Tabla: India Archive Music

NizamuddinAlbum: Ustad Nizamuddin Khan. India Archive Music IAMCD 1014.
Vilambit/drut/vilambit teental (16-takt)

■ ■ ■

Album: Bhai Gaitonde. India Archive Music IAMC 1034.
Vilambit & drut teental, vilambit jhaptal (10-takt)

■ ■ ■

Bhai Gaitonde

Tablavecka på Panchamkauns: kan man över huvud taget lyssna på tablasolo om man inte spelar tabla? Två försök med äldre generationens tabliyor kommer från India Archive Music i New York. Den mycket berömde Ustad Nizamuddin (1927–2000) framställs på omslaget (”khalifa!”) som en riktig gharanedar, men häftet vet berätta att ”unusually, Nizamuddin Khan omits reference to his gharana”, ”hails from one of the most confusing blood and student lineages” som ”defies precise classification”, och att ”it is never precisely clear who learnt from whom and for how long”. Det handlar om doldisgharanat Laliyana, ”not widely recognized in India”, avknoppat från Farrukhabad under sent 1800-tal. Samma andas barn är Suresh Gaitonde (född 34), som studerade med Vinayakrao Ghangrekar, elev till Subrai Ankolekar, elev till Munir Khan Laliyana.

Gaitonde var vid inspelningstillfället 60 år, Nizamuddin hade lyckats bli 64, trots mycken alkohol och även andra droger. Där Gaitonde har The Divine Rubato, har Nizamuddin (som i sin krafts dagar var oerhört kraftfull) i alla fall rubato i rikt mått. Vid ett tillfälle glömmer han bort kompositionen, och hans son, som är med i studion, får recitera den.

Det är här det skulle ha kunnat bli en riktigt bra skiva. Men det är det inte. All ambiens och atmosfär är borttagen, man får vrida upp volymen för att höra sonen; det enda som spelats in är tablan, kliniskt ren.

Just det, det enda som spelats in. Lyle Wachovsky, mannen bakom India Archive Music, hatar nämligen lehra och har låtit Nizamuddin spela in helt oackompanjerad. Det är direkt fel, för så låter inte tablasolo; det vi hör här är abstraktion, inte konkretion – ett amerikanskt påhitt marknadsfört som indisk klassisk musik. Visst kan man experimentera, men man kanske inte ska göra det på Nizamuddin. Vad värre är: På Gaitondes skiva kan man höra ekot av en lehra om man inte lyssnar på riktigt låg volym. Hur kan man göra en skiva på det här viset!? Vi har aldrig sett någon bild på Lyle Wachovsky, så för vår inre syn har han en trägök som kommer ut ur pannan och säger koko.

Som tablasolo är det säkert ändå fantastiskt, men det måste man spela tabla för att kunna bedöma. Utan lehra blir det för torrt och för enformigt för lekmannen. I början sväljer man det, men efter 20–30 minuter är man utmattad. Och att bli berövad chansen att höra hur det lät, uppleva hur det var där och då, känns som en provokation. Med en hes sarangi, som kanske stannat upp när Nizamuddin glömde bort sig, och mästarens pratande och skrattande med sonen uppmickat, hade det blivit ett charmigt dokument. Nu ger det bara ett onödigt dåligt intryck av en av tablans verkliga stormästare; India Archive borde skämmas.

Men det finns det som väger upp. Där Makars tabla-CD hade fem spår, har de här 46 respektive 40. Just det: varje komposition ligger på ett eget spår, och förklaras i CD-häftet. Fantastiskt lärorikt är det, men nu var det inte det det skulle handla om, så vi ger dem tre stjärnor var. Skivorna är roligare att ha och kredda sig med än att lyssna på.

RK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s