Pran Nath: Midnight

Album: Midnight. Sång: Pran Nath. Tabla: vet ej. Label: Just Dreams JD 003 (2 CD). Malkauns (San Francisco 1971, New York 1976)

■ ■ ■ ■

Det är då själva fan vad det ska smöras för Terry Riley och LaMonte Young så fort Pran Nath kommer på tal. Då Nath förblir en så pass kontroversiell och missförstådd figur har vi inte kunnat låta bli att läsa vad anglosaxiska kritiker skriver om honom. Se här Marcus Boon i Wire september 2001:

No Indian music sounds like Young’s 1970s recordings of Pran Nath. The droning tamburas are located high up in the mix, as loud, rich and powerful as vintage Theater of Eternal Music (the experimental group Young and Zazeela formed in the mid-60s with John Cale, Tony Conrad and Angus Maclise). The tabla playing is simple but tough.

Senare kommer det igen:

The 62-minute recording sounds completely traditional in its adherence to the slow, minimal style of the Kirana school of Indian classical music which Pran Nath belonged to, while containing in the sound itself everything that was happening in the city that year, the same year that Scorsese’s Taxi Driver hit the movie houses. Pran Nath’s voice and Young’s production [vår emfas] turn the city into a sacred modern hyperspace, full of tension and beauty, in which anything, from Krishna to Son of Sam, can manifest.

Det året var alltså 1976 och det är andra skivan han skriver om, den mycket bättre av de två. Men inte beror det på LaMonte Youngs produktion. Han har ju nämligen inte gjort någonting! Insatsen begränsar sig till mixningen av sång, tabla och tanpuror; ändå ska han inte bara hedersomnämnas utan sägas ha brutit ny mark inom indisk kultur! Typiskt: så fort en amerikan så mycket som rör vid en indisk kulturyttring ska ingreppet förklaras banbrytande och automatiskt ribbsättande – som om inte alla tänkbara nivåer i mixen prövats många gånger om i Indien, där man faktiskt spelar in just indisk musik hela tiden. ”No Indian music sounds like Young’s 1970s recordings” – hur vet han det? Han har väl hört Ravi Shankar, Ali Akbar Khan och Hariprasad Chaurasia. Pran Naths Malkauns låter precis som hundratals gamla inspelningar – tablaspelet föredömligt begränsat och sången även den enklast möjliga.

Och detta är dess storhet. För när dammet har lagt sig efter den polemik en Pran Nath-skiva alltid rör upp står det klart att det här är det bästa hittills utgivna dokument han lämnat efter sig. Visst låter det som hundratalas gamla inspelningar, men de är knappast någonsin längre än tio minuter och alltid av betydligt sämre ljudkvalitet. Pran Nath var en levande anakronism som lyckligtvis spelades in och nu, långt efter sin död, äntligen givits ut i kompromisslös toppform. Här finns till och med några få underbart torra gamaktan från den annars alltid så buttre gurun.

På den här skivan hör vi äntligen varför en riktigt långsam khyalsångare – och det finns kanske inga idag – är bättre än en dhrupadsångare. Med sitt långsamma tempo kan han få fram dhrupadens hela effekt men utan att begränsas av dess regler och krav på ständig utvecklas. För som varje riktigt bra khyaliya kan Pran Nath variera en cheez i en halvtimme utan att någon egentlig ”utveckling” förekommer; man kan alltid gå tillbaka dit man en gång varit och pröva nya alternativ, vända och vrida på någon ny detalj, och på så sätt täcka in mer av ragan. Det är synd att folk inte sjunger så här oftare och tur att den som trots allt gjorde det äntligen finns på skiva i så renodlad form. För trots dumheterna är Boons något på spåren: här finns det bhava så det räcker och blir över.

Det är lite som att resa tillbaka i tiden och höra hur det en gång lät, inte i Son of Sams USA utan på konsertmattan på de tidiga stenkakornas och cylindrarnas tid. Inte när de allra bästa sjöng, men skiktet därinunder är inte heller fy skam – Pran Nath är ingen Abdul Karim Khan, men på Midnight ser vi för första gången att det inte ens i det sammanhanget är något att skämmas för att vara en Pran Nath heller. Första skivan är som andra (samma bandisher) fast sämre. Avdrag en stjärna.

VK

2 reaktioner på ”Pran Nath: Midnight

  1. ”På den här skivan hör vi äntligen varför en riktigt långsam khyalsångare är bättre än en dhrupadsångare. Med sitt långsamma tempo kan han få fram dhrupadens hela effekt” – du har tagit tillbaka det där nu, va?

    JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s