Khayal Vocalism: Continuity within Change

Bok: Khayal Vocalism: Continutity within Change. Av: Deepak Raja. DK Printworld, New Delhi, 2009

■ ■ ■

Nej, nu är vi framme för vår sista bok för den här gången: Deepak Rajas genomgång av hela khyalgenren, Khyal Vocalism: Continuity within Change. Gharana för gharana analyserar han sångare för sångare – eller, titta bara:

Agra: Faiyaz Khan, Sharafat Hussain, Purnima Sen och den sjungande ekonomiprofessorn Sugata Marjit.

Gwalior: Yashwantbuwa Joshi och Ulhas Kashalkar. Hela två sångare.

Jaipur–Atrauli: Kesarbai, Dhondutai Kulkarni, Vijaya Jadhav-Gatlewar, Ashwini Bhide-Deshpande, Arti Ankalikar-Tikekar och Manjiri Asnare-Kelkar.

Kirana: Sumitra Guha, Somnath Mardur, Mashkoor Ali Khan, Kaivalya Kumar och Rashid Khan.

Patiala: BGAK och Fateh Ali.

Var ska man börja? Vi börjar från början. Sugata Marjit, vår käpphäst, är med. Det är däremot inte mer än två sångare från Gwalior, gharanornas gharana. Inte familjen Pandit, inte familjen Vyas, och inte heller excentriker som Omkarnath Thakur, Kumar Gandharva och kult-sonen Mukul Shivputra.

Och vad saknas från Jaipur–Atrauli? Just det: Mogubai Kurdikar och Kishori Amonkar, trots att hennes student Arti får ett eget kapitel. Manjiri Asnare-Kelkar och Vijaya Jadhav-Gatlewar, vem det nu är, var tydligen viktigare än både Indiens populäraste sångerska och Mallikarjun Mansur.

Och vad saknas från Kirana? Just det: Indiens populäraste sångare, Bhimsen Joshi, den störste av dem alla. Läsare som ens hört talas om Sumitra Guha, Somnath Mardur och Kaivalya Kumar får hela tre guldstjärnor. Från Patiala saknas Ajoy Chakraborty. Att mindre skolor inte får vara med är begripligt, men var går gränsen? Delhi, okej, men är det verkligen försvarligt att utelämna Rampur?

Vi kanske inte är i position att döma ut någonting som ”för excentriskt”; faktum är att vi måste applådera det här som tilltag. Men samtidigt är Deepak Raja den i särklass bäste som skriver om de här ämnena på engelska idag, och något som ens liknar hans Khyal Vocalism har ingen annan ens försökt sig på. Den lär få stå som sista ordet i åratal. En definitiv volym som hoppar över Kishori Amonkar, Bhimsen Joshi och Mallikarjun Mansur till förmån för sångare många inte ens hört namnet på. Raja går inte på magkänsla utan mäter och räknar på inspelningar, och vissa äldre sångare kan man tro att han valt bort på grund av materialbrist – men inte dessa tre.

Detta till trots är det en av de intressantare böcker vi läst om indisk klassisk musik, om än långt ifrån ”kul”. Raja gör inte det han borde, men det han gör gör han med rejäl bravur. Vill man verkligen förstå khyal-gharanor, både varifrån de kommer och var de befinner sig idag, finns det ingen bättre läsning (och det ska sägas att många av de sångare vi saknar får visst utrymme i mer övergripande stildiskussioner), men mer än tre stjärnor vill, kan, vi inte dela ut.

* * *

Vilka var då dessa okända sångare?

vijayaVijaya Jadhav-Gatlewar (född 1955) är elev till Nivruttibuwa Sarnaik (just det: eleven är med, men inte gurun), upplärd på ITC-SRA, mycket ortodox. Det analyserade materialet begränsar sig till en outgiven inspelning för India Archive och en inspelad konsert. Att inte ens Deepak Raja fått tag i mer bådar inte gott – ”what kind of constituency can a classicist build for herself in the current cultural climate”, skriver han, och föreslår att hon nöjer sig med att bli ”the best qualified and equipped teacher”.

somnathSomnath Mardur från Dharwad (född 1944) är elev till Basavraj Rajguru, ett riktigt charmtroll som tydligen lever helt på den lokala konsertscenen, inte söker kändisskap och sjunger hur bra som helst: ”The most notable aspect of Somnath’s vocalism is the extraordinary psycho-acoustic sensibility evident in his interpretation of ragas. He has a rare insight into the region of the melodic canvas where the raga most vividly released its emotional charge” – dessutom med en ”informality of architecture” som för tankarna till Kumar Gandharva. Ett fynd – men här använder Raja inget annat än en India Archive-CD.

kumarKaivalya Kumar (född 1963), också han från Dharwad, är son till ”Kirana stalwart Sangameshwar Gurava”, och där erkänner vi oss helt okunniga. Här används ett antal inspelade konserter, men förstås också en CD inspelad för India Archive music.

Även i fallet Sumitra Guha handlar det om en enda CD för just India Archive music. Och så där håller det på. Den gemensamma nämnaren för en väldigt stor del av urvalet är att Raja redan analyserat och skrivit om deras musik i samband med inspelningar för India Archive Music. Så på sätt och vis är boken en enda stor annons för India Archive. Men på sätt och vis inte, eftersom de flesta av skivorna inte ens givits ut.

Nå! All publicitet är väl bra publicitet, och vi hoppas att Khayal Vocalism blir läst vitt och brett och vispar upp lite intresse för dessa mer okända förmågor. Det är ingen tvekan om att de är bra sångare, och vi är de första att skriva under på att musiken behöver mindre superstjärnor och mer fotfolk. Och då måste fotfolket kunna leva. Där gör Deepak Raja en insats.

JV

2 reaktioner på ”Khayal Vocalism: Continuity within Change

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s