कॆसरबाई कॆरकर

Album: Alladiya Gharana: Surashree Kesarbai volym 1–4. Sarangi, tabla: ? Label: Sangeet Kendra SK 016–019 (Jaijaivanti; Malkauns, Bhairavithumri; Bilawal-ka-prakar, Gandhari; Khat, Kafi)

Ju bättre, ju äldre och ju mer historisk en inspelning är, desto mindre gör det att ljudkvaliteten är i toaletten. Knastriga stenkakor från 30-talet, och ännu äldre inspelningar som nästan bara består av brister, har vi alla satt på piedestal. Men de är ju så korta, de glimtarna av svunna tider. När en inspelning är uppe i 48 minuter, orkar man med då? Orkar man med plink-tabla och överstyrd sång i 48 minuter – även om det är de bästa 48 minuter khyal som någonsin sjungits för en bandspelare?

Det är en samvetsfråga, upp till var och en.

Nu för tiden är det dock ingen hypotetisk fråga, för Sangeet Kendra har givit ut en serie med fyra inspelade konserter med ingen mindre än Kesarbai Kerkar, en av tre sångerskor som gör anspråk på att ha varit hela norra Indiens bästa – någonsin. Och den börjar med en Jaijaivanti som är just 48 minuter lång, överstyrd, och så bra som khyal någonsin kommer att bli. Så den moderna rasikan måste ta ställning.

Så länge det förblev en hypotetisk fråga var det ju lätt att kokettera med att man skulle lyssna på vilket plåtburk-och-tråd-helvete som helst om sången var tillräckligt bra. Ställd inför fullbordad CD måste vi erkänna att just överstyrd distortion är den störning just vi personligen har svårast för. Om nu någon är intresserad. Fakta i målet är dock bara att ljudet kunde varit bättre, men aldrig musiken.

Men om khyal inte kan bli bättre, är en annan fråga huruvida den kanske åtminstone kan bli lika bra? Även den allra mest konservative, med alla upptänkliga invändningar mot Kishori Amonkar som helhet, torde tillstå att det i hennes stora produktion finns mer än fyra CD med så här bra Jaipurgayaki – trodde vi innan vi hört Kesarbais Bilawal på volym 3. Nu måste svaret bli att vi uppriktigt sagt inte vet. Det här är ruskigt bra. Bokstavligt talat. Skrämmande bra. Det kan absolut vara det bästa vi hört.

En tredje fråga är ju förstås om de här titanerna från anno dazumal* verkligen vinner på att komma ut på fullängdare. Vill man verkligen höra att de var människor de också, och inte de sagofigurer vi hört berättas om? Vill man verkligen ha en så här tydlig bild av hur deras gayaki lät i verkligheten?

I många fall är det också en samvetsfråga, men inte här, efter denna Bilawal. Ska ni bara ha en skiva med Kesarbai Kerkar (varför det?) är det den som gäller, volym tre. Där är ljudet bäst – naturligtvis hörs det att det är en gammal inspelning, men den är inte helt förstörd och genom 31 minuter mystifik Bilawal-ka-prakar är det aldrig någonsin överstyrt. Sämst är Malkauns, som till stor del upptas av något som närmar sig en kvinnlig version av gamaktAnbazi som är mycket jobbig att lyssna på, särskilt i det usla ljudet. Skulle man våga sig på en betygssättning är det fyra, tre, fem och fyra stjärnor på de respektive volymerna. Men – we’re so not worthy.

Ett bestående intryck av att lyssna igenom fyra CD med Kesarbai Kerkar är vilken fantastisk uppfinning Jaipur-Atrauli-gharanat är. Alladiya Khans uppfinning. Denna renhet i musiken: obändig övertygelse att det räckte med bara shuddh akar, och denna Einstein-hjärna innanför turbanen som räknade ut vad som behövdes för att klara av det. Och så dessa kvinnor sedan, som tog över. För Kesar kostade det en smärre förmögenhet (Seth Vitthaldas sådan) att få gå i lära hos honom; för luspanka Mogu satte Kesar och hennes rika finansiärer sånär stopp. Men de sjöng båda två som gudinnor. Naturligtvis heter det att Alladiya själv var en hästlängd mer avancerad än någonsin hans elever, men där är vi övertygade om att det beror på att han inte finns inspelad.

RK

*) Kesarbai gick ur tiden 1977. I Indisk inspelingshistoria gör det tyvärr att hon tillhör anno dazumal. På den tiden var dock en hel del upp till artisterna själva – Kesarbai tillhör samma generation som Allaidyas son Manju, som aldrig spelade in minsta trudelutt trots att hans toppstudent Mallikarjun Mansur redan gjort 30 skivor när de knöt bandet, och samma inspelningsfientliga garde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s