Dhrupad: rak och rund

Han har precis slagit igenom, men Ashish Sankrityayan är ingen nybörjare. Det ligger 20 års dhrupadstudier bakom skivor som nysläppta Raga Jaijaiwanti. Den är hans första med full dhrupad (han gav tidigare ut en ren alap i Puriya) och etablerar honom direkt som en icke-Dagar-dagarvanisångare på högsta nivån.

Uday Bhawalkar däremot har många år som skivartist bakom sig och har precis sjungit in Shree för andra gången, nu för Legendary Legacy. Det är en helt annan sångare, en helt annan musik än den minst tio år äldre versionen på Nimbus. I stället för generisk Dagarvani är det Indiens långsammaste meend, Indiens långsammaste vistar, och raka toner som hålls i 25 sekunder (ingen överdrift) – toner som skulle vara ren show i vilken annan genre som helst. I dhrupad är de själva själen, och Bhawalkar har den med besked.

Utan att det egentligen händer ett melodiskt jota frammanar han en hetsig och obehaglig farbror Shree, långt bättre än för tio år sedan, men det är fortfarande en av de allra svåraste ragorna han brottas med. En hetsig alap går an, men hets har förstört så mycket dhrupad, och även 2000-talets Bhawalkar visar sig snubbla på mållinjen. Lyssna hellre på hans egenutgivna Yaman, en raga där han är helt hemma och allt faller på plats. Vad kunde väl passa bättre för Indiens långsammaste meend?

Återvänder vi till Ashish Sankrityayan är hans personliga stil Bhawalkars raka motsats. Om Uday jobbar med den raka (om än lätt diagonala) linjen, är ingen annan dhrupadiya så rund i sitt uttryck som Ashish. Det är underbart att höra hur varje rörelse upp och ned i ragan tar formen av en liten kurva, alltid upp lite högre eller ned lite lägre än den slutar, och hur varje cirkelbåge understryks av en dynamisk puls som de flesta andra saknar. Från långsammaste alap till snabbaste jhalla är det bara gradskillnad, och det kan knappast sägas om någon annan sångare efter möjligtvis de äldre bröderna Dagar. Stor sångkonst; och Jaijaivantin blir lugn och händelserik på samma gång där Bhawalkars Shree blir långsam men hetsig.

Sin dhrupad sjunger han med unge Dalchand Sharma på pakhawaj. Som Asad Ali brukar säga: pakhawajspelare råder det ingen brist på – och här visar Sharma att den nya generationen är med på noterna: dhrupad vinner på att bli lugnare, att spela på sina styrkor och inte mot sina svagheter – ett softare komp står inte att finna. Vi kan faktiskt inte finna ett enda fel med inspelningen. Det är fem stjärnor.

Precis som Bhawalkars Yaman. Det här är två solister som bara oförtjänt står i skuggan av bröderna Gundecha.

I samma veva lyssnar vi på Bhawalkars Vrindibani Sarang som just kommit ut på Musician’s Guild. Som det brukar heta på den etiketten: ”A restored live recording, hence not of studio quality”. Vilket på en så här modern upptagning mest yttrar sig i en herrans massa reverb. Uday sjunger jhalla med pakhawaj på både Shree och Yaman, och så även här – i allt övrigt en finfin inspelning, men efter så här mycket trummad jhalla börjar vi bli trötta. Det håller på för länge, det är showboatande! Fyra stjärnor till Musician’s Guild, och synd för dem att vi lyssnade på den sist.

VK

Rich Heritage: Parampara
Uday Bhawalkar med Manik Munde
Legendary Legacy CD-29 (Shree, Shahana)
■ ■ ■ ■

Yaman
Uday Bhawalkar med Manik Munde
Privatpress
■ ■ ■ ■ ■

Musicians Guild Presents: Uday Bhawalkar
Pakhawaj: Manik Munde
Brindivani Sarang (sooltal ”Tum Rab Tum Saheb”)
■ ■ ■ ■

Raga Jaijaiwanti
Ashish Sankrityayan med Dalchand Sharma
Privatpress
■ ■ ■ ■ ■

Raga Puriya
Ashish Sankrityayan, oackompanjerad
Privatpress
■ ■ ■ ■

En reaktion på ”Dhrupad: rak och rund

  1. Parataktisk meningsbyggnad kallas det när man sidoordnar huvudsatserna (enklast med tankstreck eller semikolon) istället för att underordna bisatser. I den här recensionen har VK tagit det till oanade höjder. Hur analyserar vi den här meningen?

    Som Asad Ali brukar säga: pakhawajspelare råder det ingen brist på – och här visar Sharma att den nya generationen är med på noterna: dhrupad vinner på att bli lugnare, att spela på sina styrkor och inte mot sina svagheter – ett softare komp står inte att finna.

    Så här:

    Huvudsats – och huvudsats: huvudsats – huvudsats.

    Kolon är mycket användbart i så här pass parataktiskt skrivande: det får väl sägas underordna det som kommer efter. Det som kan lura en i exemplet ovan är det första kolonet, som får meningen att verka krångligare än den är, men ”pakhawajspelare råder det ingen brist på”, även om det förstås är en huvudsats, gör här bara tjänst som nominalfras.

    JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s