Ken Zuckerman: Hemant

Album: Hemant – an Evening Raga. Sarod: Ken Zuckerman. Tabla: Abhijit Banerjee. Living Music Tradition, 1996 (live 1992)

■ ■ ■

Usch, vi hade dåligt samvete efter att ha sågat Ken Zuckermans Nature of Ragas. Så vi letade upp det mest lovande vi kunde hitta med honom, en 53-minuters Hemant, och satte tre stjärnor på den.

För det är den väl värd. Hemant är galet vacker (men missa inte Imdadkhanivännen Deepak Rajas slakt av Hemant som Maiharuppfinning) och Zuckerman gör den rättvisa lika väl som någon annan, förutom förstås den oslagbare Abhisheki. Med sina rejäla uppåtmeend är den som gjord för sarod; inget instrument skulle kunna spela Hemant bättre. Men räcker den till 53 minuter? Det är ovanligt långt – och det verkar finnas så lite material i ragan, som måste mjölkas om och om igen, att när Zuckerman väl får en ny idé (till exempel 01:30 i madhyalayan – S’ND, P M …. MPG) blir ens första reaktion att det måste vara något fel. Att man egentligen inte vet är ett problem med Hemant.

Världens fulaste skivomslag (”konst” av barndomsvännen Robert Feintuch), eller åtminstone det enda som gör anspråk på titeln utan att kunna sägas vara det minsta roligt.

Vissa klimax kan också kännas lite vatten över huvudet på ragan – så dramatisk är den inte. Men annars spelar Zuckerman suveränt i nästan 53 minuter, och nästan prickfritt (man kan inte se mellan fingrarna med lite falskspel allra högst upp på halsen i slutet av jor och jhalla). Att det är en liveinspelning hörs tyvärr bara på flitigt omstämmande – det hade varit trevligt att höra lite publik, men i Schweiz var man tydligen kallsinning till Zuckermans genius.

Den huvudsakliga anledningen till att vi inte sätter mer än tre stjärnor är dock att det är just en sarodskiva. Det är knappast sämre än någon annan sarod vi hört, men vi lyssar inte mycket på sarod. Nästan 20 minuters vilambit dras ner av en tabla som måste klappas och smekas istället för att spelas – annars skulle den överrösta Zuckerman. När han tar i, i 13 minuter madhya och drut, tänder det till mer, men då går det ju liksom definitionsmässigt samtidigt bara utför.

RK

En reaktion på ”Ken Zuckerman: Hemant

  1. Typiskt – bara ett par dagar efter att vi skrivit det här lyssnade vi på Nikhil Banerjees inspelning på Raga Records, som knappt lät som Hemant, och morgonen efter hade DN Kultur på förstasidan om något band som ”inte trycker upp melodin i ansiktet på en” – vilken träffsäker beskrivning av Zuckermans modus operandi. Att inte göra detta ansågs förstås som något positivt; aldrig får man vara riktigt glad, och än en gång är det DN:s fel.

    RK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s