu när vi väl hör den, att den bara använder en enda ton), och så mycket som vi gjort oss lustiga över etnolyssnare kan vi inte riktigt ge oss hän åt vuvuzelan. Samtidigt vill vi förstås inte vara utan; vi vill också vara med och ha roligt. Och då sätter vi på det närmaste den indiska klassiska musiken har att erbjuda, nämligen Festival Music of Kerala på japanska JVC World Sounds.

Ditt soundtrack till fotbolls-VM: Festival Music of Kerala

Festival Music of Kerala

Album: Festival Music of KeralaNagaswaram: Murukesha & Ayyapa Kamber. Tavil: Professor Brabhakara Panikkar & Venugopal. Talam: Padmanabhan. Sruti: Ganesan. Label: JVC World Sounds VICG-5350-2. Innehåll (ej listat): ”sAmaja vara gamana” i Hindolam, ”I vasudha” i Shahana och ”nagumOmu ganalEni” i Aberi av Tyagaraja; ”paripAlaya mAm” i ritigowla av kung Swati Tirunal av Travancore; ragamalika ”cinnam shirukkiLiyE” av Subramania Bharati.

■ ■ ■ ■ ■

Just det, ska man närma sig vuvuzelan är det förstås på nagaswaram. Sydindiens blås – alltid mycket mer råbarkat än nordindiernas (och västerlänningarnas) shehnai. Men till fotbolls-VM duger ingen shejk Chinna Moulana eller TN Rajarathnam Pillai. På Festival Music of Kerala spelar inte de namnkunnigaste musikerna, dekorerade med trissor och medaljer, utan en tvättäkta nagaswaram-procession i Thiruvananthapuram 1989. Här om någonstans borde det stå TO BE PLAYED AT MAXIMUM VOLUME. Instrumenten stämmer ur sig, trumsolona dånar och noisejazz-lyssnare erkänner sig besegrade inom ett par minuter. Det här är livet.

De flesta stora skivbolag har velat ha en ”världsmusikserie” på sidan av, och JVC lyckades bättre än de flesta. Från subkontinenten fick man inte bara med sig Festival Music of Kerala, utan bland annat också bröderna Dagar, Rajeswari Padmanabhan och Balachander. JVC gjorde ingen hemlighet av att man blandade folk och klassiskt, och på den här skivan är diamanterna så oslipade att många säkert skulle sortera den spontant i det förra facket. Då och då lyser en alapana igenom, men det som spelas är repertoar oftare än improvisation – och ibland förvånansvärt rakt-upp-och-ner – allting lika spänt, allting lika hårt, allting lika högt och hårtslående.

Men det finns stora skivsamlingar som innehåller mindre raga-bhava än den här skivan! Häftet, skrivet av entusiastiska japaner, rapporterar att professor Panikkar ”constantly stressed that this music is the true classical music of southern India”, och vi är beredda att hålla med. Ska ni bara köpa en nagaswaramskiva kommer det säkert att bli något med Chinna Moulana – men om ni köper Festival Music of Kerala i stället är nog chansen större att ni bara köper en enda nagaswaramskiva. Indien och Afrika spelade boll: Indien vann med 100–noll.

JV

Pressgrannar: Så här recenserades samma skiva i amerikanska Hinduism Today december 1995:

Hold your own Hindu festival! – with the most authentic CD of temple nagaswaram available, perhaps the only one of its kind. There are many studio recordings of nagaswaram – that unmistakeable double-reed horn of South India – but, good as they are, they still sound “canned.” Not this one. Haven’t you wished that someone would record the incredible temple musicians of the South, those that perform as part of the daily regimen, whom you consider yourself lucky to have heard during darshan? That is what JVC has done. All the traditional festival songs are here, performed with delightful poise by mature musicians who demonstrate a subtlety rarely associated with this powerful and challenging instrument. Minor flaws are: though many ragas are presented, they all appear as one track and the ragas, recording site and musicians are not identified. (JVC’s liner notes are not always accurate about India and Hinduism and should be read with discretion.)

Musikerna identifieras dock visst i häftet och även med romaji:

Faktum är att de identifieras även på baksidan, men vi tyckte en sida ur ett japanskt häfte var roligare. Hinduism Today bjuder också på telefonnumret till JVC:s moderbolag Victor Entertainment: 03-3746-5697, vad läsaren nu ska med det till.

Tio bästa skivtitlarna, enligt JV

Okej! Min tio i topp:

10. A Homage to Mother Teresa – Amjad Ali på Moment Records.

9. Eternal Female Golden Voice – Sydindisk samling på oklar etikett

8. Ornamental Voice – Jasraj på tyska Chhanda Dhara

7. A Percussion Ensemble of Magical Brilliance, med Zakir Hussain i spetsen, även den på Chhanda Dhara.

6. Eternal Rhapsody – CR Vyas på Navras (vokal, alltså)

5. La tradition du khyâl au tabla 1 – Makar Records överträffar sig själva

4. Sunshine – Omkarnath Thakur på Bihaan Music: med kvällsragan Shuddha Kalyan. I Sverige, i juni, hade man väl kunnat sympatisera – om det inte varit en solnedgång på omslaget

3. Water in Fury: Dedicated to Tsunami (!)Subrata De (sitar, Vishnupur) på Swaranjali

2. Tribute to Australia – Partho Sarathy på oklar etikett

1. Raga Kafi: Some Facets. Rajeev Taranath, Underscore Records!

Bubblare: Sentimental Sarod med Partho Sarathy, Amjad Alis ”raga” ”Tribute to America”, artistnamnet Baby Gayathri.

JV

Tio bästa skivtitlarna, enligt RK

Åh! Mina favoriter:

10. Golden Strings of the Sarode – Aashish Khan på Moment Records

9. Magic Voice of Sudha – Sudha Raghunathan på Super Audio/Geethanjali

8. Magical Fingers of Mandolin – Mandolin Srinivas på Oriental Records

7. Scintillating Strings – Lalgudi Jayaraman på Amutham.

6. Lilting Melodies – Amit Roy (Hiren Roys son!) på näst intil privatpress – men det finns även en Lilting Melodies of S Gayathri, och en samling som heter Lilting Melodies of India

5. Ornate Strings – Zarin Daruwalla på EMI

3. Ecstatic Saxophone – Kadri Gopalnath, etikett oklar

4. Waves of Ecstasy – VG Jog på All-India Radio

2. Ornamental Showers on (!) the Veena – Priya Chandrasekarans debutalbum på egen etikett

1. Mandolin Ecstasy – Mandolin Srinivas på Oriental Records!

Som bubblare har jag en bok om kathak-dans av Shovana Narayan på Macmillan India som heter Meandering Pastures of Memories.

RK

Tio bästa skivtitlarna, enligt VK

De tio bästa indisk-klassiska skivtitlarna genom tiderna:

10. Sonorous Strings of Sarangi – Ram Narayan på Oriental Records

9. Scintillating Sounds of Nadaswaram – TN Rajaratnam Pillai, etikett oklar

8. Mystic Sound of Mandolin – Mandolin Srinivas, etikett oklar

7. Radiant Renditions – Rashid Khan på OMI Magnasound

6. Splendour in Shehnai – Anant Lal på T-Series

5. Memorable Malkauns – Hariprasad Chaurasia på Oriental Records

4. Mellifluous Melodies. Unnikrishnan har en – Sudha Raghunathan har en – till och med Veena Sahasrabuddhe sägs ha en skiva med denna sydtypiska titel

3. Myriad Hues of Mohanam – Nithyasree på Charsur Digital Workstation. Det finns en hel serie – hur kul låter Myriad Hues of Yadukulakhamboji?

2. Musical Melodies – Kanyakumari på Inreco

1. Scintillating Simhanandanam – Suguna Purushotaman på Carnatica. För en gång skull inte en raga utan en taktart som är ”scintillating” – 128-takt dessutom.

Scintillating Simhanandanam, i 128-takt, med konstig grafisk effekt på titeln.

Bubblare: ”Mystic Meanderings”, ingen skivtitel men ett spår av OS Arun på fusionskivan Mozart Meets India (RPG).

Vilka är era favoriter? Ni får inte välja samma som jag!

VK

Ännu en indisk klassisk violinist vinner …

Ännu en indisk klassisk violinist vann årets upplaga av anrika Scripps National Spelling Bee, en stavningstävling som av någon anledning går att hålla i USA år efter år. Den här gången var det 14-åriga Anamika Veeramani från Ohio, som lyckades stava till stromuhr, ett tyskt lånord (”strömklocka”) för en sorts blodflödesmätare. Hon har studerat karnatisk musik i åtta år, och fiol i sex.

Stavningstävlingar är enormt bland indier i USA. I årets tävling ställde över 40 indier upp. Ofta är de också musiker – påfallande ofta violinister. Förra året vann Kavya Shivashankar, 13 år, violinist och bharatanatyamdansös, med laodicean (”ljummet inställd till religion”, vi hoppas att det var rent akademisk kunskap):

När hon blir stor ska hon dock bli hjärnkirurg, inte musiker, och man får väl motvilligt tillstå att sådana också gör en insats. (JV tröttnar till exempel aldrig på att berätta att hans morbror som ung opererades av Olivecrona och levde till hög ålder.) Men vill du verkligen lägga dig under kniven när hon som håller i den har sagt i en intervju att ”I don’t think anything can replace spelling. Spelling has been such a big part of my life”? Det är ju faktiskt inte klokt.

2008 vann Sameer Mishra, 13 år, från Indiana, med ordet guerdon, ett mycket gammalt ord för belöning. Tro det eller ej ska även Sameer bli hjärnkirurg – och är även han violinist. Att Sameer är mer än så kan du se på fotot:

2005 vann Anurag Kahsyap, som inte är musiker och lustigt nog tog hem segern med appogiatura. 2003 års vinnare däremot, Sai R Gunturi (13 år från Dallas), är violinist. Sai vann med pococurante, ”nonchalant”:

2002 var det Pratyush Buddiga (13, Colorado) som vann, med prospicience (”förutseende”), men han spelar tyvärr inte fiol utan … kricket.

Fiol spelade dock självklart Nupur Lala (13, Florida), som startade den indiska stavningstrenden 1999 genom att vinna med logorrhea (inget skämt, och verkligen inte roligt!):

Just det år Nupur Lala vann gjordes dokumentären Spellbound om tävlingen, och fick stort genomslag. Att en indiska vann sporrade förstås många indiskor, och att hon spelade fiol tycks ha sporrat andra violinister. Det är bara en violinist som kan vinna varje år, men desto fler ställer upp – vi orkar inte gå igenom alla finalister och semifinalister som också spelat fiol de senaste åren.

Det bästa har vi sparat till sist. Även om det inte är på nationell nivå, utan Kaliforniska mästerskapen i maj i år. En 12-åring från Aptos i Santa Cruz vann med ordet gorgonize (hur skulle det någonsin kunna stavas fel? Vi förstår nog helt enkelt inte sporten) som betyder lamslå och han går inte i skola någonstans utan föräldrarna undervisar honom hemma. Även denne tävlande spelar indisk klassisk fiol, och så här ser han ut:

Han heter Andrew Miller och är inte alls någon indier! Ändå spelar han sydindisk klassisk fiol. Varför? För att han tävlar i stavning, antar vi.

Det här tyckte vi var så anmärkningsvärt att vi försökte få kontakt med honom för en intervju. Unge herre Miller har inte svarat. Och faktiskt syns det på honom på bilden att han struntar fullständigt i Panchamkauns.

VK