Khyaliya bole: Ganapati Bhat

BANGALORE. Nu är vi långt ner i södra Indien, och alla på mattan – Ganapati Bhat själv, den ödmjuke sångaren från Hasanagi, hans två söner med varsin tanpura, Raghunath Nakod på riktigt välljudande tabla – utom harmoniumspelaren Vyasmurthy Katty – har full kalufs. Exotiskt! Och det kanske kan vara en anledning att se Ganapati Bhat på VCD istället för att höra honom på skiva.

Fountain Music, med mottot ”Friend of Music Lovers”, har släppt en konsert från 2004 på två VCD:er, där programmaterialet – scenen filmad med flera kameror, men utan en enda bild på publiken, vilket känns konstigare än det kanske låter – kämpar i motvind mot trailers för fantastisk buskis. Vi hade hur som helst inte lyssnat på Ganapati Bhat tidigare, men bara hört gott om honom. Han är shishya till Basavraj Rajguru och CR Vyas, och istället för att söka berömmelse driver han gurukul, musikskola för lokalbefolkningen och ekologiskt jordbruk i en liten by på Karnatakas landsbygd. Kan det bli mer behjärtansvärt?

Så, det är inte ett köp vi ångrar. Även om det är två VCD med oslipad, oromantisk Maharasthra-khyal med harmonium. Men bra musik finns här faktiskt också: En madhyalayachhota i Madhuvanti, ”Eri Adli Koyaliya Bole”, sjungs med rent magisk layakari: inte en en enda gång begriper vi när mukhdan ska komma, fast det är rak teental hela tiden. Man brukar höra sådana historier och bara tycka att lyssnaren är dum i huvudet och inte kan räkna; men det handlar inte alls om rytm och matematik, utan melodi. Med en tillräckligt klurig och konstfärdig melodi glömmer man bort takten – varje gång. Madhyalyabadan i Shree går heller inte av för hackor, och ”Dekho Sakhi Barasana Ko” i Desh är en sällsynt bra bandish,

P S’ N S’ | n n D P | (G)m, G RS | R m P,
P S’ N R’ | n D P m | G, G RS | R m P,
P S’ N R  | – n D P | m G GRS | R m, P (osv)

som behandlas med både respekt och fantasi.

Det är det han är som bäst på: att vända och vrida på en bra melodi i lagom tempo. Men lika suverän som han är där, lika dålig är han på ati-vilambit. Inledande Madhuvanti är nästan en timme lång, och den enorma badan helt olyssningsbar. I bol-alap jobbar han med långsam meend och ännu hellre med långa raka toner, utan att ha särskilt stadig röst, och innan man vet ordet av står jobbig gamaktAnbazi som spön i backen. Likadant behandlas Shyam Kalyan, huvudnumret på andra skivan. Rösten är sannerligen inte den vackraste, så musiken måste leva på att man hör hur han tänker – går det för långsamt tappar man intresset, går det för snabbt hinner man inte med.

Dock ska Ganapati Bhat ha all heder av sin gurukul och sitt ekologiska lantliv – och inte minst av att han är den första sångare på flera år som vi hört sjunga en tarana ordentligt, med enbart taranastavelser och ingen tAnbazi. All heder åt Ganapati Bhat!

VK

VCD: Pandit Ganapati Bhat volym 1–2. Sång: Ganapati Bhat. Harmonium: Vyasmurthy Katty. Tabla: Raghunath Nakod. Label: Fountain Music FMRVCD-014/15 (två separata volymer). Innehåll: Madhuvanti (52 min! – vilambit ektal ”Hnoo To Tore Kaaran”, madhyalaya teental ”Eri Adli Koyaliya Bole”), Shree (madhyalaya roopak ”Sur Laya Taal Me”, drut ektal ”Sun Sunraiye Ri Saki Aai”); Shyam Kalyan (madhyalaya teental ”Mora Man Hara Leeno”), Desh (drut teental ”Deko Sakhi Barasana Ko”, tarana), bhajaner. Live på Bharatiya Vidya Bhavan, Bangalore, 2004

■ ■ ■

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s