Tabla: den skimrande

Album: Thirakwa (Bombay 1964). Tabla: Ustad Ahmedjan Thirakwa. Lehra: sarangi. Label: Simla House 002. Innehåll: teental (16-takt)

■ ■ ■ ■

Det finns ett 10-minuterssolo i ektal från en privatkonsert i Pune 1964 som är roligt att spela för folk som aldrig hört tablasolo. Chansen finns nämligen att de frågar ”är det en kille som spelar allt det här?!”, och då kan man slå tillbaka med ”nej, det är en 70 år gammal gubbe – med Hitlermustasch!”.

Tablavecka på Panchamkauns, alltså – på temat ”kan man lyssna på tablasolo utan att själva spela tabla?” – och nu har vi hunnit fram till den Hitlermustaschen: ustad Ahmedjan Thirakwa (1892–1976), en av alla dessa tabliyor från 1900-talets början/mitt som kreddigt anses som ännu bättre än de bästa moderna. Eller, han är inte bara en av dem, utan den allra störste. Ryktet säger att han var den första som gav solokonsert för allmänheten: han skulle kompa en sångare som inte dök upp, och underhöll publiken bäst han kunde. Ryktet säger också att han var så förtjust i sina trummor att han låg och spelade tabla på dödsbädden, in i det sista.

Bekvämt eller sorgligt nog går han inte att höra på skiva i så stor utsträckning, åtminstone inte som solist. Den enda fullängdaren är egentligen Thirakwa, som amerikanske tablaspelaren Ray Spiegel gav ut på sin Simla House-etikett kring år 2000: en knapp timme från Bombay, också 1964. Någon spårindelning med förklaring är det inte tal om, men ljudet är i alla fall långt över förväntan för en gammal privatinspelning.

Och där har vi ägget: den allra största behållningen är att det är en privatinspelning, en privatkonsert, att man får vara med när en liten, riktigt insatt publik sitter tätt inpå den allra störste och ger massor av daad. En lustig känsla i tablasolo: själv begriper man i princip aldrig vad det är de uppskattar. Påfallande ofta markerar alla en sam som Thirakwa själv knappt rör vid.

21½ minut är vilambit, där själva tablan aldrig går särskilt långsamt. (Lugn och vilsam tabla är säkert en modern uppfinning för galleriet, men när det gäller tabla är vi alla galleriet.) Något Divine Rubato hinner Thirakwa inte mer än antyda, vilket i och för sig känns nog så sofistikerat. Sedan följer 21½ minut vilambit och madhyalaya med annan tabla, sju minuter madhyalaya och 11 minuter drut.

Om Thirakwa har någon särställning som tabliya måste man själv spela tabla för att förstå den. Någon överljudshastighet är det hur som helst inte fråga om, och man riskerar ingen utmattning. Dock är det spelat för folk som kan tabla – kompositionerna dras inte ut över några fem–sex minuter utan avlöser varandra snabbt. Men stämningen är oslagbar, och det är främst för atmosfären vi rekommenderar skivan.

Vid det här laget har ni säkert noterat det nästan overkligen fula omslaget. När vi beställde skivan direkt från Simla House lade Ray Spiegel med en stor affisch med samma motiv i paketet – i flera exemplar.

RK

På senare år har Spiegel även kommit ut med The Genius of Thirakwa, en samling restaurerade stenkakor från 30- och början av 40-talet. Ljudet är efter omständigheterna fantastiskt, liksom CD-häftet av Swapan Choudhuri, men det är ju ändå stenkakor: 16 treminutersspår utan inbördes samband. Säkert intressant för tablastudenten som vill studera mästaren, men för lekmannen är det ingen idé att hålla på och lyssna på gamla stenkakor med just tabla. Dock vore det en mycket bättre affisch.

Tabla: The Outliers

Tablavecka på Panchamkauns: kan man lyssna på tablasolo utan att själv spela tabla? Ibland, ibland inte, har det visat sig. Vi fortsätter vår upptäcktsfärd och har idag kommit fram till fyra skivor vi valt att recensera i grupp som ”The Outliers”:* Dynamic med Kumar Bose, Master Drummer of India med Sarvar Sabri, The Majestic Tabla of Swapan Chaudhuri och Essence of Rhythm med Zakir Hussain.

Med tio (eller fler?) tablasoloskivor, varav tre dubbel-CD, torde Sense World Music ha någon sorts rekord. Först ut var faktiskt Kumar Boses Dynamic, med 82 minuter teental live från Saptakfestivalen i Ahmadabad 2001. Det här var innan Sense började producera som India Archive Music, med varje komposition på ett eget spår med förklarande text i CD-häftet, så den okunnige får ingen vägledning. Dessutom får både kunnig och okunnig såväl sarangi som harmonium i öronen, vilket räcker för att avfärda skivan. En gång i tiden hade det inte räckt, men inte minst Sense själva har ju gjort den obsolet – vill man höra Kumar Bose, finns hans Live from Darbar Festival 2006 som är en trevligare ingång och även en bättre inspelning.

På scientologiska ARC Music i Tyskland finns Master Drummer of India med Sarvar Sabri, till dags dato den ende tabliya som vi faktiskt sett en solokonsert med. Han är son till sarangimästaren Sabri Khan och elev till Bundu Khan (Ajrara), och ger sig här på dennes 15-takt Bundukhani, 14-takten Farodust, 6-takten dadra och den obligatoriska 16-takten, teental. Tyvärr gör han det kompad med harmonium, så det här går inte att lyssna på med mindre än att man känner att man måste.

Swapan Chaudhuri har däremot sarangi på sin Majestic Tabla, från dansösen Shefali Nags Chhanda Dhara-etikett som gav ut älskvärda, jättefula indiska klassiska skivor i Stuttgart på 90-talet och tyvärr inte längre finns. Han har sarangi, men han börjar med 11-takt, vilket är en smula magstarkt, även om det följs upp med 16 och 14. För oss är den här skivan helt ogenomtränglig. Studioinspelat tablasolo med bara fyra långa spår ger ingenting att hänga upp lyssningen på. På en liveskiva hade man märkt när en komposition är slut och en ny tar vid. Här spelar han bara på som en maskin. Lyssna hellre på hans Live from Darbar Festival 2006 – och kom för guds skull ihåg att det är pakhawaj, inte tabla, som är majestätisk!

Zakir Hussains Essence of Rhythm vet vi inte vad vi ska säga om. En hel skiva med bara femtakter (5, 10, 15) som på Amazon recenserats så här:

He demonstrates ways and methods to play off of odd timed cycles of 10, 12 [fel], and 15 beats – rather than the old favorites of 4, 8, or 16 (which everyone feels comfortable in). He takes these, and incorporates tukras and qaidas of teentaal and keherwa [16 respektive 8] and shows how to confuse even the beat itself – he places four over five, eight over fifteen, 32 over six, 49 and a half over nine, 20 and three quarters over three and a third … and unless you are locked into the lehra, you will trip over yourself trying to find the one.

Det där låter inte som något man vill lyssna på som icke-trummis, även om vi misstänker att siffrorna är gripna ur luften. Det är mer, dessutom: på ett spår spelar Zakir duett med brodern Fazal Qureshi, men på övriga spelar han duett med sig själv, dubbeltrackat. Och den ena tablan är stämd till madhyam.

Ja, man undrar ju verkligen hur det ter sig, livet som Zakir Hussains brorsa.

Men så illa som det ser ut på papperet låter det inte. Zakir Hussain är säkert världens bästa tablaspelare, och det vore konstigt om det inte märktes: världens allra bäste måste ju någonstans också vara musiker; ibland kan man höra det. Duettupplägget gör lyssningen varierad och åtminstone något mer begriplig, och alldeles för fort går det inte hela tiden. Men ofta.

Man kan tycka att man borde ha åtminstone en soloskiva med världens bäste tablaspelare, och att det borde finnas en hel del att välja på utan gimmickar som duett-med-sig-själv. Men så värst många finns det faktiskt inte (och inget enskilt solo som är längre än en halvtimme – det här vore värt en hel insinuant polemik, om man vore elak), och nu var det den här vi hade. För oss som inte själva spelar tabla ger den bara en svag mersmak.

RK

Album: Dynamic. Tabla: Kumar Bose.
Lehra: både harmonium och sarangi.
Label: Sense World Music 002A/B (2 CD).
Innehåll: Teental (16-takt)

Album: Master Drummer of India. Tabla: Sarvar Sabri.
Lehra: harmonium. Label: ARC Music EUCD 1138.
Innehåll: Bundukhani (8½=15-takt), Farodust (14-takt),
teental, dadra (6-takt)

Album: The Majestic Tabla of Swapan Chaudhuri.
Lehra: sarangi (Ramesh Mishra). Label: Chhanda Dhara SNCD 71093.
Innehåll: Asta Mongal (11-takt), teental, ada chautal (14-takt)

Album: Essence of Rhythm. Tabla: Zakir Hussain, Fazal Qureshi.
Lehra: sarangi (Sultan Khan, ogint listad som Zakir själv).
Label: Emarcy/Polygram 536 943-2. Innehåll: Tal-posta (5-takt),
Pancham Sawari (15-takt), jhaptal (10-takt)

*) Det finns en bok av Malcolm Gladwell som heter så, som vi inte har läst. Vi läste The Lost World of Hindstani Music istället – gör det du också!

Tabla: svepande gester

Tablavecka på Panchamkauns, på temat ”kan man lyssna på tablasolo om man inte själv spelar tabla?” Tillfällen finns det gott om, i alla fall – det har inte minst brittiska Sense World Music sett till. Nyss tipsade vi om deras storartade livedubblar från Darbar 2006. Men de har också en hel serie med mindre kända tabliyor som får en studioinspelad CD var. Generöst – för en utomstående betraktare är det obegripligt att ett skivbolag som rimligtvis försöker tjäna pengar producerar sex CD ogenomträngligt smatter med artister som knappast säljer på namnet, Rimpa Siva undantagen.

Men det är för en utomstående betraktare, det. För ett skivbolag som gått upp i den här musiken är det en självklarhet att man kör tills pengarna tar slut, och det enda som räknas är att hinna få ut så många skivor som möjligt. Det förstår varje rasika.

Som tablasolo är hela serien antagligen riktigt, riktigt bra, men bara tablaspelare kan veta säkert. Den vanliga lyssnaren, visade det sig, hade inte lika mycket att hämta.

* * *

Yogesh Samsi (Sense 061) är son till Panchamkauns-favoriten Dinkar Kaikini, och har gått i lära i 23 år hos Zakir Hussains pappa Alla Rakha, men det hjälper inte när man gör tablaskivor med harmoniumlehra. Tablaspelare är väl så vana att de inte ens hör eländet längre, men för vanliga lyssnare är orgeln verkligen olyssningsbar. Det är ingen ide att plåga sig när det finns så många mer lättlyssnade skivor. Samsi spelar teental (16-takt) och deepchandi (14-takt). Harmoniumlehra har också Partha Sarathi Mukherjee (Sense 082) från Benaresgharanat, som spelar teental rakt igenom. Ingen av de här skivorna erbjuder en musikalisk upplevelse för lekmannen.

Det gör inte Rimpa Siva heller (Sense 065, teental och 10-takten jhaptal) – hennes är kanske den allra snabbaste skivan i serien, och orgelns korta slingor gör genom sista tredjedelen ett rent psykotiskt intryck. Ändå är den historisk – den första tablasoloskivan av en kvinna – och värd att både ha och stödköpa. Men knappast att höra. Rimpa spelar Farrukhabad med enorm bravur, alldeles för snabbt för den som ingenting begriper, och den enda behållningen blir hennes bedårande ungflickspardhant. Ett särfall. Hon är fortfarande bara lite över tjugo, och vi får hoppas att hon lugnar ner sig.

Vijay Ghate (Sense 089, teental), ofantligt dålig med sångerska som sjunger lehra, har JV redan hunnit döma ut. Kvar är Subhankar Banerjee (Sense 063, teental och ada chautal (14-takt)) och Akram Khan (Sense 064, teental), med sarangi av Ramesh Mishra respektive Murad Ali. De enda skivorna i Tabla-serien som har någon rimlig chans att också fungera som vanlig musik.

Här får man nog vara krass och säga att Subhankar Banerjee spelar Farrukhabad-stil, precis som Anindo Chatterjee, och det vore tjänstefel att köpa den här före Anindos dubbelt så långa, femstjärniga liveskiva. Anindo är en av Indiens allra största, och även om vi förstår att fler än han måste äta så kan de inte räkna med att tjäna till brödfödan på att sälja soloinspelningar till lekmän. Men den är inte dålig, skivan.

Akram Khan däremot spelar Ajrara-stil, och kan fungera bra som komplement till Anindo. Han är en gudabenådad tabliya och en av sin generations två–tre bästa sitarkompare – det är han som är så in i minsta detalj perfekt på hela Vilayat Khans Immortality Project – som solist rejält individualistisk, med stor övervikt på bayan, tablans bastrumma. Bitvis låter det som att han spelar ett annat instrument än alla andra i serien.

* * *

Ingen av trummisarna i Sense Tabla Series har det lugn och det musicerande som bara kan födas ur lugnet som Anindo Chatterjee hade på Darbar 2006. Det känns inte som en serie för vem som helst, även om produktion och CD-häften håller Sense vanliga höga standard och verkar göra uppriktiga försök att tilltala gemene man. Det lyckas inte. Ska vi rekommendera en, blir det den säregne, basmullrande Akram Khan. Ska vi rekommendera två, blir den andra antingen Subhankar Banerjee, som gjort en riktigt bra skiva, eller Rimpa Siva. Fler kan vi inte rekommedera, och egentligen inte dessa heller.

RK

Tabla: Darbar Festival 2006

AlbumLive from Darbar Festival 2006Tabla: Anindo Chatterjee. Lehra: Ramesh Mishra (sarangi). Sense World Music 092 (2 CD, endast teental)

■ ■ ■ ■ ■

AlbumLive from Darbar Festival 2006Tabla: Swapan Chaudhuri. Lehra: Ramesh Mishra (sarangi). Sense World Music 091 (2 CD, endast teental)

■ ■ ■ ■

AlbumLive from Darbar Festival 2006Tabla: Kumar Bose. Lehra: Ramesh Mishra (sarangi). Sense World Music 090 (2 CD, endast teental)

■ ■ ■

Tablavecka på Panchamkauns: Kan man lyssna på tablasolo om man inte själv spelar tabla? är frågan. Och nu närmar vi oss svaret. Sense World Music spelade in de tre (hinduiska! :) stormästare som var i Leicester i mars 2006, för en jättefestival till minne av Gurmit Singh Virdee (en spelare som tydligen ”gjort mycket” för tabla i Storbritannien): Anindo Chatterjee (Farrukhabad), Swapan Chaudhuri (Lucknow) och Kumar Bose (Benares).

Anindo, Swapan och Kumar Bose är tre tabliyor som brukar kritiseras hårt. Det är inte för att de är dåliga, utan för att de är bra – det vill säga för att de har hög profil. De företräder alla tre olika tablastilar, vilket gör dem till måltavlor för varandras anhängare, och det är tre andra stilar än Zakir Hussains, världens mest berömde tabliya; världens mest berömde drar förstås till sig de mest råbarkade fansen, så därifrån blir kritiken extra hård. I just deras fall visar all kritik bara hur bra de spelar.

På det hela taget är det här troligen de bästa tablaskivor som kommer att göras under överskådlig framtid. Tre dubbel-CD, inspelade live med allt vad det innebär (mästarna sitter i första raden på varandras konserter), med Ramesh Mishras undersköna sarangilehra på alla tre; och alla också producerade precis som India Archives, med 29, 16 och 39 spår, som förklaras i CD-häftena; ofta står även vem som skrivit kompositionerna. Som tablasolo måste det här vara suveränt, även om vi inte har en aning (man måste vara tablaspelare för att kunna avgöra det) – som musik träffar åtminstone Anindo mitt i prick.

Hela Anindos första CD hålls i behagligt tempo, det där behagliga tempot där tabasolo har chansen att bli musik istället för smatter. Hans inledande peshkar varieras i över en kvart. Det är det här som gör skivan så bra: på första CD:n spelas bara nio kompositioner, som vänds och vrids på i flera minuter var. Tema och variationer inom tabla kanske inte heller är något varje lyssnare kan förstå, men det är något ingen lyssnare behöver förstå, för det undermedvetna tar hand om den saken och allt man hör är musik.

På andra CD:n öppnas skattkistan, och det urartar till 30-sekunderssnuttar (flera kompositioner per spår). Nu får man inte längre lugn och ro som lyssnare, även om tablastudenterna säkert imponeras, inspireras och underhålls kungligt. Men vi ger Anindo fem stjärnor ändå, och en femstjärnig tabla-CD för priset av två är väl inte så illa?

Swapan Choudhuri gör ett på papperet bättre framträdande, med långa stycken även på CD två. Trots det ger vi honom inte fem stjärnor. Varför vet vi inte riktigt, men vi gillar inte hans spel fullt så mycket. Det är hårdare, och stressar oss en smula. Hans Rubato är långt ifrån lika Divine. Han pratar lite mer. Det känns ovant att inte kunna formulera en bättre kritik än så, så han får sina fyra stjärnor.

Om Kumar Boses CD är inte mycket att säga, inte med våra perspektiv. Han spelar inte för någon lekmannapublik, utan här handlar det om att visa vad han kan. Då han kan så mycket vill han också visa många kompositioner och spelsätt, och så fort musiken kommit igång stoppas den upp igen för lite lec-dem (ej på engelska). Som dödliga lyssnare kan vi inte ge hans skiva mer än tre stjärnor.

Ramesh Mishra (mitten) får ta emot en Sangeet Natak Akademi Award 2008 av Pratibha Patil (Indiens president, henne känner du väl igen! Till höger akademins ordförande Ram Niwas Mirdha.) – och det var han väl värd, efter att ha kompat alla dessa tablasolon!

Tillsammans säger de här skivorna allt som behöver sägas om rytm i tablasolo: sex CD med tre av de allra största, som alla bara spelar teental, 16-takt. Polyrytmiken är helt osynliggjord: Anindo spelar i sex minuter i kvintoler (”khand jati”), men då är det också bara femmor i sex minuter och inte en enda fyra; allt man hör är att han byter tempo och spelar femtakt. Ju förr du lägger ner din gymnasiala fascination för polyrytmer och lustig taktart, och lyssnar på Anindo Chatterjee Live from Darbar Festival 2006, desto bättre.

RK

PS: Tänk dock på hur du lyssnar. En skiva där dussinet spår på 1:30 går i varandra gör sig inte så bra i alla MP3-spelare, utan ”gapless” är A och O.

RK

Tabla: India Archive Music

NizamuddinAlbum: Ustad Nizamuddin Khan. India Archive Music IAMCD 1014.
Vilambit/drut/vilambit teental (16-takt)

■ ■ ■

Album: Bhai Gaitonde. India Archive Music IAMC 1034.
Vilambit & drut teental, vilambit jhaptal (10-takt)

■ ■ ■

Bhai Gaitonde

Tablavecka på Panchamkauns: kan man över huvud taget lyssna på tablasolo om man inte spelar tabla? Två försök med äldre generationens tabliyor kommer från India Archive Music i New York. Den mycket berömde Ustad Nizamuddin (1927–2000) framställs på omslaget (”khalifa!”) som en riktig gharanedar, men häftet vet berätta att ”unusually, Nizamuddin Khan omits reference to his gharana”, ”hails from one of the most confusing blood and student lineages” som ”defies precise classification”, och att ”it is never precisely clear who learnt from whom and for how long”. Det handlar om doldisgharanat Laliyana, ”not widely recognized in India”, avknoppat från Farrukhabad under sent 1800-tal. Samma andas barn är Suresh Gaitonde (född 34), som studerade med Vinayakrao Ghangrekar, elev till Subrai Ankolekar, elev till Munir Khan Laliyana.

Gaitonde var vid inspelningstillfället 60 år, Nizamuddin hade lyckats bli 64, trots mycken alkohol och även andra droger. Där Gaitonde har The Divine Rubato, har Nizamuddin (som i sin krafts dagar var oerhört kraftfull) i alla fall rubato i rikt mått. Vid ett tillfälle glömmer han bort kompositionen, och hans son, som är med i studion, får recitera den.

Det är här det skulle ha kunnat bli en riktigt bra skiva. Men det är det inte. All ambiens och atmosfär är borttagen, man får vrida upp volymen för att höra sonen; det enda som spelats in är tablan, kliniskt ren.

Just det, det enda som spelats in. Lyle Wachovsky, mannen bakom India Archive Music, hatar nämligen lehra och har låtit Nizamuddin spela in helt oackompanjerad. Det är direkt fel, för så låter inte tablasolo; det vi hör här är abstraktion, inte konkretion – ett amerikanskt påhitt marknadsfört som indisk klassisk musik. Visst kan man experimentera, men man kanske inte ska göra det på Nizamuddin. Vad värre är: På Gaitondes skiva kan man höra ekot av en lehra om man inte lyssnar på riktigt låg volym. Hur kan man göra en skiva på det här viset!? Vi har aldrig sett någon bild på Lyle Wachovsky, så för vår inre syn har han en trägök som kommer ut ur pannan och säger koko.

Som tablasolo är det säkert ändå fantastiskt, men det måste man spela tabla för att kunna bedöma. Utan lehra blir det för torrt och för enformigt för lekmannen. I början sväljer man det, men efter 20–30 minuter är man utmattad. Och att bli berövad chansen att höra hur det lät, uppleva hur det var där och då, känns som en provokation. Med en hes sarangi, som kanske stannat upp när Nizamuddin glömde bort sig, och mästarens pratande och skrattande med sonen uppmickat, hade det blivit ett charmigt dokument. Nu ger det bara ett onödigt dåligt intryck av en av tablans verkliga stormästare; India Archive borde skämmas.

Men det finns det som väger upp. Där Makars tabla-CD hade fem spår, har de här 46 respektive 40. Just det: varje komposition ligger på ett eget spår, och förklaras i CD-häftet. Fantastiskt lärorikt är det, men nu var det inte det det skulle handla om, så vi ger dem tre stjärnor var. Skivorna är roligare att ha och kredda sig med än att lyssna på.

RK

”La tradition du khyâl au tabla”


Album: La tradition du khyâl au tabla 1. Tabla: Kishore Kumar Mishra & Ram Kumar Mishra. Lehra: Santosh Kumar Mishra (sarangi). Label: Makar Records MAKCD034. Innehåll: Vilambit teental (16-takt), madhyalaya jhaptal & ektal (10 & 12), drut rupak (7), drut & atidrut teental.

■ ■ ■ ■

Den här veckan handlar det alltså om tablaskivor på Panchamkauns – huruvida det går att lyssna på tabla om man inte själv spelar. Och vi förnekar oss inte: insomnade Makar Records tabla-CD, sedan några år omöjlig att få tag i, är vår favorit (trots en vansinnig titel – ”khyal på tabla”?). Kishore Kumar och Ram Kumar Mishra, från Calcutta respektive Benares, spelar trots detta Benares- respektive Delhi-stil och är inte släkt, inte heller med Santosh Kumar Mishra, som står för minst en av de fem stjärnorna. För i bakgrunden går hela tiden de vackraste lehror som någonsin hörts på skiva – i Khamaj, Madhukauns, Kalavati, Shivaranjani och Charukeshi.*

Över detta spelar tabliyorna ut sitt register, med både tydligt och vackert sound. I långsam teental (åtminstone hälften av skivan) är det hypnotiskt och bitvis nästan osedligt. Båda trummisarna behärskar The Divine Rubato.

Och mycket av det som gör skivan bra är förstås att det är två trummisar, som turas om att spela var sin komposition. Det är musikalisk och dansant spelglädje – ja, den typen av skiva där de fyller i slutet på varandras solon och redan första varvet i en chakradar slår så hårt på trummorna att man tror att de ska flyga iväg – men det går inte överstyr. Ibland blir Santosh Kumar till och med så uppjagad att han improviserar små dansanta variationer på sin lehra.

Som tablasolo är det här säkert fantastiskt. Men det måste man spela tabla för att kunna bedöma. Konsten är rejält ogenomskinlig. Som tablaskiva för lekmannen är det inte perfekt – därtill går det i stora stycken för fort – men väl värt att ha, om det mot förmodan går att få tag på. (Sörj inte – det finns fler.)

RK

*) Knasigt: lehran i jhaptal är bakvänd, 3-2-3-2 i stället för 2-3-2-3.

Tabla, bortom fyrverkerierna?

Erkänn, du kan ingenting om tabla! Tablasolo, tycker du, är det bara andra tablaspelare som lyssnar på, samt möjligtvis några oborstade jävlar som bara gillar när det går fort.

Vi förstår dig. Vi kan inte heller skilja en peshkar från en qaida från en chakradar (vi känner inte ens igen en rela). Och med det perspektivet har vi lyssnat igenom några tabla-CD vi hade liggande, för att se vilka som möjligen kan vara att rekommendera.

Går det ens att lyssna på tabalsolo? Indisk rytm har rykte om sig att vara ”komplicerad”, något som för en västerlänning är lätt att missförstå. Det första man tänker på är kanske taktarterna: visst är fem-, sju- och niotakt vanligare i Indien än i Västeuropa, men inte, i norra Indien, jättevanliga. Och taktarter på elva, tretton med flera större primtal har drag av gimmick och ”egghead music” där precis som här.

På de 17 CD vi lyssnat igenom den här veckan är det 16-takten som dominerar. Den finns på alla skivor utom en. På varannan skiva är den den enda som spelas. Näst vanligast är femtakterna (5, 10, 15), som spelas sju gånger; 7- och 14-takt spelas sex gånger; 6- och 12-takt två gånger. En gång listas en femtontakt som 8½-takt (8½/8=15/16), ett indiskt skrivsätt som ser krångligare ut än det är för utlänningen, åtminstone om denne skolkade från matematiken i mellanstadiet.

När rytm ska vara ”komplicerad” tänker man också gärna på polyrytmer – att man till exempel spelar 11 jämnt fördelade slag där takten har 8. Sådant förekommer, men ofta i snabb hantering där det bara blir ett smatter för lyssnaren, och bidrar inte mycket till det samlade intrycket. Tablans matematik handlar ofta istället om långa figurer med annan indelning än taktarten (att man till exempel spelar 9-takt genom ett antal 16-takter) som ändå fås att gå jämnt ut på ettan.

Så det komplicerade ligger inte främst i det vi skulle kalla rytmen utan i det vi skulle kalla musiken. De olika slagen på tablan kombineras på sinnrika sätt till trummornas egen melodi, och ofta på ett sätt som för tankarna till IQ-tester (”vilken figur följer logiskt efter de här tre?”). Tabasolo går till största delen ut på att spela inlärda kompositioner, som finns i olika kategorier, varav flera är uppbyggda på just det sättet, och variera dem enligt olika (improviserade?) regelsystem, på det sättet, i realtid.

Utan dessa kompositioner skulle ingen trummis kunna sträcka ut ett solo över en hel timme med bibehållen musikalitet – inte så snabbt som tabla spelas. För snabbt går det. För icke-tablaspelaren är det ofta ett problem. Har man inte lärt sig ”tänka tabla” hinner man inte med, och musiken försvinner i smattret.

Med detta i åtanke hugger vi in. Män och djurhudar:

Gammal tabla: Mahapurush Mishra

Gammal LP #1Indian DrumsTabla: Mahapurush Mishra. Lehra: Ali Abkar Khan (sarod). Label: Connoisseur Society CS-1466 (1966). Innehåll: Rupak, Teental, Dadra, Keherwa, Jhaptal

Gammal LP #2The Transcendental TalTabla: Mahapurush Mishra. Lehra: Ali Abkar Khan (sarod). Label: Connoisseur Society CM-2001 (1967). Innehåll: Rupak, Ektal, Sitarkhani

Nästa veckas tema här på Panchamkauns ska bli tabasolo för dig som inte gillar tablasolo. Som uppvärmning har vi lyssnat på två riktigt tidiga tablaskivor för icke-tablalyssnare, som kom ut på Ali Akbar Khans Connoieusseur Society i USA 1966–67, med solon av Mahapurush Mishra. Som vanligt på Connoisseur Society är det jazzmannen Nat Hentoff som skrivit baksidestexten. Här får vi veta att hans ”kärleksaffär” med indisk musik började 25 år tidigare – cirka 1940; Hentdoff måste varit en riktig pionjär! Och man kan inte låta bli att tycka synd om honom när han skriver att ”recordings of it were hard to come by” och om ”such few live performances as were then available”. Särskilt när han i andra stycken visar sig så sympatisk:

One reason for this serenity is the extraordinary melodic subtlety in Indian improvisation. Put in spatial terms the image I have is of a line stretching out in intricate permutations to the horizon and beyond. The listening experience gives me an illusion of endlessness, and when all else is so unyieldingly finite, this illusion makes for serenity.

Vi kunde skrivit det själva. Vi har skrivit det själva! (Här också.)

Mindre vanligt är lehran, som Ali Akbar Khan spelar på sarod. Visst är det bussigt av en sådan stjärna att ställa upp och kompa, men samtidigt lite elakt, eftersom sarodens perkussiva ton skjuter skivorna i sank. Kontrasten till trummorna är för liten; plink och plonk kan aldrig bilda ljudmatta; som lyssnare dras man automatiskt till melodin istället för Mahapurush Mishra. Sida B på Indian Drums börjar också med att Ali Akbar spelar ”Greensleeves” på sin sarod, och där stängde vi av skivan, för gott.

Istället ska vi minnas Mahapurush Mishra som ackompanist, och som solist för sida B på The Transcendental Tal: 20 minuter i Sitarkhani (16-takt) där Ali Akbar tar en mer aktiv roll och flera gånger spelar loss ur sin lehra. Istället för solo blir det en säregen halvduett, och det var precis vad tablasolo med sarod behövde.

Vi har inte satt något betyg på de här skivorna, och skälet är faktiskt att Mahapurush dotter brukar vara ute och googla sin pappa och vi inte vill att hon ska behöva se några låga betyg.

JV

Undvik till varje pris: Vijay Ghates skiva i Sense World Musics Tabla Series, apropå olidlig lehra. Här sjungs den, av någon Gayatri Shankar, och John Ball skriver att:

The use of a vocalist to keep the lehara is a rare phenomenon first introduced by Suresh Talwalkar, serving to heighten the musicality of the tabla solo experience.

Nej! Det var roligt när Suresh gjorde det, John – ett ”lustmord”, som när kufiske Shamsuddin Faridi lät sonen drona på sitar i stället för tanpura. Det är inte roligt när man upprepar ett skämt två gånger.

För den händige

Ett vanligt problem med indiska skivor, som drabbar entusiastbolag och storbolag, indiska såväl som utländska, är att ett sammanhängande framförande (alap/gat, bada/chhota) delats upp i flera spår, som inte hänger ihop. Tanpuran tonar ut efter alap och tonar in igen till gat. I vissa fall är det här bara bra (hos Imrat Khan, till exempel, vill man väl bara lyssna på hans surbahar-alap och stänga av när han byter till sitar), i andra fall förödande för lyssningen.

Du har väl tänkt på att du kan fixa det själv?

Du behöver bara lite mjukvara – dels för att rippa skivan till WAV istället för komprimerad MP3, dels för att redigera ljudfilerna. För rippningen kan du använda dBpoweramp, för redigeringen måste du använda någon warezad version av Cool Edit, som vi inte länkar till. (Vi har flera gånger försökt med gratisalternativet Audacity men aldrig kommit så långt att det ens kunnat spela upp en ljudfil på rätt hastighet.)*

Cool Edit köptes upp av Adobe 2003 och heter numera Audition, ett program man inte alls behöver. Gamla versioner är fortfarande väldigt populära. Från och med version 2000 blev Cool Edit mer avancerat med en tidslinje där man kunde placera ut mängder av ljudfiler, men det behövs inte alls. Även i de nyare versionerna finns en ”Waveform View” i menyn; det är bara där du arbetar.

Typfallet: sätta ihop spår som tonar ut och in

Säg att du har en skiva med tystnad mellan spåren, fast det är ett sammanhållet framförande. Ett bra exempel är Makar Records Fariduddin Dagar-skiva, La tradition lyrique du dhrupad 9. Fariduddins magnifika alap-jor-jhalla tonar ut efter en explosiv nomtom, och tanpuran tonar in igen till sista spåret, dhrupaden.

1. Du rippar spåren till WAV och öppnar dem i Cool Edit. Det vi ska göra är alltså att sätta ihop dem till ett, och täcka tystnaden med ny tanpura. Det enda du behöver lära dig i programmet, förutom copy och paste, är att tona in och tona ut, samt en oumbärlig funktion som heter mix paste. Med mix paste klistrar du in ljud ovanpå ett annat, med eller utan crossfade.

2. Du behöver alltså ny tanpura. Det hittar du förslagsvis i början av första spåret, när tanpuran ligger och surrar ett tag innan Fariduddin kommer in. Du markerar så mycket tanpura som möjligt – utan att få med något av sången – och kopierar den. Sedan gör du new från file-menyn och klistrar in tanpuran i den nya tomma filen, så du kan jobba med den.

3. Det du ska göra med tanpura-samplingen är att tona in den i början och tona ut den i slutet. På så vis blir alla övergångar omärkliga när du sedan lägger den ovanpå musiken. Markera början på samplingen, en sekund eller så, och gå in i transform-menyn. Här väljer du amplitude → amplify. En dialogruta med massor av alternativ kommer fram; välj helt enkelt ”fade in” och klicka OK.

4. Nu tonar samplingen in – motsvarande gör du med den sista sekunden, men väljer då ”fade out” i samma dialogruta.

5. Markera allt (ctrl-A) och kopiera det. Gå sedan tillbaka till alap-jor-jhallan (när du har flera filer öppna samtidigt växlar du mellan dem i window-menyn). Zooma in på de sista sekunderna. (Förstoringsglas och annat för att zooma in och ut har du i en grupp knappar längst ner till vänster.) Tonar tanpuran ut där? Om inte, tona ut den med amplify, som du gjorde nyss.

6. Ställ så markören en sekund eller så före slutet, och välj mix paste i edit-menyn. Se till att ”overlap” är ikryssat, och tryck OK. Din tanpura klistras in ovanpå den som tonar ut – nu har du förlängt tanpuran.

7. Nu går du till dhrupad-samplingen, ser till så att tanpuran tonar in i början, kopierar hela samplingen, och klistrar in den med mix paste ungefär en sekund eller två före slutet på din förlängda alap-jor-jhalla-sampling.

Klart! Det här kräver lite övning, men prova några gånger med olika skivor så ska du se att du snart lyckas göra övergångarna sömlösa. Det du ska undvika är att tanpuran hinner börja tona ut innan du klistrar in din nya, och att du klistrar in din nya ovanpå en full tanpura så att ljudet blir dubbelt så högt. I idealfallet tonar den gamla ut i samma takt som den nya tonar in. Ju mer tanpura du har att jobba med, desto bättre, för om volymen sväller eller minskar långsamt tänker man inte på det. Ett överkurs-tips är att du ibland kan förlänga den under transform → time/pitch → stretch – inte självklart att det fungerar, men med vissa tanpurasound hör man inte så lätt att samplingen är utdragen.

När du nu klistrat ihop alltsammans till en stor WAV-fil (och sparar denna) kan du bränna den till en ny CD eller konvertera den till MP3. Din brända CD kommer då såklart bara att ha ett spår. Vill du dela upp den så att den fortfarande har flera spår, även om de går sömlöst över i varandra, så är det möjligt men alldeles för krångligt att redogöra för här.

Specialfall: DK Pattammals Le chant de raga

På DK Pattammals Le chant de raga från franska Arion tonar varje spår ut helt utan anledning samtidigt som det slutar. Vrider man upp volymen hör man att sista tonen, sista slaget på trumman, alltid är med, innan det hinner bli helt tyst. Det här går att fixa till, och även om ljudkvaliteten inte blir den bästa när man förstärker ljud så här så är det helt klart bättre att ljudet blir lite sämre i sista sekunderna på varje låt än att det tonar ut.

Du rippar helt enkelt CD:n, markerar slutet på varje spår (där det tonar ut) och experimenterar med amplify-funktionen under transform-menyn tills du får det som du vill ha det. Sedan kan du bränna den CD Arion själva borde ha pressat.

Idéer för fortsatta experiment

Har du kanske en lång trippel-CD med Ranjani–Gayathri där du bara lyssnar på alapana och tanam? Med samma teknik som ovan kan du relativt lätt klistra ihop en enda lång fil med bara de bitar du vill höra. Ibland kräver sådant att du blir ganska bra på att hantera Cool Edit, eftersom tanam kan gå över i komposition utan paus och du måste komma på kreativa lösningar. Men för den händige är det inte omöjligt, eller ens särskilt svårt.

Den händige kan också ge sig på Malini Rajurkars Todi Mahotsav, en riktig klippfest där huvudnumret mastrats för kassett (2×30 minuter) och början på andra delen å det vidrigaste satts ihop med allra första mukhdan istället för att bara tona in mitt i. En skiva du kan klippa och klistra i tills du blir nöjd.

Den händige som också är hädisk kan experimentera med transform → time/pitch → stretch för att ”stämma om” olika framföranden från olika artister till samma sa så att de sedan kan klistras ihop. Nu säger vi inte mer.

RK

*) Har du Mac finns det säkert något bättre program som följde med när du köpte datorn. Om inte, kommer du ändå aldrig att medge det.

Trendspaning: sång och sitar

I slutet på förra året släppte ju Times Music två CD kallade Unheard Jugalbandis, där två ungdomar, Debapriya Adhikary och Samanwaya Sarkar, spelar sitar och sjunger: samtidigt, i duett. (I marknadsföringsmaterialet tycker de själva att ”duett” är ett litet ord – de jämför väl med rejälare ”jugalbandi” – men en stor duk att måla på.) Nu ser vi att även Devashish Dey, som ju seglat upp som en riktigt bra sångare, börjat göra en grej av duett med en sitariya, i hans fall någon Ashim Chowdhury.

I andra änden av spektrat kom ju den första Dagarvanidhrupadskivan med veena och sång för fem år sedan, och sedan dess har Wasifuddin och Bahauddin börjat ge konserter så (en finns på CD, som Vedanta) och Bröderna Gundecha börjat sjunga ihop med Pushparaj Koshti (surbahar). Med blandat resultat.

Inget av det här har väl än så länge lett till några storverk, direkt. Men vi tror att det kommer. I södra Indien är det ingen som höjer på ögonbrynen när en vainika brister ut i pallavi, inte ens om hon sjunger hela kritin. I ett globalt perspektiv är det knappast anmärkningsvärt att man sjunger samtidigt som man spelar någon sorts luta. Och för några årtionden hade vi faktiskt på sitarfronten Jamaluddin Bhartiya, som både spelade och sjöng med bravur.

Idag är Bhartiya sorgligt bortglömd (glöden hålls vid liv av sonen Roshan Jamal, som fått ut ett par skivor med riktigt dåligt ljud och oss veterligt inte sjunger), och att sjunga och spela samtidigt förknippas med Vilayat Khan, som gav praxisen dåligt rykte hos alla utom de allra mest devota.* Men vi tror att det kommer. Att spela duett med en sångare kanske inte är en framkomlig väg i modern, livlig musik – det som var så bra med Jamaluddin var ju att han sjöng med i sin egen tAnbazi! – utan i framtiden kommer sitariyorna själva att sjunga.

Inte minst önskar vi det. Inte minst för att vi hört Jamaluddin Bhartiya göra det så bra, och sedan tappat bort den inspelningen.

VK

*) En stor majoritet.

Herregud! Det är en helnattskonsert med Sharafat Hussain Khan

Album: Sharafat Hussain Khan (Baithak Series) 1–4. Sång: Sharafat Hussain Khan + student. Tabla: ? Label: Sangeet Kendra SK 004–7. Innehåll: Savani (81 min!), Nat Bihag (16 min), mer Savani (16 min), Sohini (14 min), Jaijaivanti (66 min!), Ramkali (59 min!), Bhairavi (10 min). En helnattskonsert från Ahmadabad Gud vet när

■ ■ ■ ■ ■

På 30-talet hette norra Indiens störste sångare Faiyaz Khan, aftab-e-mausiqi – musikens lysande sol. Men 1950 gick den solen ner, och när hans fosterson skulle göra karriär nästan 20 år senare var det i en annan värld, där smak och trend svängt 180 grader. Pappans grovhugget manliga stil från Agra var helt ute.

Fostersonen, Sharafat Hussain, blev aldrig mer än en kultsångare för nostalgiker. Inte mer än en enda LP kom ut under hans livstid – en enda LP, med den siste store Agra-sångaren.*

Men – som saligt insomnade bloggen Mehfil-e-Mausiqi berättar:

Once a mehfil was organized in Ahmedabad and the organizer requested ustadji to sing without microphone and without harmonium accompaniment to get the essence of music in untainted form. Ustadji agreed.

The mehfil eventually turned out to be a whole night concert where ustadji sang nomtom alap, vilambit (traditional composition) and drut khyal (his own composition) in Savani (a variant with komal gandhar) followed by Jaijaivanti, vilambit and drut, followed by Nat Bihag, drut khyal, and Sohini, drut khayal. As it was about sunrise, he started Ramkali – vilambit & drut. In the end he sang a dadra in Bhairavi. Fortunately this concert was recorded, and recently it has been published as a set of 4 CDs by Sangeet Kendra.

Det är tur att Mehfil-e-Mausiqi berättar detta, för ingenstans står det på skivorna själva (som säljs var för sig!), eller på Sangeet Kendras webbsajt, eller hos något köpställe. Sangeet Kendra tiger helt ihjäl att det de säljer är den nordindiska musikens heliga gral: en fullkonsert från 70-talet, inspelad i sin helhet – sådant som sydindierna har i massor i sin Paddhatti-serie, men i Nordindien knappast finns. Därtill med en artist som var en sjungande anakronism, så att det är som att kastas ännu längre tillbaka i tiden. Därtill uttryckligen arrangerat för att presentera musiken ”i sin renaste form”. Förvånansvärt bra inspelat därtill.

Och därtill så bra att det infriar förväntningarna. Här hör vi verkligen vad det betyder i praktiken att Agra-gharanat sjöng dhrupad-alap till sin khyal. Sharafats inledande alap i Savani är längre än 50 minuter. Och det här är ingen modern Dagarvani-alap, där allt går så långsamt att själva tiden saktas ned, utan allt sjungs i bekvämt tempo, så man aldrig glömmer tidens gång – och det känns som att det håller på i timmar. Vi hör också hur effektivt det är: musiken behöver vara så här lång. För efter en så lång alap sväljer man utan vidare hur mycket som helst av Agras treställiga tAnbazi.

Inte, förstås, för att den är över oss på en gång: den khyal som följer är gott och väl 30 minuter lång. Och efter femton minuters Nat-Bihag är det tillbaka till Savani, för ytterligare en kvart.

Det är en lång konsert, det här. Fyra timmar och en kvart, med tre rejäla huvudnummer. Savani är 80 minuter, Jaijaivanti och Ramkali en timme var. Där Savani har 50 minuters alap har de andra malakösa storkhyal på 40–50 minuter, så det är ingenting vi inte får. En konsert som har allt. Utom harmonium, trumsolon och spel för gallerierna. Till och med om man låter dem slippa sjunga utförlig alap, vilken sångare idag bär tre ragor i följd i över en timme var, utan mycket till komp?

Ett omslag
Så här ser de ut, de anonyma skivorna.

Nå, helt ensam är nu inte Sharafat med den sparsmakade tablan och de generösa tanpurorna. En student sjunger med – vem var han? Ingenstans står det, precis som det inte står något annat över huvud taget om de här skivorna någonstans. När? Var? Vem? Vi får inget veta. Inte för att vi behöver det, men nog är det anmärkningsvärt när konserten så tydligt verkar arrangerad och inspelad för att dokumentera för eftervärlden.

Anmärkningsvärt också hur mycket mer en sådan här skiva betyder än en sydindisk Paddhatti-volym. Inte bara för att den är mer unik, utan för att den inte består till två tredjedelar av utfyllnad, som sydindiska konserter gör. Visst har många sydindiska konserter två huvudnummer – men den här har ju tre. Vi sätter än en gång på den underbara 66-minutersjaijaivantin, där han leker med såväl Desh som Kamboji å det underbaraste, och Sharafat Hussain Khan, en sångare som vid åtminstone ett tillfälle åkte och fiskade istället för att ge en inbokad konsert, och som trots en lång konsertkarriär varit olyssnad och underskattad i årtionden, har äntligen fått upprättelse. Full upprättelse.

JV

*) HMV ECSD 2495. Postumt kom lite mer ut, men som Deepak Raja så träffande beskrivit det var ”the acoustic quality indifferent, the availability negligable”.

The Wail of Evening

Album: From the Ghaats of Benaras. Sång: Devashish Dey. Sarangi: Santosh Mishra. Tabla: Saumya Kanti Mukherjee. Label: Underscore Records 06UD018ACD (Yaman, Chandrakauns, Tulsidas-bhajan)

■ ■ ■ ■ ■

Yaman, the wail of evening, ragornas raga. Den lättaste för nybörjaren att få grepp om och hanka sig fram i, den svåraste för mästaren som vill visa vad han går för. Ragornas othello: a minute to learn (nåja), a lifetime to master. Yaman har länge varit ragan presumtiva studenter får sjunga för gurun för att visa vilken nivå de nått – just idag är den ragan som visar att khyal inte mår så dåligt trots allt.

För på färska From the Ghaats of Benaras sjunger okände Devashish Dey den bästa Yaman vi hört på skiva på många år. Bäst sedan Jal Balaporias, och där den var nyskapande – eller möjligtvis arkaisk – har Devashish Dey själva tidsandan i munnen. Hans Yaman är precis vad man kan vänta sig av en Yaman idag: kvällens wailande, perfekt genomfört. 43 minuter bada, madhya och drut, och inga konstigheter. Inte ens en tarana. Inte ens ett harmonium. Bara en Yaman så bra att vi faller på knä och tackar guruerna: Pashupatinath Mishra (Varanasi) och Mukund Vishnu Kalvint (Agra/Gwalior via Ratanjankar och Rajabhaiya Poochwale). Och sätter den utan vidare brevid Amir Khan, Kishori Amonkar, Vilayat Khan, Zia Mohiuddin Dagar och Balaporia. Inför Devashish sångkonst bleknar till och med hans egen sammetsröst.

Lyssna också på …

Lyssna också på: Colors of the Night. Sång: Vidyadhar Vyas (även swarmandal). Tabla: Ray Spiegel. Label: Simla House 003 (Yaman, Nand).

■ ■ ■ ■

Det här är inte en milstople som Devashish Deys. Men det är också en förbhaskat bra Yaman: Colors of the Night med Vidyadhar Vyas, utan sarangi men med desto mer swarmandal. På samma sätt som Dey prickar han in en hel zeitgeist – det här är Yaman idag, och så stockkonservativa vi är menar vi det positvt. Den tidsandan sjunger han i 48 minuter utan ett estetiskt felsteg, om än inte med samma sammetsröst som Benareswallahn. Men det märks – hurra, det märks! !سبحان الله – att han kommer från Gwalior. (Släktträd här.)

Hur då? Gwalior är väl stendött, urvattnat? Och alldeles … just det, alldeles underbart. En av de största käpphästarna de senaste 20 åren i norra Indiens konstmusik har varit behandlingen av tarana: dessa nonsenstrudelutter som man enligt konstens regler ska improvisera kring bara med deras egna nonsensstavelser, sjungs mer och mer, och av allt större namn, med shuddha akar istället, vilket reducerar taranan till en cheez i mängden.

Precis det gör Vidyadhar Vyas här. Och det är bara Gwaliorsångare som kan göra det utan dödsoffer och elände. De har nämligen ett namn på det: ”khyalnuma”. Ordagrant: en tarana som sjungs som khyal. Mer behövs det inte för att man ska köpa det. Det här låter som lustifikation, men kommer faktiskt från hjärtat. De var inte så dumma i Gwalior; tvärtom, de var före sin tid.

En fyra får i slutändan Colors of the Night. Utfyllnadsspåret, Nand, är nämligen 20 minuter sopor (hur lyckas man sjunga Nand utan ”E bare sayyan”?) – och inte ens den bästa khyalnuma går upp mot en riktig Gwaliortarana.

VK

Khyaliya bole: Ganapati Bhat

BANGALORE. Nu är vi långt ner i södra Indien, och alla på mattan – Ganapati Bhat själv, den ödmjuke sångaren från Hasanagi, hans två söner med varsin tanpura, Raghunath Nakod på riktigt välljudande tabla – utom harmoniumspelaren Vyasmurthy Katty – har full kalufs. Exotiskt! Och det kanske kan vara en anledning att se Ganapati Bhat på VCD istället för att höra honom på skiva.

Fountain Music, med mottot ”Friend of Music Lovers”, har släppt en konsert från 2004 på två VCD:er, där programmaterialet – scenen filmad med flera kameror, men utan en enda bild på publiken, vilket känns konstigare än det kanske låter – kämpar i motvind mot trailers för fantastisk buskis. Vi hade hur som helst inte lyssnat på Ganapati Bhat tidigare, men bara hört gott om honom. Han är shishya till Basavraj Rajguru och CR Vyas, och istället för att söka berömmelse driver han gurukul, musikskola för lokalbefolkningen och ekologiskt jordbruk i en liten by på Karnatakas landsbygd. Kan det bli mer behjärtansvärt?

Så, det är inte ett köp vi ångrar. Även om det är två VCD med oslipad, oromantisk Maharasthra-khyal med harmonium. Men bra musik finns här faktiskt också: En madhyalayachhota i Madhuvanti, ”Eri Adli Koyaliya Bole”, sjungs med rent magisk layakari: inte en en enda gång begriper vi när mukhdan ska komma, fast det är rak teental hela tiden. Man brukar höra sådana historier och bara tycka att lyssnaren är dum i huvudet och inte kan räkna; men det handlar inte alls om rytm och matematik, utan melodi. Med en tillräckligt klurig och konstfärdig melodi glömmer man bort takten – varje gång. Madhyalyabadan i Shree går heller inte av för hackor, och ”Dekho Sakhi Barasana Ko” i Desh är en sällsynt bra bandish,

P S’ N S’ | n n D P | (G)m, G RS | R m P,
P S’ N R’ | n D P m | G, G RS | R m P,
P S’ N R  | – n D P | m G GRS | R m, P (osv)

som behandlas med både respekt och fantasi.

Det är det han är som bäst på: att vända och vrida på en bra melodi i lagom tempo. Men lika suverän som han är där, lika dålig är han på ati-vilambit. Inledande Madhuvanti är nästan en timme lång, och den enorma badan helt olyssningsbar. I bol-alap jobbar han med långsam meend och ännu hellre med långa raka toner, utan att ha särskilt stadig röst, och innan man vet ordet av står jobbig gamaktAnbazi som spön i backen. Likadant behandlas Shyam Kalyan, huvudnumret på andra skivan. Rösten är sannerligen inte den vackraste, så musiken måste leva på att man hör hur han tänker – går det för långsamt tappar man intresset, går det för snabbt hinner man inte med.

Dock ska Ganapati Bhat ha all heder av sin gurukul och sitt ekologiska lantliv – och inte minst av att han är den första sångare på flera år som vi hört sjunga en tarana ordentligt, med enbart taranastavelser och ingen tAnbazi. All heder åt Ganapati Bhat!

VK

VCD: Pandit Ganapati Bhat volym 1–2. Sång: Ganapati Bhat. Harmonium: Vyasmurthy Katty. Tabla: Raghunath Nakod. Label: Fountain Music FMRVCD-014/15 (två separata volymer). Innehåll: Madhuvanti (52 min! – vilambit ektal ”Hnoo To Tore Kaaran”, madhyalaya teental ”Eri Adli Koyaliya Bole”), Shree (madhyalaya roopak ”Sur Laya Taal Me”, drut ektal ”Sun Sunraiye Ri Saki Aai”); Shyam Kalyan (madhyalaya teental ”Mora Man Hara Leeno”), Desh (drut teental ”Deko Sakhi Barasana Ko”, tarana), bhajaner. Live på Bharatiya Vidya Bhavan, Bangalore, 2004

■ ■ ■

Blommor och dekadens

Album: Nataikurinji: Ragam-tanam-pallavi. Sång: TN Seshagopalan. Fiol, mrdangam, ghatam: irrelevant. Label: Charsur Digital Workstation RTP-7.

■ ■

Blir du glad när du läser att Seshagopalan spelat in en RTP med världens bästa pallavi, ”ciranta engalatu nattai kurinji enbar”?  Läs då vidare, eller läs det finstilta på omslaget. ”A three raga Pallavi” står det, inom parentes. Vilka tre då? Nattai, Kurinji, och Natakurinji, så klart.* Och det är inte bara pallavin, utan såväl ragam som tanam tas i alla tre.

Hur är man skapt om man tycker det är fyndigt, hur är man skapt om man tycker det är insiktsfullt, hur är man skapt om man tycker det är att föredra?

Ragorna blandas friskt. Usch! Charsurs RTP-serie, som ser så bra ut på papperet, är ännu sämre än vi trodde. Här finns väl inte en enda skiva utan gimmickar. Och alla har de gjorts av riktigt bra musiker, som mycket väl skulle kunna bära en kysk RTP i 80 minuter och göra ljuv musik av varenda sekund.

Kanske är vi ett problem på spåren: att Sydindiens inspelningsiver och översvämmade skivmarknad tvingar även namn som Seshagopalan till lustifikationer för att synas i bruset. Hah! Det vore för enkelt.

Sanningen är mer mystisk. Kurinjiland, som det sjungs om i pallavin, har fått sitt namn från den rara blomman som täcker bergssluttningarna i Tamil Nadu. Den blommar bara vart tolfte år, och färgar Kurinji ljusblått.

Neelakurinji (Strobilanthes kunthiana) på Tamil Nadus bergssidor

Den 5 april 2003 var vi i Amsterdam och såg Sreevidhya Chandramouli. Hon översatte den här pallavin, till holländarnas fromma: ”this great land I come from, we call it Kurinji … it is a hilly region, known for its romance and the lush green that surrounds it.” De var rörda till tårar. Nåja, tänkte vi, holländare är ju fjollor. Hon sjöng och spelade den i gott och väl en halvtimme; vi var rörda till tårar. Trots alla hundratals sena nätter med ett århundrades bästa inspelningar står sig nog den kvällen som den största musikupplevelse vi någonsin haft.

Det är världens bästa pallavi, men den blommade 2003; inte förrän 2015 är det dags igen. Seshagopalans krumbukter lämnar oss oberörda. För krumbukter är det. Till och med i den överlastade karnatiska musiken kan ”less” vara ”more”.

Under andra omständigheter skulle vi aldrig påpeka det, men tanam börjar med en smula falsksång. Kom ihåg att ”keyboard obliges Seshagopalan”.

VK, known for my romance
and the lush green that surrounds me

*) Natakurinji är inte en sammansättning av Nattai och Kurinji utan de liknande namnen är en ren tillfällighet.