Rasikor är från Mars

BokHindustani Music: A Tradition in Transition.
Av: Deepak Raja.
DK Printworld, New Delhi, 2005.

■ ■ ■ ■

Efter 3–400 sidor om musiksociologi, teori kontra praktik och dagsaktuella trender i nordindisk musik får man nog tillstå att Deepak Raja är den bäste som skriver om de här frågorna idag, åtminstone på engelska. Tillstå, för att han inte är den roligaste. Och för att det var han som myntade, och fortfarande försvarar, ”the kaleidoscopic path to raga development”. Dock rekommenderar vi A Tradition in Transition, i kombination med The Lost World of Hindustani Music, för till och med nybörjaren – något bättre kan vi inte komma på.

Hindustani Music: A Tradition in Transition är byggd av fem delar, och som hyllning till hans torra systematik går vi igenom dem en och en.

1. Culture, Technology & Economics

Till att börja med sätts musiken i sitt sammanhang, historiskt och socialt. Det är plågsam läsning – inte för att ämnet i sig är tråkigt utan för att man inte vill bli påmind om det. Raja skriver uttalat för rasikan, konnässören, och återkommer hela tiden till hur dagens konnässör är marginaliserad och frustrerad. Musiken populariseras och nivelleras på kuppen och blir mer och mer på instrumentalisternas villkor, skivor med forna giganter kväver marknaden för dagens krakar, och rasikan kan inget göra. (Några försök att lägga skulden på rasikorna själva faller platt, trots att han citerar Peter Druckers ”if peanuts is what you pay, monkeys is what you get” för att liva upp.) För den som inte är särskilt insatt, men brinnande intresserad, torde dock den här delen vara riktigt upplysande.

2. Form, Idiom & Format

Ett mellanspel om framförandeformalia rymmer trots sin korthet en kvantitativ analys av Vilayat Khans Sanjh Saravali, ett kapitel kallat The Jugalbandi Racket (där vi hittar underrubriken The Burden of Evidence!), och ett annat som heter Tihais … and the Rape of Melody. Kul … och inte.

3. The World of Ragas

Raga är förstås den enda musikteori som förtjänar någon större diskussion, men den diskuteras så lite och så illa för att så få förstår den, och de som förstår den bäst har ofta annat att göra än att diskutera. Av Raja får vi ingen meningslös genomgång av olika ragor, utan mer abstrakta grepp: vad är musikalisk och vad är estetisk grammatik; hur förändras ragor över tid; fenomenet ”rare ragas”; varianter, rätt och fel; och så vidare. En riktig sidvändare för alla som inte på rak arm kan säga vilka tre sätt det finns att kombinera två ragor, vilket som passar vilka ragor och varför, och vilka musiker som föredrar vad. Kanske även för nybörjare i slukaråldern?

Faktum är att vi tror att det finns gott om dilettanter som ser sig själva som ganska inlyssnade, men inte har funderat så mycket över skillnaderna mellan Marwa, Puriya och Sohini. Det här är bokens intressantaste del.

4. The Major Genres

En genomgång av olika genrer är trots allt inte helt ointressant. Vem förstår, handen på hjärtat, tappa? Men genomgångstvånget är bitvis obegripligt. En sida behandlar ”the ensemble for khyal” och berättar att sångaren ackompanjeras av tabla, sarangi eller harmonium och kanske en andra sångare – Raja skriver som sagt uttalat med rasikan i åtanke, men ibland känns målgruppen som marsianer. Ghazal diskuteras dessutom inte alls, medan såväl tappan som thumrin/dadran har hela kapitel.

5. The Major Instruments

Till sist avhandlas musikinstrument, och det är Rajas akilleshäl. Han är själv sitarspelare, och därför lite väl intresserad av sådant som hur olika fingrar används i olika skolor. Vi brukar bli helt galna när vi öppnar ett CD-häfte från India Archive Music och hittar en lång Deepak Raja-essä om ”strokelore”. Där vi andra lyssnar efter melodi, kan inte den skrivande sitariyan ens ta ett steg tillbaka för en nykter titt på sin besatthet av regler för själva hantverket som ska producera melodin! Ändå är den här delen förvånansvärt kort, och slutar med några sidor om Hawaiigitarr. ”The Major Instruments”?

* * *

Oavsett vad man själv tycker om indisk klassisk musik, finns det mycket hos Deepak Raja att reta upp sig på. Å ena sidan rasar han mot jugalbandi (konservativt) och tihai (idiosynkratiskt), å andra sidan fortsätter han jamsa om ”kalejdoskopisk melodi” (idiot-avant), obegripligt i samma bok som förklarar så mycket så pedagogiskt på 60 sidor i The World of Ragas.

Särskilt besatt är han av santoor. Detta hackbräde, som blev populärt på 70-talet, tog för första gången musik utan böjda toner in i Nordindiens finrum. När man själv aldrig lyssnar på santoor, inte har en enda santoorskiva, och aldrig ägnar instrumentet en tanke känns det besynnerligt att Raja ser det som musikens framtid. Att han viker så mycket utrymme åt detta – och inte minst åt att förklara att man inte ska beklaga det utan låta utvecklingen ha sin gång. Sedan lägger han till att när han skrev samma sak i Sruti blev han överhopad med invändningar – santoor är inte populärt, fick han förklarat för sig; folk bryr sig inte om santoor, alls. Hans kommentar:

These objections are pregnant with wisdom, and welcome for their reassuring implications. The author would rather be proved alarmist than see his critics being proven myopic or complacent.

… ?

En mer seriös brist med Hindustani Music är att Raja inte har ett enda ord att säga om sruti, en så stor del av livsblodet i musiken. Det här är musik där mycket händer utanför tolvtonsskalan, och där vissa mikrotonala traditioner har rent yogiskt djup, men Raja verkar helt renons. Extra synd, eftersom det är ett så missförstått område!

Men som sagt finns det knappast någon bättre läsning just nu. Ingen annan skribent förklarar såväl musiken inifrån och ut som dess plats i samhället och historien – i går, i dag, i morgon. Som översikt är Hindustani Music: A Tradition in Transition oslagbar, och som läsning klart godkänd. Till svenskar som vill in i ämnet rekommenderar vi den varmt, men bara i kombination med Kumarprasad Mukherjees mer känslosamma The Lost World of Hindustani Music. Mukherjee för att ni ska få den romantiska bild vi önskar av att vokalmusik fortfarande är A och O i norra Indien, precis som för etthundra och tusen år sedan; Deepak Raja för att ni ska se att det inte alls är sant.

JV

Som PS en personlig reflektion. Skam till sägandes är vi inte helt inlästa på Bhatkhande, men vi ser här att han på sin tid gjorde samma observationer som vi själva leddes till efter att ha lyssnat på sex CD med bröderna Dagar:

… the excessive rhythmic bias in the improvisatory movements of pada rendition obliged late 19th / early 20th century musicologists like VN Bhatkhande and DL Roy to compare it to a wrestling bout between the musician and his percussionist. They pronounced it an unpleasant aural experience that could only doom the genre to an untimely demise. It is now believed that dhrupad succumbed to this obsession in an attempt to resist the challenge posed by the khayāla genre. Although some contemporary dhrupad musicians have tried to resist a drift in this direction, they do not seem to be unanimous about this being a problem waiting to be solved.

Och som PPS lite kuriosa. Efter att ha läst mellan raderna i Hindustani Music tror vi att anledningen till att Vilayat Khans surbaharinspelning på India Archive Music förblivit outgiven är att Khansaheb spelar dubbeltrackad duett med sig själv på sitar. Magstarkt. Att vi inte fått höra den, alltså.

En reaktion på ”Rasikor är från Mars

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s