Santosh Kumar Nahar: The Golden Bow

Album: The Golden Bow. Fiol: Santosh Kumar Nahar. Tabla: Shabbir Hussain (Delhi). Sense World Music SWMCD 030 (Yaman, Nat-Bhairav, tappa i Kafi, Mand, Bhairavi)

■ ■ (■)

”Santosh Kumar Nahar is fast emerging as one of the most exciting young violinists of North Indian classical music” inleder Sense World Music sin marknadsföring av den här skivan. I konkurrens med vem? Just det.

Själv inleder Santosh med en 25 minuters Yaman, inte alls rakt igenom lyckad, varav nio minuter i drut. Resten av spåren är över på 5–10 minuter var. Inga försök görs alltså att tvinga fiolen till lång vilambit, eller ännu värre alap-jor-jhalla, och frågan är om den hade klarat det. Vi vet ärligt talat inte om vi hört det göras – om någon nordindisk violinist lyckats hålla vårt intresse genom musikens matigare delar.

I den snabba sydindiska musiken passar fiolen perfekt, men i den nordindiska kan man inte låta bli att tänka på sarangin, med alla dess bordunsträngar, och känna att något saknas: just det – själva ljudet av musiken. Nordindien har ännu inte utvecklat ”an emotional response system towards the violin and the melodies it unleashes”, sade Santosh Nahar i The Tribune 10 juni 2006. Tyvärr hade han rätt. Till dess långa, tunna linje – ofta rak – känns den bubblande tablan malplace.

Men i snabba delar av skivan fungerar det bättre, och faktiskt är han en spännande ung violinist! Även om det i vissa stycken trampas vatten duggar idéerna tätt runt nästa hörn, med otippade om än publikfriande vägar genom ragan. Hade han hela skivan igenom spelat som i långsam Yaman, i Mand och i delar av Nat-Bhairav hade det blivit tre stjärnor – men det hade det blivit också om han spelat det här på annat än just fiol, eller om vi hunnit utveckla något ”emotional response system towards the violin”.

Titeln måste vara en dålig ordvits som anspelar på den gyllene trädgrenen som lyser väg genom underjorden i Vergilius Aeneid, känd på engelska som ”the Golden Bough”, men om man uttalar ”bow” som ”bough” betyder det oss veterligt inte stråke och man kan ju bli på dåligt humör för mindre. Dessutom är det ingen ordvits om det inte är någon vits med det – det räcker ju inte med att två ord är lika, det ska vara roligt också.

RK

Polemik mot RK:s dumheter

”One of the most exciting young violinists of North Indian classical music” – i konkurrens med vem? Med Johar Ali Khan från Patiala, förstås! Den som gillar släktträd kan ju begrunda hans lättfattliga:
Med honom, som inte alls påminner om Patialastjärnor som BGAK och Ashiq Ali – man tänker snarare Agra – finns inte mindre än 7 CD med magstark fusion, tydligen en klassisk skiva på okända etiketten AVT, och så en 63 minuters Lalit från holländska VPRO. Som börjar, utan en sekunds tanpura, med ett M,dN,dN, som känns precis som ett P,DS,DS. Inte heller denna violoninist är utan idéer.

Men där Santosh Nahars skiva är ett riktigt smörpaket blir Johar Alis Lalit nästan aggressivt svårlyssnad. Under fem minuters mäktig aochar i Dagarvanitempo slås man av hur lätt det kan vara att spela raga – det är bara att stapla prayogor, så kommer varenda Lalit lyssnaren har i huvudet lydigt till undsättning och vackert så – men när tablan sedan kommer in är det med ett solo som räcker i över två minuter, och det var den stämningen, det.

Sådana solon återkommer ofta genom hela skivan, och mellan dem spelar Johar Ali ut sina sista idéer om Lalit. Det tar inte hela timmen. När det är klart ser han sig fri att slå ner på enskilda toner och såga dem precis hur länge som helst; han gör faktiskt detta så många gånger att man hinner sluta reagera. En egendomlig, antagonistisk skiva som vi egentligen inte tycker är bra men ändå inte kan låta bli att lyssna på. Det här är långt ifrån första gången vi hör den, men rekommenderar den gör vi inte.

(Dessutom, RK, om det inte låter som ”The Golden Bough”, och inte på något sätt kan fås till humor – kan man inte öppna för möjligheten att det faktiskt inte är någon ordvits?)

VK

Album: Raga Lalit. Fiol: Johar Ali Khan.
Tabla: Rafiuddin Sabri. VPRO CD EW 0173 / Samarkand
Records SAMCD9008 (live i Paris klockan fyra på morgonen)

(■) ■ ■

Indisk operabög älskar Jussi Björling

Subkontinentens modefotograf nummer ett Gautam Rajadhyaksha* intervjuas i Forbes India:

How did you start listening to opera?

I was the only child, and a lonely child. I loved listening to music on the LPs that my father and my uncle got home.

Opera has people singing in funny voices …

From the first time I heard it, I liked it. My uncle Dr Joglekar explained to me that opera was quite like Marathi natyasangeet. There was a story being told and enacted through sung passages.

What is it that you like about opera?

I get to hear so many different types of voices! An opera has six different types of voices on display. The hero is a tenor, villain a baritone and the old man or the sorcerer a bass. On the female side, the heroine is a soprano, the witch a contralto and the bitch (giggles)* or the vamp, if you will, a mezzo-soprano.

What attracts you to a voice?

The ability to hold a musical line. How the singer progresses from one note to the next. And of course his or her ability to hit the right pitch every time.

Which opera singers are your favourites?

I like Maria Callas, a soprano. I love Jussi Björling. You know what a ‘squillo’ is? It is the reflection of sunlight off liquid gold. Jussi Björling’s voice had that quality!

Vänta, va? Jo, Shishir Prasad försöker lära Forbes-läsarna hur man lyssnar på europeisk klassisk musik. Men han vet det inte själv:

Western composers have a set of 12 major scales and 12 minor scales in which to compose, and inside that matrix they can create almost any sound structure that is of human interest.

Ur ett indiskt perspektiv har den europeiska kompositören en dur- och en mollskala, medan Indien har 25. Ur det perspektiv där europen har 12+12 har Indien oändligt många …

Sedan rekommenderas repertoar: ”Eine Kliene Nachtmusik” och Mozarts 40:e symfoni, Månskenssonaten och Beethovens 6:e, Debussys ”Clair de lune” (överraskande bra val!), Akvariet ur Djurens karneval och den lite otrevligt döpta ”Spyflugan” av Sjostakovitj. Så nu vet ni det!

RK

*) I en intervju i Indian Express 1997 fick han frågan ”Married”? – ”‘No!’, he says, so firmly you daren’t ask why or any other questions about his personal life.” Och i en intervju i matsnobbmagasinet Upper Crust India berättar han att han fotograferar ”antingen före eller efter lunch”, om nu någon trodde att han brukar göra det just medan han äter.

Here’s Someone I’d Like You to Meet

Bok: “Here’s Someone I’d Like You to Meet …” (Tales of Innocents, Musicians and Bureaucrats). Av: Sheila Dhar. Oxford India, 1995

■ ■ ■ ■

We were a floundering, yet opinionated group of music-lovers who considered themselves more sensitive and more idealistic than most. It was taken for granted that we were in search of the highest and the best. Any music with ready appeal was regarded with suspicion. If it sounded pleasant, it was probably just a pretty trap that would hamper our quest. We were ashamed to be moved by music because that was something that happened to ordinary, sentimental, run-of-the-mill people, not to the chosen few like us. We were too sophisticated to be taken in by seductive voices and too intellectually demanding to accept any of the glib philosophies that our music world tended to dispense so freely. Though it didn’t occur to us at the time, the truth is that we had an unduly high opinion of ourselves.

Japp, vi har skrivit en bok, under pseudonymen Sheila Dhar. Here’s Someone I’d Like You to Meet heter den – köp den idag! – men den har två nackdelar: du har redan hört de bästa anekdoterna, eftersom alla spritt dem vidare ända sedan den kom ut; och den finns återutgiven som Raga’n Josh (2005) med 80–90 sidor extra.

For many years we functioned as a single collective mind, a single pair of ears, a single spiritual receiver that consolidated all our individual inputs into a single reaction. We could not savour a particular performance or recording fully until we had arrived at some sort of consensus. There was occasional straying from the party line but this was considered a betrayal by the others. Once Madhu went into a serious depression that lasted more than a week because Zainub and I had irresponsibly been swept off our feet by a popular, people-pleasing idol at a music conference. This could not be set right without atonement. It took many evenings of incense-burning to old recordings of unrelenting classicists like Krishnarao Shankar Pandit and Abdul Waheed Khan to bring Madhu round and persuade him that we had not really meant to stab him in the back and that life was worth living after all.

Nej, Sheila Dhar (1929–2001) var en riktigt bra Kiranasångerska med en humor lika torr som sångrösten. Istället för Kumarprasad Mukherjees anekdotpepprande i Lost World of Hindustani Music (som inte minst han friskt saxar Dhars bästa partier!), och istället för hans utläggningar om själva musiken, tecknar hon här långa, läsvärda porträtt av Bade Ghulam Ali Khan, Bundu Khan, Siddheswari Devi, Begum Akhtar och Pran Nath, som sätts i sitt sammanhang, säkert nyttigt för amerikaner – äh, bara att få läsa om honom utan att han hela tiden kallas ”Pandit” som vore det ett förnamn är värt de 260 sidornas vikt i guld.

Som omslaget medger handlar det dock inte bara om musiker. Man kunde bli omskriven av Dhar genom att bara vara lite kul i största allmänhet. En redaktör på lunch kunde utbrista ”What is it that you’re putting in your mouth? Is it some animal? Tsk, tsk, tsk! I cannot believe. Such a nice lady!” och få ett eget kapitel.

Vackert så.

JV

Liveblogg: Darbar Festival 2010: det våras för … layakari?

Oh! Nu har vi då sett bröderna Gundecha avsluta påskaftonens begivenheter på Darbarfestivalen i London, med Ravishankar Upadhyaya på pakhawaj. De sjöng en lång Bhoopali – lite sent på kvällen för vår smak, och inte en raga som direkt visar en hel festival var skåp ska stå – med alap–jor–jhalla på rutin och slentrian, showig och tråkig. Såväl Kushal Das som Anindo Chatterjee gick mitt i föreställningen.

Men vad gjorde väl det, när ”Tu hi Surya, Tu hi Chandra” sedan sjöngs med en evighet av layakari där inte bara sångare utan även trummis och för en gångs skull publik hade genuint trevligt? Det ligger långsiktig planering bakom hela bröderna Gundechas karriär. Dhrupad togs till ruinens brant av skrikig, antagonistisk layakari, och smektes tillbaka på agendan av brödernas sammetsröster och bandishgayaki. När comebacken är fullbordad för de tillbaka layakarin i modern (populär!) dhrupad, och de gör det bra.

Fast det är klart. Live fungerar även misslyckad layakari, som är helt dödfödd på skiva – det är roligt att se musiker klanta till det och skratta åt sig själva. Det såg vi många gånger i kväll. Vi hade inte gissat att det här inte skulle bli festivalens bästa konsert, men den äran gick istället till Veena Sahasrabuddhe, nine marks lady.

* * *

Så, vad blir Rajhesh Vaidhyas ”twist” i morgon bitti? Vi skulle vilja gå dit och se efter, men JV har rymt med en förtidspensionerad investmentbankir till Covent Garden och vi måste se till att han kommer till rätta.

RK, VK

Liveblogg: Darbar Festival 2010: kändisspotting

Nina Wadia, känd från BBC
Nina Wadia, känd från BBC

Kändisspotting: Nina Wadia (Goodness Gracious Me!EastendersNamaste London) tänkte se Shivkumar Sharma på söndagkvällen (inte vi), men läste också söndagmorgonens program för en väninna:

Carnatic Veena with a Difference [skratt]

Wake up to Sunday morning ragas from South India with a twist. [skratt]

Rajhesh [skratt], undoubtedly one of South India’s most intriguing and technically beguiling artists, plays his veena, improvised with amplified strings, with blistering speed and a dash of innovation. [skratt]

Rajheeesh [gapskratt, nu så att de nästan gråter!] is not only a renowned musician in India but also on the stages in Europe …

VK

Liveblogg: Darbar Festival 2010

Ah! Sakuran blommar i Hyde Park, glad påsk och Darbarfestival på King’s Place, även om engelsmännen nu beslutat skriva allsköns egennamn utan apostrof. Sällan har vi väl hört bättre än Veena Sahasrabuddhes Ahir Bhairav på påskaftonsmorgonen! Fullsatt var det inte den tiden på dygnet, men vi som var där kommer att glöda i veckor av den här konserten. Som avslutades med nationalsången – mer sånt. What a great lady; nine marks lady.

Även om vi fick lära oss att Shuddha Sarang inte förmår följa upp Ahir Bhairav.

Och sedan fick vi stryk av Kushal Das.

Kushal Das är verkligen en av dagens allra bästa sitarspelare, med en övermänsklig melodisk fantasi. Han kan väva fraser längre än någon annan – till slut blev en så lång att publiken brast ut i en spontan ovation och han var tvungen att avsluta sin vilambit. Det var då han klev fram till Panchamkauns utsända och klådde upp oss efter noter, bistådd av Satjayit Talwalkar på tabla.

Så kändes det i alla fall att bli utsatt för deras enorma slam-bang-druta, längre än alap och vilambit tillsammans och allt med våld och yra. Konserten har redan skrivit festivalhistoria, det märks i vartenda skrymsle, men för stackars oss blir sånt här på tok för hektiskt.

Kanske har Deepak Raja lite rätt när han oroar sig för santoorens framfart? Att detta aparta instrument skulle sätta spår i musiken i stort kändes otänkbart, men Kushal Das har lagt sig till med något märkligt lätt, ultrasnabbt shreddande som härmar de små hamrarnas studsande på hackbrädet. Riktigt oroväckande, men förhoppningsvis bara en hyllning till Shivkumar Sharma som precis föreläst, som alltid i fårakläder.

Till kvällspasset klädde Anindo Chatterjee upp sig till tänderna och ledde Ravishankar Upadhyaya på pakhawaj (en av dagens allra bästa) och Neyveli Venkatesh på mrdangam (alla mrdangamspelare är i klass med de bästa på pakhawaj och tabla*) i en genuint underhållande trumtrio. I första raden satt nämligen, från höger till vänster, Jyotsna Srikanth (fiol), Satyajit Talwalkar, Kushal Das, Sanju Sahai, Tofail Ahmed, Pinky Singh, Rajhesh Vaidhya (veena, lustigt nog med väldigt bra plats), bröderna Gundecha, Veena Sahasrabuddhe, hennes man, och Sunil Kant Gupta (flöjt). Ingen publik kunde ha varit med mer på noterna. Mest entusiastisk var Rajhesh Vaidhya, som sånär flög ur stolen, med bröderna Gundecha på god andraplats.

Och på tredje raden satt vi, bredvid en 20-årig tjej med turban och skägg. Sagolikt! Sikher rakar sig ju som bekant inte alls (är det kanske så, VK, att alla kvinnor egentligen har skägg …?). Och skäggiga damen studerar musik, fick vi veta. Vi hoppas det går bra. Riktigt bra. För om indisk klassisk musik får en skäggig dam som affischnamn, då kan Kaliyuga stå där med skägget, om uttrycket tillåts, i brevlådan.

Nu väntar vi på bröderna Gundecha.

JV, RK

*) Och Neyveli i stärkt och kritvit khadi slog Anindos designerprål med hästlängder. Priset för bästa sari måste nog gå till Veena Sahasrabuddhe. What a lady, nine marks lady!