The Music Room

Bok: The Music Room (A Memoir).
Av: Namita Davidayal.
Thomas Dunne Books, 2009

■ ■

Rätt oförtjänt tog de det läsande fjant-Indien med storm, Namita Davidayals memoarer om livet som student till Kesarbai-eleven Dhondutai Kulkarni. Ett videoklipp från Asia Society i New York i samband med en satsning även på det läsande fjant-USA säger egentligen allt.* Namita sjunger skakigt och oinspirerat till shrutibox, läser underhållande anekdoter från längre bak i gharanat, och intervjuas av Rajika Puri (någon koreograf):

ND: I’ve reached an age in my life where I’ve discarded guilt [skratt] … my teacher has spent most of her life trying to make me feel guilty about the fact that I should be propagating whatever she’s taught me. I clearly just don’t have the stamina and the dedication to really take this forward … so this [The Music Room] has been my tribute to the gharana, I think.

RP: Absolutely.

Ett tema som genomsyrar hela boken. Den inte helt framgångsrika Dhondutai ser Namita som sin sista chans att föra glöden vidare, och kastar pärlor som eleven låter falla – ett medvetet val, från tidig ålder. Och visst måste man ibland acceptera att allt går åt helvete. Men The Music Room är inget för den som bara accepterar det, utan en bok för den som applåderar det, som Rajika Puri med sitt ”absolutely”. Inget, alltså, för den som bryr sig om indisk klassisk musik.

Kul Jaipur-Atrauli-anekdoter och ojämn uppväxtskildring varvas friskt med episoder ur Dhondutais eget liv, återberättade i fiktionaliserad form med påhittad inre dialog, trots att Namita inte var där och Dhondutai inte har läst det hopskrivna. På Panchamkauns betackar vi oss även för detta.

VK

*) Säger även allt om Asia Society. En amerikan, på frågestunden:

I tread carefully with this question [”jag är inte rasist, men …”], because we don’t know each other, and it’s a rather intimate question, but perhaps also a universal subject. From the yogic experience, the inner experience of producing these sounds, do you have the experience internally of winds moving in your body, or a connection with the channels in the body – the chakras, or any of that kind of awareness?

Jävla viktigpetter, vad är det för poäng med att skjuta ner Namita Davidayal i ett publikt forum (hon har ju redan sjungit själv, allt blottande), och vad är det för poäng med att avslöja att du själv inte heller begriper vad som är bak och fram på yoga (man är föga överraskad), och framför allt vad är det för poäng med att demonstrera att du oavsett yogik är den sortens medelålders vite man som använder passiv-aggressiv härskarteknik mot yngre, brunare kvinnor?

Amerikanen som snackade goja på Asia Society.

Amerikanen heter John Halpern och är filmare och konstnär inom ”medieskulptur” (låste in sig i en sluten glasbur i Holland i tio dygn tillsammans med gröna växter – voilà, ”Breathsculpture”), såklart intresserad av buddhism, och född Di Leva. Bara en sån sak.

Men kom ihåg att den som inte begriper yoga kroppsligt, fysiologiskt, anatomiskt (utan inslag av det övernaturliga eller pseudovetenskapliga!) alltid avslöjar sig när han terminologidroppar. Detta trots att yoga är mycket mer än muskelsträckning och meditation. Det gäller dig, Di Leva.

3 reaktioner på ”The Music Room

  1. Jeg er ved at læse bogen. Det er ikke stor litteratur, bevares, men jeg kan godt li de anekdoter som handler om de gamle sangere og deres liv. Det er en af de eneste romaner som handler om klassisk indisk musik. Jeg ville ønske at der var flere.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s