The Lost World of Hindustani Music

The last word on Hindustani music

Bok: The Lost World of Hindustani MusicAv: Kumar Prasad Mukherjee. Penguin India, 2006

■ ■ ■ ■ ■

Kumarprasad Mukherjee var inte bara sångare. Hans Lost World of Hindustani Music är den bästa bok vi läst om indisk musik på länge. Har du inte läst den ska du göra det direkt; har du inte läst någonting i ämnet är det här du ska börja. [Beställ från Amazon] Han gick ur tiden 2006, efter nästan 80 år av musikaliskt leverne, och upplevde ju då som ung faktiskt den musik, den värld som nu gått förlorad, när småpåvar höll hov med hovsångare i varenda buske, medan engelsmännen såg mellan fingrarna, sköt salut och introducerade cricket – men han skulle lika gärna kunna ha varit med i århundraden, så levande är varje anekdot: för de går långt tillbaka.

Och anekdoter är det det handlar om: Något pliktskyldigt kapitel i början behandlar hans egna ”Early Years” (vilka redaktörer!), sedan är det ett kapitel om varje större khyalgharana som följer dess historiska utveckling, genom anekdoter. Och det här är verkligen den gamla världen, där sångare betalas med sin vikt i silver, Bundu Khan spelar bakom ett skynke för att ingen ska stjäla hans teknik, tablakompositioner ges i hemgift och man närmast en masse gömmer sig på olika sätt för att tjuvlyssna på en ustads riyaz – antingen för att man inte är önskvärd som elev eller för att gubben är asket och vägrar ge konserter. Maharadjan av Alwar, som hört och tröttnat på alla Indiens bästa sångare, får nys om säck-och-aska-existensen Mantol Khan, som förstås vägrar låta sig kallas till hovet – så maharadjan campar utanför hans enkla tjäll, i tre år, för att få höra honom.* Motvilliga sångare går förresten alltid att lura med hjälp av en elev som medvetet sjunger fel, varpå mästaren måste visa hur det ska göras. Blir de tillräckligt gamla förlorar de synen, och kan då lyssnas på i hemlighet. Babanrao Haldankar lyssnar på Keramatullah Khan som 116-åring, när han varit blind i tio år. Hög ålder, i kombination med matporr, verkar vara ett ämne som låg Mukherjee varmt om hjärtat:

Ustad Ahmad Jan Thirakwa was the most famous tabla player of the last century whose midnight dinner of biryani, korma and kebabs cooked in desi ghee helped him live to a ripe old age. The doctors, of course, would no doubt tell us that with a more balanced diet, free from cholesterol, and with regular exercise, he would not have died an untimely death at a mere ninety-three. Be that as it may, Muslim ustads I have known – with the sole exception of the diabetic Faiyaz Khan – in old age were all hearty eaters of rich food, kept highly irregular hours and were none the worse for it. Also, most of them would have been able to drink modern-day musicians under the table, Bhimsen Joshi excepted.

Bhimsen Joshi excepted! Så bra är The Lost World of Hindustani Music att bästa sättet att visa det är att bara citera rakt av:

As the Gwalior gayaki became taanpradhan, it developed the mannerism of using more and more linear taans or sapaat taans. This is not a desirable feature because unlike Carnatic music, Hindustani ragas do not deal with arohi and avarohi, but are dependant on chalan. For example, Chhaya Nat is best established when the phrase SR, RG, GM, MP, PR’ is used when ascending and S’DNPRGMPGMRS when coming down. This zigzag movement cannot be replaced by RGMPNS’, S’DPMGRS. Similarily, Bihag has the essential prhase of MPGMG without which the raga appears naked. The taan NSGMPNS’R’S’NDPMGRS irons out the features of the raga ruthlessly.

My first guru, Rabindra Lal Roy, told me that this was a deliberate attempt to create a contrast. My second guru, Mushtaq Hussain Khan, who sang Gwalior, used to go a step further. Some of his linear taans would ignore grammar: such as GMPDNS’ or NSRG in Bihag. His argument was that once the raga-bhava or atmosphere of the raga is established, these minor departures do not stand out. On the contrary, they become part of the general atmosphere.

Maybe. I feel about the abundance of such taans the same way I do when I see on TV large sprinklings of men and women in Australia, South Africa and even in the sanctum sanctorum of English cricket, at Lords, watching cricket in the summer with next to nothing on. They also fit into the general atmosphere nowadays.

– vad vi älskar Kumarprasad Mukherjee. På samma sida (så tätt packat är det!):

On this occasion it was pandit Mahadev Prasad who opened the proceedings. He was a pundit all right but he had an unusually raucous voice and his taans sounded like a piece of brick rubbed against a tin roof at great speed. Half an hour of Mahadev Prasad was enough for a normal adult listener but an hour and a quarter for listeners that included Ratanjankar, Mushtaq Hussain and Alauddin Khan must have been the limit. At this point Wadilalji thought it was time to call DL Roy to assist Mahadev Prasadji. Now this DL Roy had already taken ten years to get to the final year of the five-year graduation course and was a born besuraa who could not sing in tune for more than a minute to save his mother’s life. As soon as Roy made his appearance Wadilalji said to him, “Can’t you see Panditji is getting tired? Why don’t you give him voice support?” Which, of course, Roy proceeded to do with the enthusiasm of a dog attacking a bone after being on a vegetarian diet for a month. Panditji picked up his turban and betel case and brought his recital to a close …

Eller, som utlovat, lite längre tillbaka:

Descriptions are available of taans with unusual names that the Gwalior ustads used to practice. There was the kadak biljee (thunder and lightning) taan, the nangaa talwaar (naked sword) taan and the hathee chingar taan (the one that brings elephants out of the stables). Once, Hassu Khan, singing a duo with his brother Haddu Khan in the durbar, took up the terrible hathee chingar taan, with frightening gamaks. In the middle of the long taan, he stopped and spat blood. Naththan Peer Baksh left his seat, came over and wiped his grandson’s face with his shawl and said, “Marnaa hai to beta taan pooree karke maro” (die if you must, but finish the taan first!).

(Svärd drar förresten Mukherjee själv några gånger: en gång heter det att hela Imdadkhani-stilen kommer från Senia-klanen via Imdad Khans ”somewhat indirect” ”association” med Sajjad Mohammed, en blind surbaharspelare i Raja Surendra Mohan Tagores tjänst, son till en lärjunge till Umrao Khan, som var farfar till Wazir Khan, som lärde upp Alludin Khan, Ravi Shankars guru … en annan att Dagar-förfadern Behram Khan ordnade Haidar Baksh och Alam Sen (som i Senia) som lärare till Zakiruddin och Allabande: ”Do we conclude, then, that what they and their descendants sang – and are still singing – is not Dagarbani? Niyamat Khan, his son Dulhe Khan and grandson Haidar Baksh belonged to the Khandarbani tradition”, undangömt i en slutnot).

Det är fascinerande, det är underhållande, men det är också ovanligt lärorikt. Det finns i princip inte en sida som inte innehåller både en makalös anekdot och upplysningar om hur olika gayaki skiljer sig från varandra, så självklara i sammanhanget att man inte ens märker att man blir undervisad. Nybörjare torde lära sig mer av Mukherjees blod och biryani än av snustorrt referensmaterial.

Spränglärd var Mukherjee för att han varit en del av det här livet i 60–70–80 år – han har, bara som exempel, sjungit thumri med Amir Khan, Vilayat Khan, Amjad Ali, Debu Chowdhury, Hafeez Ahmad Khan, Yunus Hussain, Shanta Prasad och Thirakwa, samtidigt (på Thirakwas initiativ) – och bra skrev han för att han vässade pennan i femton som musikkriter på The Statesman. Stolt reproducerar han här gamla sågningar av fixstjärnorna, och just det är förstås ett sätt att charma just oss. Ja, vilken sångare man än gillar lär han eller hon få sig en skopa av sleven: Kishori är Bollywood, Kumar Gandharva och Omkarnath Thakur bjuder på ”melodrama, not drama”, inspelade generationer Dagar är bleka kopior, och någon samtida sång från Patiala och Agra var tydligen inte ens tillräckligt intressant att ta med över huvud taget. De enda som klarar sig är Bhimsen Joshi, Amir Khan, Faiyaz Khan och en och annan figur som levde tillräckligt långt tillbaka för att vi inte ska veta så mycket. Inte tillräckligt för att kunna klaga.

Trots regelbundna brasklappar är Mukherjee en felfinnande natur. Som sångare ser han andra sångare främst som hantverkare, vars gayaki ska analyseras och befinnas ofullständig. (Den aspekten är väl sekundär för vanliga lyssnare, därför kan man stå ut med hans pikar.) Som tur är var han själv ett fullständigt geni:

Ustad Latafat Khan, a nephew and disciple of ustad Faiyaz Khan, heard me in Bombay and told VG Jog that I had more of Faiyaz Khan in me than anybody of Khansaheb’s clan.

So did Yunus Hussain, another Agra-gharana pandit of my generation. Deba Prasad Garg, raja of Mahishadal, who worshipped Faiyaz Khan and learnt from him for a number of years, heard a radio recital of mine and wrote to me saying that for a few minutes he was in a state of confusion trying to make out whether it was an old recording of the last days of Khansaheb from the All-India Radio archives. He was of the opinion that my inflexions, tonal quality and expressions were closer to Faiyaz Khan’s than anybody else’s. Shafi Ahmed Khan, the seniormost surviving ustad of the Agra gharana, says Faiyaz Khan’s gayaki has been faithfully imitated and absorbed by Asad Ali Khan, Sohan Singh and myself. But the first two had received talim from Faiyaz Khan. I had not. Neither have I heard more than ten per cent of what other members of his gharana had the good fortune to hear. Dinkar Kaikini calls me the Ekalavya shishya of Faiyaz Khan, quoting the parallel from the Mahabharata in which the youth Ekalavya, denied lessons in archery by guru Dronacharya, worshipped his idol and practised incessantly till he became the equal of, if not a greater warrior than, Arjuna. I find this to be one of the strangest things that have happened to me and I state, I trust without immodesty, the facts as they are.

Bhimsen och Amir Khan i all ära; Aftab-e-Mausiqin är en och Kumarprasad Mukherjee hans enda kopia. Ovanstående är långt ifrån det enda stycket skryt. Men det är så charmigt att man tror på det, och inte gräver fram de skivor man faktiskt har med Kumarprasad (det har kommit ut ett par CD på senare år på Bihaan Music), för man vill ha kvar den såpbubblan. Dock blir vi lite stolta, när vi läser sådant här (när vi läser hela Lost World of Hindustani Music!), över att vi föll för och beställde de skivorna så fort vi hörde dem. Även om vi aldrig någonsin tänkte på Faiyaz Khan.

JV

*) Det här är kanske den historia som låter mest påhittad idag. Men föreställ er att ni själva var maharadjor, och inte behövde tänka på a-kassa, pensionssparande och så vidare – tycker ni fortfarande att man behöver tvivla, blir vi ärligt talat lite förvånade att ni läst så här långt.

2 reaktioner på ”The Lost World of Hindustani Music

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s