Raga på svenska: Mystic of the Wood

Album: Raga på svenska: Mystic of the Wood. Sitar: Jerry Johansson. Tabla: Salmaan Raza. Prova Productions PPS 1004. Khamaj, Bhoopali, Asavari, Kalyan, ”Skymningssång” i Bilawal (!)

Heter man Jerrie Johansson i Stockholm är man på sin höjd en smula överviktig, men man är i alla fall söt blond make up-artist på Make Up Store. I Göteborg finns det bara ”goa gubbar”, inga make up-artister; så då stavar man med y, får omdömet ”duktig” av skivbolaget (vad är det – en Jantelagsversion av indiska överdriften ”single-handedly elevated blablabla to classical status”?) och spelar in en egendomligt döpt skiva med egenskriven folktonsfusion.

Vi säger inte att det är en dålig idé.

För det är en så mycket sämre idé att göra en skiva där sådana trudeluttkompositioner spelas igenom varv efter varv utan variationer, utan en enda tAn, utan improvisation, knappt ornamenterat, efter summarisk aochar (knappt ornamenterat) med ett absolut minimum av meend att det inte behöver sägas. Åh, raga som är så fint! På Bangla, Hindi, Sanskrit, Gujarati, Kannada, Konkani, Malayalam, Marathi, Oriya, Punjabi, Tamil och Telugu! Här, på svenska*, är det tveksamt om det ens kan kallas raga.

Gillar ni Anoushka Shankar kommer ni inte att gilla den här skivan. Jerry Johansson är ju ingen pinuppa. Stockholm: i mitt hjärta!

RK

*) Hur kan man döpa någonting till ”på svenska: Mystic of the Wood?” ”Skogens mystiker” heter det på svenska, göteborgare.

Inte för att vi har något emot ”raga på svenska”. Tar det hela på allvar gör ju alla från Stian Grimstad (sitar) till hans excellens Mats Lindberg (surbahar). Och precis som man kunde gissa har de inga skivor ute.


Pressgrannar: ”Han spelar två korta ragor”, skriver Dagens Nyheters Magnus Säll. Öppnade alltså inte ens CD-häftet, där även den oinsatte kan läsa sig till att han spelar fem. (Det är rätt; man ska ge skivorna den uppmärksamhet de förtjänar.) Och åberopar månens fas: ”ett passande soundtrack till den nyfallna snön och fullmånen utanför.” Osvenskt, omanligt!

”Plötsligt känns inte det musikaliska avståndet till Indien så långt [nej, tacka fan] eller gränsen mellan österländskt och västerländskt improviserande så entydigt skarpt” tycker Orkesterjournalens (!) Ulf Thelander. För det första ska det vara ”skarp”; för det andra – finns det ens någon improvisation på skivan?

(Nu tänker du att en tidning som heter Orkesterjournalen handlar om klassisk musik och borde stå för något annat än ren och skär dumhet, men det gör den inte alls, det är en tidning om jazz.)

VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s