Herregud! Det är en helnattskonsert med Sharafat Hussain Khan

Album: Sharafat Hussain Khan (Baithak Series) 1–4. Sång: Sharafat Hussain Khan + student. Tabla: ? Label: Sangeet Kendra SK 004–7. Innehåll: Savani (81 min!), Nat Bihag (16 min), mer Savani (16 min), Sohini (14 min), Jaijaivanti (66 min!), Ramkali (59 min!), Bhairavi (10 min). En helnattskonsert från Ahmadabad Gud vet när

■ ■ ■ ■ ■

På 30-talet hette norra Indiens störste sångare Faiyaz Khan, aftab-e-mausiqi – musikens lysande sol. Men 1950 gick den solen ner, och när hans fosterson skulle göra karriär nästan 20 år senare var det i en annan värld, där smak och trend svängt 180 grader. Pappans grovhugget manliga stil från Agra var helt ute.

Fostersonen, Sharafat Hussain, blev aldrig mer än en kultsångare för nostalgiker. Inte mer än en enda LP kom ut under hans livstid – en enda LP, med den siste store Agra-sångaren.*

Men – som saligt insomnade bloggen Mehfil-e-Mausiqi berättar:

Once a mehfil was organized in Ahmedabad and the organizer requested ustadji to sing without microphone and without harmonium accompaniment to get the essence of music in untainted form. Ustadji agreed.

The mehfil eventually turned out to be a whole night concert where ustadji sang nomtom alap, vilambit (traditional composition) and drut khyal (his own composition) in Savani (a variant with komal gandhar) followed by Jaijaivanti, vilambit and drut, followed by Nat Bihag, drut khyal, and Sohini, drut khayal. As it was about sunrise, he started Ramkali – vilambit & drut. In the end he sang a dadra in Bhairavi. Fortunately this concert was recorded, and recently it has been published as a set of 4 CDs by Sangeet Kendra.

Det är tur att Mehfil-e-Mausiqi berättar detta, för ingenstans står det på skivorna själva (som säljs var för sig!), eller på Sangeet Kendras webbsajt, eller hos något köpställe. Sangeet Kendra tiger helt ihjäl att det de säljer är den nordindiska musikens heliga gral: en fullkonsert från 70-talet, inspelad i sin helhet – sådant som sydindierna har i massor i sin Paddhatti-serie, men i Nordindien knappast finns. Därtill med en artist som var en sjungande anakronism, så att det är som att kastas ännu längre tillbaka i tiden. Därtill uttryckligen arrangerat för att presentera musiken ”i sin renaste form”. Förvånansvärt bra inspelat därtill.

Och därtill så bra att det infriar förväntningarna. Här hör vi verkligen vad det betyder i praktiken att Agra-gharanat sjöng dhrupad-alap till sin khyal. Sharafats inledande alap i Savani är längre än 50 minuter. Och det här är ingen modern Dagarvani-alap, där allt går så långsamt att själva tiden saktas ned, utan allt sjungs i bekvämt tempo, så man aldrig glömmer tidens gång – och det känns som att det håller på i timmar. Vi hör också hur effektivt det är: musiken behöver vara så här lång. För efter en så lång alap sväljer man utan vidare hur mycket som helst av Agras treställiga tAnbazi.

Inte, förstås, för att den är över oss på en gång: den khyal som följer är gott och väl 30 minuter lång. Och efter femton minuters Nat-Bihag är det tillbaka till Savani, för ytterligare en kvart.

Det är en lång konsert, det här. Fyra timmar och en kvart, med tre rejäla huvudnummer. Savani är 80 minuter, Jaijaivanti och Ramkali en timme var. Där Savani har 50 minuters alap har de andra malakösa storkhyal på 40–50 minuter, så det är ingenting vi inte får. En konsert som har allt. Utom harmonium, trumsolon och spel för gallerierna. Till och med om man låter dem slippa sjunga utförlig alap, vilken sångare idag bär tre ragor i följd i över en timme var, utan mycket till komp?

Ett omslag
Så här ser de ut, de anonyma skivorna.

Nå, helt ensam är nu inte Sharafat med den sparsmakade tablan och de generösa tanpurorna. En student sjunger med – vem var han? Ingenstans står det, precis som det inte står något annat över huvud taget om de här skivorna någonstans. När? Var? Vem? Vi får inget veta. Inte för att vi behöver det, men nog är det anmärkningsvärt när konserten så tydligt verkar arrangerad och inspelad för att dokumentera för eftervärlden.

Anmärkningsvärt också hur mycket mer en sådan här skiva betyder än en sydindisk Paddhatti-volym. Inte bara för att den är mer unik, utan för att den inte består till två tredjedelar av utfyllnad, som sydindiska konserter gör. Visst har många sydindiska konserter två huvudnummer – men den här har ju tre. Vi sätter än en gång på den underbara 66-minutersjaijaivantin, där han leker med såväl Desh som Kamboji å det underbaraste, och Sharafat Hussain Khan, en sångare som vid åtminstone ett tillfälle åkte och fiskade istället för att ge en inbokad konsert, och som trots en lång konsertkarriär varit olyssnad och underskattad i årtionden, har äntligen fått upprättelse. Full upprättelse.

JV

*) HMV ECSD 2495. Postumt kom lite mer ut, men som Deepak Raja så träffande beskrivit det var ”the acoustic quality indifferent, the availability negligable”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s