Desh på sitar – ett argument för virtuositet, och Etawah

Nu är sommaren här, och det är dags att ge sig ut på landet. Och på landet är det bara en melodi som gäller, och det är Desh, vars själva namn betyder just landet. I all sin enkelhet går den SRMPNS uppåt på skalan och SnDPMGRS nedåt – skjuter i höjden med höga hopp över G och D, och med hög nishad, och singlar neråt över varje ton med särskild tonvikt på fallet från R till n, den låga nishad, till och med extra låg i ortodox Desh. Denna bedårande lilla melodi (en så kallad kshudra raga, ”liten raga”) har mest använts i lättare genrer, för att runda av konserter, men sattes på klassicismens karta 2008 när Pushparaj Koshti tog sig an den i dhrupad, norra Indiens tyngsta genre.

Sedan dess har vi lyssnat mer på Desh. I khyal blir den knappast bättre än Jal Balaporias tappning, även om Ganpati Bhat har en bättre cheez – men vi hade ju hela fyra sitar-CD med fullskalig Desh: varför inte jämföra dem?

När man lyssnar på fyra sitarskivor i rad, fyra olika sitarspelare, hör man helt andra saker än när man spelar dem en och en. Prova det någon gång – fyra skivor i samma raga, en raga ni kan på era fem fingrar.

* * *

AlbumThe SitarSitar: Vilayat Khan. Tabla: Sabir Khan. Nataraj Music CD NM 007

■ ■ ■ ■ ■

Vi börjar där sitar både börjar och slutar: Vilayat Khan. Diverse inspelningar av Desh har cirkulerat på internet, men det är nog inte alla som vet att en till och med kom ut på LP i Tyskland på 80-talet, återutgavs på CD på 90-talet, och sedan snart försvann när Nataraj Music gick i konkurs. Det är den vi lyssnat på: The Sitar, med Sabir Khan (kalif av Farrukhabad) på tabla. En suverän inspelning, där varenda fras, varenda ton – när man ens kan tala om separata toner – bubblar av liv; varenda ton från strängarna sjunger Desh, så in i minsta detalj perfekt. Ett intryck som slår emot en från första sekund, och kommer att prägla hela genomlyssningen, inte bara av Vilayats egen skiva utan av alla de vi spelar igenom.

Vilayat Khan var med all rätt stolt över den spelstil han själv skapade, hans så kallade gayaki ang, den ”vokala stilen”. Vilayats vänsterhand böjde tonerna nästan lika lekande lätt, lika otvunget som någonsin sångrösten. Som Deepak Raja skriver (inte bara författare utan elev till Vilayats elev Arvind Parikh):

The classification distinguishes his music from the tantkar anga (the idiom of the plucked instruments) which was performed on the sitar until the era of his father, Ustad Enayet Khan …

Vilayat Khan’s melodic sculpture swung sharply towards khayal style phrasing involving melodic continuity over two or more intervallic transitions. This was a major change from the staccato intonation and single-transition phrasing patterns of the traditional sitar idiom.*

Anhängare av konkurrerande stilar invänder gärna att varje indisk instrumentalist strävar efter att emulera det sjungna. Reginald & Jamila Massey i The Music of India (Kahn & Averill 1993) hittar ett korn:

The Indian musician-composer, for that is what every Indian musician really is, seeks unity and eschews diversity, which may be distracting. His aim is to reveal the purity of each note and to bring out the full flavour of the bhava, mood, or rasa, emotional state, he is trying to create. To this end he does not consciously use harmony. For him, two or more notes played together serve only to obscure the purity of each single note; instead he plays gamaks, grace notes, which are very close to the main note on either side. He never plays a bare, unadorned note but embellishes it with a slide in either direction. This is contrary to Western practice where portamento is avoided – curiously enough for the same reason, that is, purity.

”He never plays a bare, unadorned note” … Vilayat Khan lever upp till det idealet. Frågan är hur bra övriga lyckas.

* * *

AlbumRaga DeshSitar: Debu Chaudhuri.
Tabla
: Shafaat Ahmed Khan. India Archive Music IAM CD 1002

■ ■ (■)

Plats i CD-spelaren för Debu Chaudhuri, åtminstone på papperet elev till Mushtaq Ali Khan, som företräder ett helt annat sätt att spela sitar. Mushtaq Alis pappa Ashiq Ali gick i lära hos Barkatullah Khan, elev till Amrit Sen – Sen som i Seniya, ättling i rakt nedstigande led till 1500-talets fixstjärna Miyan Tansen. Som Deepak Raja skrev spelade man fram till helt nyligen i tanktar anga: Barkatullah Khan spelade in en cylinder strax efter år 1900 där han knappt böjer en enda ton.

Och det gör inte Debu Chaudhuri här heller, i varje fall inte om man jämför med Vilayat Khan. Spelad för sig kan det här (Raga Desh, India Archive Music IAM CD 1002) låta som en helt normal och riktigt bra sitarskiva. Men direkt efter Vilayat Khan hör man den inte så.

Långa, raka toner får ligga blickstilla tills de klingat ut. Och när strängen böjs känner man i hela öronen hur tungt och trögt det är. Chaudhuri får ta i ordentligt; när Vilayat Khan slagit an en ton kan han böja den till vilken fras som helst, spela hela melodier utan att alls röra handen i sidled, men Debu Chaudhuri böjer mest från en ton till en annan – närliggande.

I en annan raga kan detta likaväl fungera. Hans Raga Lalit på samma bolag (IAM CD 1020) är riktigt mäktig. Men Desh kommer till dagens lyssnare från de romantiska lättgenrerna, som är ännu mer snabbrörliga, blommiga och ornamenterade än något traditionellt sitaridiom. Desh på sitar behöver Vilayat Khans virtuositet.

Och varför kommer Desh från de romantiska lättgenrerna? Troligen för att det anses svårt att ta fram tillräckligt med material ur den för en fullskalig klassisk behandling. Debu Chaudhuri har rejäla problem: tihaierna är legio, trumsolona står bara tätare och tätare ju längre skivan går, och många gånger får man finna sig i att en eller möjligtvis två noter nöts om och om igen in absurdum. Detta sträcks ut över anmärkningsvärda 75 minuter – en halvtimme längre än Vilayat Khan, men det är inte ens hälften så mycket musik.

* * *

AlbumPandit Nikhil BanerjeeSitar: Nikhil Banerjee.
Tabla: Anindo Chatterjee. Amigo AMCD 905

■ ■ ■ ■ ■

Nej, saknar man Vilayats extrema handlag behöver man rejält med annat för att väga upp. Då sätter vi vårt hopp till Nikhil Banerjee, som ju spelar Maihar-stilen, den största konkurrenten till Vilayat Khans Etawah. Banerjee var, precis som Ravi Shankar (som vi inte kunde hitta någon Desh av substans med) elev till sarodspelaren Allauddin Khan, men drillades till skillnad från Shankar ”in the sitar style of Nawab Kutubudaulla Bahadur of Lucknow”, vem det nu var – Allauddin var även han elev till en av Tansens ättlingar, precis som Debu Chaudhuris stilistiske förfader Barkatullah.

Dock var Banerjee, precis som Ravi Shankar, en långt större musiker än Chaudhuri. Det han må ha förlorat på gungorna kunde han ta igen på rejäl alap i beenbaj: med bassträngar på sitaren (som Vilayat Khan saknar) kunde han spela som på en enorm Rudra-veena och ryta fram de mest intrikata melodier i mycket sakta mak. I denna låga oktav var tonen så böjlig att man lika gärna kunde kalla den flytande.

Men tji får vi, på denna CD (Pandit Nikhil Banerjee, svenska Amigo AMCD 905). Banerjees alap är över på en kvart; jor på fyra minuter. Nio minuter senare är även vilambit slut. Återstående 26 minuter tillbringas i halsbrytande tempo. Och varenda en av de minuterna späckas med fraser av ett slag som Debu Chaudhuri bara spelar en handfull av på hela sin CD.

Just det: som Debu Chaudhuri spelar. För Banerjee spelar inte som Vilayat Khan. I fråga om böj och ornament är han inte ens i närheten. Där Vilayat i sin gayaki-iver kan låta lite otydlig, är Nikhil Banerjee distinkt, vilket vi tror svarar för en stor del av hans popularitet hos västerländska lyssnare som inte vet hur ragorna går (det vill säga inget får lämnas åt fantasin) – och där Vilayat är flytande och vokal, är Banerjee omisskänligt instrumental. Skillnaden är som natt och dag. Ragan frammanar han med pointillism. Men den firar triumfer.

För det här är tantkari när det är som bäst – som allra bäst. Det han förlorar på gungorna tar han igen på samma gungor! Man tror inte det är sant när han blåser på med en fras till, och en fras till, och en fras till i samma överljudsfart. Han är som en trollkarl som bara står och rycker, så fort han kan, kanin efter kanin ur hatten och kastar dem all världens väg – i 26 minuter som tar andan ur en. Ragadarin är inte bara oklanderlig, den är direkt övermänsklig. Skivan är riktigt, riktigt bra, och har du ingen aning om vad det här ”Desh” är för någonting är den säkert bättre än Vilayat Khans. Att den är inspelad i Konserthuset i Stockholm gör ju inte saken sämre.

* * *

kushal-das-deshAlbumRaga Desh / Mishra PahadiSitar: Kushal Das.
Tabla: Abhijit Banerjee. Peshkar CD PCD9906

■ ■ ■

Den fjärde och sista Desh vi hittat hör till en yngre generation. Kushal Das är den kanske främsta av dagens postmoderna sitarspelare, och har studerat för till exempel Sanjoy Bandopadhyay, som själv blandat talim från alla håll och kanter som finns att tillgå i Bengalen.

Kushal Das stora idol är dock Nikhil Banerjee, och om den här skivan är inte mycket annat att säga än att den låter som en något mindre briljant version av honom. Spelet är långt smidigare än Debu Chaudhuris, men ändå: i 20 minuter alap och 17 minuter jor hör man att den här stilen inte riktigt förmår blåsa liv i Desh i samma utsträckning som Vilayat Khan. Kanske hade Banerjee själv förmått det, kanske inte, kanske var det därför han avstod – men hur som helst hör man det bara vid en direkt jämförelse. På sina egna meriter är det en bra skiva, även om Das är den enda av våra sitariyor som faktiskt haltar lite i ragadari (som S, RGGS, RGGS, RGGS, 02:25 in i vilambit), och även om det hela slutar i ett helt odramatiskt trainwreck.

På sina egna meriter en bra skiva, men bredvid Vilayat Khan står den sig slätt. Bara under Vilayats vänsterhand hör vi ragan som den ska låta, som den sjungs och definieras. Att det är den riktiga Desh är inget löst tyckande, utan på det skriver Kushal Das utan vidare under; så gjorde även på sin tid Nikhil Banerjee; troligen även Debu Chaudhuri. Nikhil Banerjees skiva må visa att det finns vägar runt detta enorma tekniska hinder – men också att de är minst lika svårframkomliga: vi tror inte någon sitariya kommer att göra om bedriften inom överskådlig framtid.

* * *

DESH FÖR PENGARNA. Här ser vi hur långt Debu Chaudhuri spelar. Vilayat Khans CD är kortast, men ändå bäst. Slöläsaren kan tro att det ligger något i att Desh är en ”liten raga”. Men nej: på sina 45 minuter packar Vilayat mer än dubbelt så mycket musikaliskt innehåll som Chaudhuri på sina 75. En ”liten raga” är en svår raga, stor bara för de bästa.

Inte vill man ge sig in i de ”sitar wars” som alltid rasar kring Etawah-stilens eventuella överlägsenhet. Men att lyssna på fyra inspelningar i följd av en välbekant raga öppnade öronen på oss, ordentligt.

a-tribute-to-my-father-my-guruVi ville gärna se om fler från samma skola kunde upprepa bedriften. Det enda vi hittade som både passade och var intressant var en inspelning med Budhaditya Mukherjee (spelar han Etawah? Se gharanaträd och diskussion här), som spelade Desh på surbahar 1997 på A Tribute to My Father, My Guru (EMI RPG CDNF 1 50154-5, 2 CD), tio år före Pushparaj Koshti. Det är en fristående alap på en kvart – men mycket riktigt: det är en kvart av ljuvaste Desh. Precis som Vilayat Khan har Mukherjee gjort sig känd som supervirtuos, och även han kan spela en Desh från vidderna – hans ton är så följsam att man glömmer strängarna; han hade lika gärna kunnat rita upp melodin fritt i luften.

Nu kan man tro att vi istället för att kora Vilayat Khan som vinnare ska kora hela hans gharana. Men det finns bara en vinnare här, och det är Desh. Vilayat är inte bäst för att han uppfyller några godtyckligt uppsatta kriterier utan för att han spelar bäst Desh: mest Desh. Sommaren är här, syrenen utslagen: vänta inte, utan ge er ut på landet och sup in och sjung denna vackra, vackra raga.

VK, RK, JV

*) Ustad Vilayat Khan: The Orthodox Revolutionary, till exempel på medieval.org.

Babanrao Haldankar

Album: Musician’s Guild Presents Shrikrishna (Babanrao) HaldankarSång: Babanrao Haldankar. Harmonium: Ajay Joglekar. Tabla: Kishore Pandey, Mangesh Avsare. Label: Musician’s Guild mgcd036a. Innehåll: Bahaduri Todi (”Mahadev Devan Pati” i tilwada), Shree (”Garib nawaz ho khwaja”, ”Ghungharwa baje jhananana”, tritaltarana)

■ ■ ■

När hörde du Bahaduri Todi senast? Gissningsvis var det Mallikarjun Mansurs HMV-LP, eller möjligtvis på konsert (kände du igen den?). Den verklige trålaren kanske har hört Jayashree Patnekars, som gavs ut på kassett av Alurkar Music House någon gång på 90-talet och idag bara finns på ryska MP3-sajter (i 128 kilobit) där man inte kan betala med Paypal. Vi har missat den. En och annan bagatell finns också utgiven – Vijay Sardeshmukh sjunger sockersöta ”Ri Main Kaise ke Jaaun” på Malini Rajurkars Todi Mahotsav, och 20 minuter med Ram Marathe finns ”utgivna” på ett ”MP3-album” genom Swarganga Music Shop.

Som sagt, gissningsvis var det Mallikarjun Mansurs HMV-LP. Och den är från 1969. Vad de allra flesta lyssnare anbelangar har ragan alltså legat för fäfot i 40 år.

Är det då inte fantastiskt att Musician’s Guild givit ut en Bahaduri med underskattade Babanrao Haldankar? Som studerat både Jaipur och Agra och skrivit en läsvärd bok om Aesthetics of Agra and Jaipur Traditions? Och som lyckas med konststycket att ta Mallikarjun Mansurs klassiker, samma ”Mahadev Devan Pati”, och göra den bättre?

Ja, det kräver sin man! Eller, det kräver att man vågar sätta ”klassiker” inom citationstecken och gå upp bara till g istället för m på sam, och det gör Babanrao. Det kan låta obetydligt, och i de stora sammanhangen är det det säkert också. Men Bahaduri Todi är inte de stora sammanhangens raga. Den har ju bara spelats in av två till fyra artister på 40 år.* Och trots att en av dem är självaste Mallikarjun Mansur är det den här ni ska ha.

En storartad Shree på 45 minuter fyller resten av skivan, varav 20 minuter är ren alap. (Här sjunger Babanrao med en student, identitet okänd, som får så mycket utrymme att det måste räknas som duett.) Relativt ostrukturerad sådan, som ibland är alap-alap, ibland jor (men för en gångs skull aldrig jhalla). Från början är det tydligt vad det är som gäller: inte formen, utan ragan; Shree; den uråldriga gudinnemelodin.

Genom alap och vilambit, i nästan 40 minuter, är det tydligt att man lyssnar på en urgammal arketyp. Rötterna går djupt – Shree är bland de allra äldsta ragorna – och vi har ännu en inspelning att lägga till Chand Khans och Laxmanprasad Jaipurwales i den exklusiva högen: Shree som mystisk upplevelse som kan skrämma en halvt fördärvad. Spänningen i uttarangan är olidlig, fallen plötsliga och långa. Någon upplösning är aldrig i sikte; ändå lyckas det hela tiden gå runt, runt i hypnotiska cykler. Och som han sjunger! Ibland vet man inte om det är bol eller akar. Ibland vet man inte det är sång eller mässande, när han rör sig in och ut i parlando. Ibland kan man inte ens svära på att det är en människa man hör. Babanrao har en rätt säregen röst.

Mer sådant här skulle man vilja ha på skiva. Babanrao Haldankar fick fem års Jaipur-talim av Mogubai Kurdikar, men tjugo års Agra av Khadim Hussain Khan. Agrasångare har ett så speciellt förhållande till sina bandisher, och att få höra dem hamra in dem i 20 minuter utan tAnbazi är tyvärr alltför få förunnat. (Just det, Shree sjungs i 40 minuter utan en enda tAn – det är inte precis som att han sår blommor.) Ett av de bästa bevis vi hört på Agras storhet – som levande tradition idag.

Men skivan får ju bara tre stjärnor? Ja, och det beror på ljudet. Några hifi-inspelningar har det här aldrig varit, men något gick också fel vid överföringen till CD. ”Die Musician’s Guild CDs sind leider alle fehlerhaft!” ursäktade sig en tysk distributör/importör – felet består i ett svårbeskrivligt digitalknaster eller -sprak, som inte liknar LP-knaster och inte har något självklart samband med underliggande signal. Vissa skivor förstör det helt; här är det inte så farligt, och det går hela tiden att lyssna. Men felet är så uppenbart digitalt och kan omöjligt ha funnits på bandinspelningen. I den avslutande taranan brakar det ihop totalt, musiken hackar och hela bitar är borta. Avdrag: minst en stjärna.

VK

*) I skrivande stund är vi osäkra på om inspelningen på Todi Mahotsav verkligen är Bahaduri.

Hopp om livet

Här sitter vi och tittar på indiska Idol 2007 på Youtube – Amanat Ali från Pakistan som sjunger Mohammed Rafis gamla slagnummer ”Parda hai parda”. Och vad är den högst uppmoddade kommentaren?

Imagine if Pakistan was controlled by Taliban. They would stop this guy from singing and deprive the world of such a talent. This is why it is in our best interest to help Pakistan also grow economically. Help them to do better.

Visst är det kul med lite omväxling! Amanat Ali:

Epitome of Gwalior Gayaki

pandit-pandit

Album: Epitome of Gwalior Gayaki. Sång: Laxman Krishnarao Pandit. Sarangi, harmonium, tabla: ? Innehåll: Puriya (khyal ”Sughara bana”, Sapane main aaye”), Yaman (tarana), Desh (chaturang), Bhairavi (tappa)

■ ■ ■ ■ (■)

Så nära, men ändå så långt borta, som så vanligt i Indien: Krishnarao Shankar Pandit (till vänster ovan och hädanefter KRSP), närmast legendarisk sångare från Gwalior, den mest laddade och magiska av alla skolor, gick ur tiden så sent som 1989 men lämnade inte ifrån sig mer än en handfull inspelningar längre än stenkakans fyra minuter. Hans barnbarn räknar till ungefär två (2) olika LP-skivor.

Sonen Laxman Krishnarao Pandit (till höger ovan och hädanefter LKP) lever troligen fortfarande (sonsonen Tushar Pandit förolyckades 1994*), men den som velat lyssna har inte kunnat hoppas på mer än några utgångna kassetter från årtionden tillbaka.

Nu har vi dock kommit över en CD, Epitome of Gwalior Gayaki, som oerhört nog är precis vad den utger sig för att vara. Läsaren kanske minns vår entusiasm över Jal Balaporia, elev till KRSP:s farbror Sitaram Eknath Pandit? Det LKP sjunger här är i mångt och mycket samma repertoar. Samma makalösa chaturang i Desh blir en helt annan sak framförd av en sångare med rösten i behåll, kompad av mästerlig sarangi – vi trodde aldrig vi skulle säga det, men Balaporias inspelning är överträffad. Där Balaporia hintar noter hit och dit, målar LKP Deshs fantastiska, böljande linje med rösten som pensel. Det är bara chaturangen, bara minuter långt, men vilken bild av ragan. Tappan i Bhairavi är lika bra som Balaporias tappa (Kafi) och Bhairavi (ashtapadi) samtidigt.

Det enda LKP schabblar bort är taranan i Yaman, som sjungs drömskt och kontraproduktivt med flera minuter akar. Bitvis letar sig annan text in i musiken, och vi har ingen aning om vad det är som pågår – kanske är det här Gwaliorskolans omtalade (nåja) ”khyalnuma” – men det spelar ingen roll; det här är Balaporias slagnummer och det är han som visat var skåpet ska stå. Ingen annan version är värd att höra.

Men LKP har något annat istället: ett huvudnummer, en Puriya som inte är av denna världen. Så renlärig Gwalior av en sångare i så bra form har aldrig spelats in med så modern teknik, och minsann går det att höra varför Gwalior är Gwalior – den mest laddade och magiska av alla Indiens skolor. Det här är khyal som det ska låta.

Så rik är LKP:s talim att här inte finns en enda gimmick. Bol-alap och shuddh akar räcker hur långt som helst. Säkert använder han formler, men de är så vackra att det inte ens hörs! Melodin rör sig sömlöst från melismatiska variationer på en enda fras till tAnbazi upp i tredje oktav och tillbaka igen, och för den delen ner till bastoner med verkligt tryck i. En Puriya fullt i klass med den Moinuddin Dagar sjöng för hovet i Mewar, lika underskön på sin Marwaskala. Att sjunga Puriya så här, bländande – en konst som gått förlorad?

För första gången hör vi på den här skivan att nordindisk musik kan närma sig det speciella sydindiska lugnet, som vi identifierade hos nobodyn Raghunath Manet för länge sedan. Vad var det vi skrev?

Manet och Sivaraman sitter bekvämt tillbakalutade och småspelar sig igenom två 40-minutersskivor – utan några stora åthävor, någon tillstymmelse till brådska och helt utan att någonsin rikigt ta i – för en estetisk totalupplevelse …

Utan att säga något annat om Manets skiva och musikalitet – det märks att den är en produkt av ”the heartland of the Hindu faith”, där den här högkulturen är självklar och tryggt kan tas för given. Så här kan inte en nordindier spela.

Men att sjunga gick tydligen. Det måste ha hjälpt att komma från Gwalior: the heartland of khyal vocalism, där den här högkulturen en gång varit självklar, även om den idag inte ens är vid liv. Och med lugn menar vi inte att han ligger på latsidan. Det här är ett lugn som inte har med tempo att göra. Ni kommer att känna igen det när ni hör det.

Eller rättare sagt om. Det är inte så lätt att få tag i den här skivan – det är en mystifik privatpressning, utan skivnummer, utan omslag, utan upphovsman och med, i skrivande stund, imponerande noll träffar på Google. Vi är så innerligt glada att LKP är den anakronism han är – men måste han för den skull samtidigt vara så anakronistisk att han nätt och jämnt finns på skiva?!

VK

*) Tushars syster Meeta får vi anledning att återkomma till.

Gammal LP: Gaurang Yodh

Gammal LP: Music of India, Volume 2. Sitar: Gaurang Yodh. Tabla: Dinesh Patel. Westminster WE-9801 (Bihag, Jaunpuri)

■ ■

Jaha, så har man grävt upp en gammal LP igen. Men en del av dem saknar fortfarande motstycke. Den kanske lite torrt döpta Music of India, Volume 2 är väl fortfarande första gången en skivköpande allmänhet fått chansen att höra äkta beenbaj på sitar – inte sitar-beenbaj på sitar à la Ravi Shankar, inte dagens superslipade Dagarvanibeenbaj à la Pushparaj Koshti, utan Mohammad Khan beenkars baj (Shamsuddin Faridis pappa) genom hans shishya Gaurang Yodh, fysikprofessor i Kalifornien. Här behandlas instrumentet som en been, punkt slut.

(Rättare sagt var det andra gången – det fanns en Volume 1 också med samma sättning, men den har vi inte.)

Särskilt bra är det inte, men väl värt att höra för konnässören. Lyssnar med musikalisk behållning gör man på Yodhs alap i Bihag, som spelas med mukdha, som Balachander! I gat blir det snabbt för simpelt, för enformigt, på ett instrument som inte har den detaljerade ton som krävs för att hålla hypnosen uppe.

På baksidan står det att Yodh ”modestly describes himself as ‘one of India’s better amateur sitarists’”. Vad är det för modest med det?! Redan då, redan där var PR-maskineriet i gång; hade publiken bara varit mogen hade han väl ”single-handedly elevated the beenbaj to classical status”.

JV

Khayal Vocalism: Continuity within Change

Bok: Khayal Vocalism: Continutity within Change. Av: Deepak Raja. DK Printworld, New Delhi, 2009

■ ■ ■

Nej, nu är vi framme för vår sista bok för den här gången: Deepak Rajas genomgång av hela khyalgenren, Khyal Vocalism: Continuity within Change. Gharana för gharana analyserar han sångare för sångare – eller, titta bara:

Agra: Faiyaz Khan, Sharafat Hussain, Purnima Sen och den sjungande ekonomiprofessorn Sugata Marjit.

Gwalior: Yashwantbuwa Joshi och Ulhas Kashalkar. Hela två sångare.

Jaipur–Atrauli: Kesarbai, Dhondutai Kulkarni, Vijaya Jadhav-Gatlewar, Ashwini Bhide-Deshpande, Arti Ankalikar-Tikekar och Manjiri Asnare-Kelkar.

Kirana: Sumitra Guha, Somnath Mardur, Mashkoor Ali Khan, Kaivalya Kumar och Rashid Khan.

Patiala: BGAK och Fateh Ali.

Var ska man börja? Vi börjar från början. Sugata Marjit, vår käpphäst, är med. Det är däremot inte mer än två sångare från Gwalior, gharanornas gharana. Inte familjen Pandit, inte familjen Vyas, och inte heller excentriker som Omkarnath Thakur, Kumar Gandharva och kult-sonen Mukul Shivputra.

Och vad saknas från Jaipur–Atrauli? Just det: Mogubai Kurdikar och Kishori Amonkar, trots att hennes student Arti får ett eget kapitel. Manjiri Asnare-Kelkar och Vijaya Jadhav-Gatlewar, vem det nu är, var tydligen viktigare än både Indiens populäraste sångerska och Mallikarjun Mansur.

Och vad saknas från Kirana? Just det: Indiens populäraste sångare, Bhimsen Joshi, den störste av dem alla. Läsare som ens hört talas om Sumitra Guha, Somnath Mardur och Kaivalya Kumar får hela tre guldstjärnor. Från Patiala saknas Ajoy Chakraborty. Att mindre skolor inte får vara med är begripligt, men var går gränsen? Delhi, okej, men är det verkligen försvarligt att utelämna Rampur?

Vi kanske inte är i position att döma ut någonting som ”för excentriskt”; faktum är att vi måste applådera det här som tilltag. Men samtidigt är Deepak Raja den i särklass bäste som skriver om de här ämnena på engelska idag, och något som ens liknar hans Khyal Vocalism har ingen annan ens försökt sig på. Den lär få stå som sista ordet i åratal. En definitiv volym som hoppar över Kishori Amonkar, Bhimsen Joshi och Mallikarjun Mansur till förmån för sångare många inte ens hört namnet på. Raja går inte på magkänsla utan mäter och räknar på inspelningar, och vissa äldre sångare kan man tro att han valt bort på grund av materialbrist – men inte dessa tre.

Detta till trots är det en av de intressantare böcker vi läst om indisk klassisk musik, om än långt ifrån ”kul”. Raja gör inte det han borde, men det han gör gör han med rejäl bravur. Vill man verkligen förstå khyal-gharanor, både varifrån de kommer och var de befinner sig idag, finns det ingen bättre läsning (och det ska sägas att många av de sångare vi saknar får visst utrymme i mer övergripande stildiskussioner), men mer än tre stjärnor vill, kan, vi inte dela ut.

* * *

Vilka var då dessa okända sångare?

vijayaVijaya Jadhav-Gatlewar (född 1955) är elev till Nivruttibuwa Sarnaik (just det: eleven är med, men inte gurun), upplärd på ITC-SRA, mycket ortodox. Det analyserade materialet begränsar sig till en outgiven inspelning för India Archive och en inspelad konsert. Att inte ens Deepak Raja fått tag i mer bådar inte gott – ”what kind of constituency can a classicist build for herself in the current cultural climate”, skriver han, och föreslår att hon nöjer sig med att bli ”the best qualified and equipped teacher”.

somnathSomnath Mardur från Dharwad (född 1944) är elev till Basavraj Rajguru, ett riktigt charmtroll som tydligen lever helt på den lokala konsertscenen, inte söker kändisskap och sjunger hur bra som helst: ”The most notable aspect of Somnath’s vocalism is the extraordinary psycho-acoustic sensibility evident in his interpretation of ragas. He has a rare insight into the region of the melodic canvas where the raga most vividly released its emotional charge” – dessutom med en ”informality of architecture” som för tankarna till Kumar Gandharva. Ett fynd – men här använder Raja inget annat än en India Archive-CD.

kumarKaivalya Kumar (född 1963), också han från Dharwad, är son till ”Kirana stalwart Sangameshwar Gurava”, och där erkänner vi oss helt okunniga. Här används ett antal inspelade konserter, men förstås också en CD inspelad för India Archive music.

Även i fallet Sumitra Guha handlar det om en enda CD för just India Archive music. Och så där håller det på. Den gemensamma nämnaren för en väldigt stor del av urvalet är att Raja redan analyserat och skrivit om deras musik i samband med inspelningar för India Archive Music. Så på sätt och vis är boken en enda stor annons för India Archive. Men på sätt och vis inte, eftersom de flesta av skivorna inte ens givits ut.

Nå! All publicitet är väl bra publicitet, och vi hoppas att Khayal Vocalism blir läst vitt och brett och vispar upp lite intresse för dessa mer okända förmågor. Det är ingen tvekan om att de är bra sångare, och vi är de första att skriva under på att musiken behöver mindre superstjärnor och mer fotfolk. Och då måste fotfolket kunna leva. Där gör Deepak Raja en insats.

JV

Chandrashekhar Naringrekar: full upprättelse

Omslaget: mind-expanding, barrier-breaking

Album: Pt. Chandrashekhar Naringrekar (Surbahar). Surbahar: Chandrashekhar Naringrekar. Ragini Sutra 200401 (Bhoop, Bhoopeshwari, Kaunsi Kanada)

■ ■ ■ ■

Hade Chandrashekhar Naringrekar levt idag, hade han varit kulthjälte à la Pushparaj Koshti. Men han började sina dhrupadstudier hos familjen Dagar redan 1956, långt före sin tid, och förde en tynande tillvaro med en konstart som ännu inte fått sin revival. Under större delen av karriären fanns det knappast plats på scen för fler än familjens egna mästare. Och när han väl gavs ut på utländskt bolag, troligtvis den första dhrupadskivan med surbahar och pakhawaj, slutade det med pannkaka. Sagan var inte rolig.

Som en skänk från ovan kommer nu Bahauddin Dagars etikett Ragini Sutra med en liveinspelning från Schweiz 1994 (efter 38 års lärotid!) och återupprättar denne mästare, om än postumt. Bredvid Chandrashekhars makalösa Bhoop framstår bröderna Gundechas och Pushparaj Koshtis som rena cirkusmusiken; det här är en seriös behandling av en raga som är så god som någon för lyssnare som ser Indien som mer än exotik. Chandrashekhar följer upp med en Bhoopeswhari, och man vill ställa sig upp och jubla åt första komal dhaivat. Ska vi vara ärliga var det precis det vi gjorde.

Denna första halva hade räckt som upprättelse, men Chandrashekhar bara fortsätter, i en halvtimmes Kaunsi Kanada. Har ni hört en Kaunsi Kanada i Dagarvani förut? Nej, just det. Det är inte bara en bra skiva, det är ett måste: tre ragor som absolut inte spelats in på det här sättet av någon annan mästare.

Precis: Chandrashekhar Naringrekar var en mästare, och nu hörs det. Dock spelar inte Maruti Venkatesh Kurdekar pakhawaj den här gången heller – snacka om att gå troll! – även om han står på omslaget; här vankas det bara alap. Man frågar sig verkligen varför de två alltid listas tillsammans utan att spela ihop. Om man inte visste bättre, kunde man …

* * *

Förutom de här två riktiga skivorna lämnar Chandrashekhar bara efter sig, oss veterligen, en knastrig Kirwani-alap på en gammal samlings-LP (Hindustani, CBS 63519 (1969), där han samsas med bland andra Sabri Khan och en jaltarang) och någon kassett som heter Mauj eller Sitar Rag aur Tal som vi hört en gång, där han spelar snutt-sitar på temat ”x ragor i y talor” (och en renommésnyltande sitariya som spelar in under namnet pandit Chandrashekhar). Det är då för väl att han nu kan bli ihågkommen för hur han lät, inte för hur han misslyckades, stoppades undan eller spelade sitar.

RK

Boktipset

Varför skriver vi inget? Jo, vi fick höra – av en skivsamlare! – att vi är som bäst när vi skriver om böcker. Sådant tar ett tag att hämta sig från.

Det gör vi med ett boktips. Kalidasas Shakuntala i översättning av WJ Johnson, indolog på universitetet i Cardiff, av alla ställen, förvånansvärt bra (Oxford World’s Classics, 2001). Indiens Shakespeare (osäkert daterad till århundradena kring Kristi födelse); ett klassiskt sanskritdrama om kung Dusyanta, som slås av en förbannelse och inte längre känner igen kärestan Shakuntala.

Pjäsen som sådan ger vi inte allt för mycket för – den lyckas dåligt med föresatta shringara rasa; flickan får förstås sin kung till slut men fokus ligger allvarstungt på barndomens och oskuldens död och farväl till de homosociala tonårens bästisar – men översättningen, eller vad man nu ska kalla det, bjuder på sådana här guldkorn:

The penances we strove to execute are incomplete
Panicked by the chariots, scattering the grazing does,
Creepers like broken lariats snaking round its feet,
An elephant obliterates the sacred grove.
Obstruction incarnate, on its tusk,
It pulps with juddering blows
A sapling’s skewered trunk.

Johnson ger alltså begripligt nog Kalidasas supersanskrit en mycket fri behandling. Det kan tyckas olikt oss att rekommendera poesi i översättning, men Johnson översätter inte utan skriver sin egen poesi. Kung Dusyanta på hjortjakt:

He ever turns to see our chariot in pursuit
Arching his tender neck, his body like a blade
Bent point to scabbard to evade
My homing shaft.
From his mouth, fatigue agape,
Foam-flecked, half-chewed,
Dharba grass has strewed
His wake.
See! There he is – so great his soaring bound
He travels more by air than lumpen ground!

Nästan så här bra är det ofta. Inte alltid, för han blandar vers med prosa, men när det rimmar glimmar det också. Så här bra berättande vers läser vi annars aldrig nu för tiden. (Det stora hoppet, Burton Raffels Chrétien de Troyes-översättningar med tre betoningar per rad, visade sig falla på källmaterialet.)

WJ Johnson har också översatt Bhagavad-Gita och Sauptika Parva ur Mahabharata, båda på Oxford World’s Classics eller vad det hette. Vi tipsar inte bara om en bok utan om en författare, säkert den bästa i Wales sedan John Cooper Powys.

VK

The Music Room

Bok: The Music Room (A Memoir).
Av: Namita Davidayal.
Thomas Dunne Books, 2009

■ ■

Rätt oförtjänt tog de det läsande fjant-Indien med storm, Namita Davidayals memoarer om livet som student till Kesarbai-eleven Dhondutai Kulkarni. Ett videoklipp från Asia Society i New York i samband med en satsning även på det läsande fjant-USA säger egentligen allt.* Namita sjunger skakigt och oinspirerat till shrutibox, läser underhållande anekdoter från längre bak i gharanat, och intervjuas av Rajika Puri (någon koreograf):

ND: I’ve reached an age in my life where I’ve discarded guilt [skratt] … my teacher has spent most of her life trying to make me feel guilty about the fact that I should be propagating whatever she’s taught me. I clearly just don’t have the stamina and the dedication to really take this forward … so this [The Music Room] has been my tribute to the gharana, I think.

RP: Absolutely.

Ett tema som genomsyrar hela boken. Den inte helt framgångsrika Dhondutai ser Namita som sin sista chans att föra glöden vidare, och kastar pärlor som eleven låter falla – ett medvetet val, från tidig ålder. Och visst måste man ibland acceptera att allt går åt helvete. Men The Music Room är inget för den som bara accepterar det, utan en bok för den som applåderar det, som Rajika Puri med sitt ”absolutely”. Inget, alltså, för den som bryr sig om indisk klassisk musik.

Kul Jaipur-Atrauli-anekdoter och ojämn uppväxtskildring varvas friskt med episoder ur Dhondutais eget liv, återberättade i fiktionaliserad form med påhittad inre dialog, trots att Namita inte var där och Dhondutai inte har läst det hopskrivna. På Panchamkauns betackar vi oss även för detta.

VK

*) Säger även allt om Asia Society. En amerikan, på frågestunden:

I tread carefully with this question [”jag är inte rasist, men …”], because we don’t know each other, and it’s a rather intimate question, but perhaps also a universal subject. From the yogic experience, the inner experience of producing these sounds, do you have the experience internally of winds moving in your body, or a connection with the channels in the body – the chakras, or any of that kind of awareness?

Jävla viktigpetter, vad är det för poäng med att skjuta ner Namita Davidayal i ett publikt forum (hon har ju redan sjungit själv, allt blottande), och vad är det för poäng med att avslöja att du själv inte heller begriper vad som är bak och fram på yoga (man är föga överraskad), och framför allt vad är det för poäng med att demonstrera att du oavsett yogik är den sortens medelålders vite man som använder passiv-aggressiv härskarteknik mot yngre, brunare kvinnor?

Amerikanen som snackade goja på Asia Society.

Amerikanen heter John Halpern och är filmare och konstnär inom ”medieskulptur” (låste in sig i en sluten glasbur i Holland i tio dygn tillsammans med gröna växter – voilà, ”Breathsculpture”), såklart intresserad av buddhism, och född Di Leva. Bara en sån sak.

Men kom ihåg att den som inte begriper yoga kroppsligt, fysiologiskt, anatomiskt (utan inslag av det övernaturliga eller pseudovetenskapliga!) alltid avslöjar sig när han terminologidroppar. Detta trots att yoga är mycket mer än muskelsträckning och meditation. Det gäller dig, Di Leva.