Bröderna Dagar: hovsång på skiva

Album: The Royal Collection of Mewar, Volume 1: Miyan ki Malhar, Dhrupad. Sång: Nasir Moinuddin & Nasir Aminuddin Dagar. Pakhawaj: Purushottam Das. Label: 5M / Virgin Records 7243 813127 2 8. Innehåll: alap & ”Aayi Hai Ghata Umad Ghumad”

■ ■

The Royal Collection of Mewar är det närmaste hovsång vi har på skiva: sex CD med de äldre bröderna Dagar som faktiskt sjunger för maharanan av Mewar, i palatset i Udaipur:

After the merger of Mewar with the union of India, maharana Bhagwat Singhji (1921–1984) continued his tradition by giving patronage to Khansahib Nasir Moinuddin Dagar and Khansahib Nasir Aminuddin Dagar. Maharana Bhagwat Singhji invited the elder Dagar brothers on several occasions in the 1950s to perform at Udaipur and displayed remarkable foresightedness by recording these performances. He feared that this musical tradition would come to an end if it was deprived of royal patronage and recorded for the sake of preserving it for posterity.

(Genuint informativa häften medföljer, med texter av nuvarande maharanan Arvind Singh och Ashish Sankrityayan.) Det är alltså om inte riktigt faktisk hovsång så i alla fall precis samma sak, i sina sista ekon. Som dokument är det på tok för bra för att vara sant, och vi minns med stor olycka hur maharanan höll oss på halster i åratal med pressreleaser innan skivorna äntligen släpptes.

Först ut är dumt nog Miyan ki Malhar, och för er som inte vet vad bröderna Dagar brukade göra med Malhar så utspelar sig allra största delen av den här skivan mellan ni och sa. En stor del av resten utspelar sig mellan da och ni, och resten är i princip re. Sankrityayan lyckas få det att låta lite tjusigt i baksidestexten –

In this rendition of raga Miyan ki Malhar, ustad Nasir Moinuddin Dagar demonstrates the stylistics of his uncle ustad Ziauddin Khan … the interplay of the two nishads and dhaivat, with the patterns showing the subtle microtonal gradations of the notes. The meends seem to actually progress through the various microtonal shades, and the transiations from ni to sa seem to occur in stages through subtle gradations. The stays on the nishads seem to touch several shades of these notes, and even intermediate shades in between.

– men det är det inte. Att säga att det är uppvisning och inte musik vore att slå in öppna dörrar; för det kan inte ens ha varit menat att kallas musik. Att höra bröderna Dagar sjunga Malhar är att för en gångs skull förstå hur dhrupad kan ha varit nära att dö ut, ”så highbrow att ingen ville höra det”. En imponerande uppvisning, förstås, men för att verkligen uppskatta den måste man vara både oerhört insatt och oerhört blasé. Egenskaper som frodades i kungliga sammanhang; hovsången börjar alltså, om uttrycket tillåts, med att visa baksidan.

Miyan ki Malhar är en av de verkligt stora ragorna. Den har nästan tagit över som raganga-raga för hela Malharkomplexet. Tro oss, det finns melodi i den. Nu är det inte någon av våra favoritmelodier, men ge den en chans – en normal dhrupadinsjungning (man tror knappt det är samma raga) finns med bröderna Gundecha, som visar att en raga med dubbel nishad inte bara är en dubbel nishad.*

Är det bröderna Dagar ni prompt vill höra så vänd er till klassikernas klassiker, Kamboji på Unescos gamla Dhrupad and Khayal. Eller för den delen till någon annan volym i Royal Collection of Mewar – mer om dessa inom kort.

* * *

Nu kan vi inte låta bli att lägga till att vi faktiskt gillade denna besvärliga, påfrestande Malhar mer än vi tror att ni skulle. Ja, vi lyssnade trots allt med viss behållning hela timmen igenom! Så länge har vi tydligen samlat på dhrupad. Och det gör ju inte skivan sämre. Men, inte heller bättre.

JV

Golden Raaga Collection*) Akta er för de yngre brödernas 1989-version på Golden Raga Collection III (Time Music TDICL 025P) – den är om möjligt ännu värre. På Royal Collection of Mewar var det i viss utsträckning Moinuddins soloshow (och mikrofonens placering hjälpte inte), men här är det Zahiruddin för nästan hela slanten; Faiyazuddin hade inte långt kvar att leva. Någon nomtom finns det inte som bryter av, utan det är nishad, nishad, nishad. Denna relativt okända skiva är bland det mest oslipade vi hört från familjen. Wasifuddin har inte uppstått i ett vakum.

Släktforskning

Idag har vi ritat och rett ut några släktträd som ofta har förbryllat oss. Hur är egentligen Rais Khan och Shahid Parvez släkt med Vilayat Khan? Så här:

Klicka för större bild, så klart. (Systerson respektive kusinbarn var det.)

Dumt nog fick vi för oss att rita in en liten bit av vem som undervisat vem i trädet. Kom ihåg att ingen (utomstående) vet – vem som lärt sig vad från vem bråkar de olika fraktionerna om i evinnerlighet. Man kan notera att Bimalendu Mukherjee fick talim inte bara från Enayat Khan utan också från till exempel Balaram Pathak, och att Rais Khan kommer från en legitim musikerfamilj med bland annat veenaspelare, men man kan också notera att det Mukherjee, Parvez och Rais Khan spelar låter mer som Vilayat Khan än som något annat.

* * *

Nu: Vem är kusin och tremänning med vem i familjen Dagar? Så här ser det ut:

Släktskapet med Swami Haridas går förstås inte att styrka – längre bak än Gopal Das vet man helt enkelt knappast. Hur som helst är det Gopal Das son Behram Khan som brukar creddas med att ha ”uppfunnit” det moderna vanit: han flyttade till Benares och gick i lära där för att lära sig sanskrit, i tolv år, förklädd till hindu (sanskrit på 1800-talet var bara för brahminer) – enbart för att kunna studera musikologisk litteratur. Så det är inte helt lätt att kombinera med en obruten linje från Haridas. Behram Khan sägs ha ägt en egen elefant. Visst var ”larger than life” regel snarare än undantag för ett par hundra år sedan?

Man kan inte låta bli att notera att av tre herrar i Zakiruddins generation blev det sex i nästa, sedan åtta i nästa, men från dessa åtta utgick bara sammanlagt fyra söner och två döttrar.

* * *

Till sist en sak som det kanske är lite roligt att vi haft problem med. CR Vyas och Narayanrao Vyas är inte släkt!

The Lost World of Hindustani Music

The last word on Hindustani music

Bok: The Lost World of Hindustani MusicAv: Kumar Prasad Mukherjee. Penguin India, 2006

■ ■ ■ ■ ■

Kumarprasad Mukherjee var inte bara sångare. Hans Lost World of Hindustani Music är den bästa bok vi läst om indisk musik på länge. Har du inte läst den ska du göra det direkt; har du inte läst någonting i ämnet är det här du ska börja. [Beställ från Amazon] Han gick ur tiden 2006, efter nästan 80 år av musikaliskt leverne, och upplevde ju då som ung faktiskt den musik, den värld som nu gått förlorad, när småpåvar höll hov med hovsångare i varenda buske, medan engelsmännen såg mellan fingrarna, sköt salut och introducerade cricket – men han skulle lika gärna kunna ha varit med i århundraden, så levande är varje anekdot: för de går långt tillbaka.

Och anekdoter är det det handlar om: Något pliktskyldigt kapitel i början behandlar hans egna ”Early Years” (vilka redaktörer!), sedan är det ett kapitel om varje större khyalgharana som följer dess historiska utveckling, genom anekdoter. Och det här är verkligen den gamla världen, där sångare betalas med sin vikt i silver, Bundu Khan spelar bakom ett skynke för att ingen ska stjäla hans teknik, tablakompositioner ges i hemgift och man närmast en masse gömmer sig på olika sätt för att tjuvlyssna på en ustads riyaz – antingen för att man inte är önskvärd som elev eller för att gubben är asket och vägrar ge konserter. Maharadjan av Alwar, som hört och tröttnat på alla Indiens bästa sångare, får nys om säck-och-aska-existensen Mantol Khan, som förstås vägrar låta sig kallas till hovet – så maharadjan campar utanför hans enkla tjäll, i tre år, för att få höra honom.* Motvilliga sångare går förresten alltid att lura med hjälp av en elev som medvetet sjunger fel, varpå mästaren måste visa hur det ska göras. Blir de tillräckligt gamla förlorar de synen, och kan då lyssnas på i hemlighet. Babanrao Haldankar lyssnar på Keramatullah Khan som 116-åring, när han varit blind i tio år. Hög ålder, i kombination med matporr, verkar vara ett ämne som låg Mukherjee varmt om hjärtat:

Ustad Ahmad Jan Thirakwa was the most famous tabla player of the last century whose midnight dinner of biryani, korma and kebabs cooked in desi ghee helped him live to a ripe old age. The doctors, of course, would no doubt tell us that with a more balanced diet, free from cholesterol, and with regular exercise, he would not have died an untimely death at a mere ninety-three. Be that as it may, Muslim ustads I have known – with the sole exception of the diabetic Faiyaz Khan – in old age were all hearty eaters of rich food, kept highly irregular hours and were none the worse for it. Also, most of them would have been able to drink modern-day musicians under the table, Bhimsen Joshi excepted.

Bhimsen Joshi excepted! Så bra är The Lost World of Hindustani Music att bästa sättet att visa det är att bara citera rakt av:

As the Gwalior gayaki became taanpradhan, it developed the mannerism of using more and more linear taans or sapaat taans. This is not a desirable feature because unlike Carnatic music, Hindustani ragas do not deal with arohi and avarohi, but are dependant on chalan. For example, Chhaya Nat is best established when the phrase SR, RG, GM, MP, PR’ is used when ascending and S’DNPRGMPGMRS when coming down. This zigzag movement cannot be replaced by RGMPNS’, S’DPMGRS. Similarily, Bihag has the essential prhase of MPGMG without which the raga appears naked. The taan NSGMPNS’R’S’NDPMGRS irons out the features of the raga ruthlessly.

My first guru, Rabindra Lal Roy, told me that this was a deliberate attempt to create a contrast. My second guru, Mushtaq Hussain Khan, who sang Gwalior, used to go a step further. Some of his linear taans would ignore grammar: such as GMPDNS’ or NSRG in Bihag. His argument was that once the raga-bhava or atmosphere of the raga is established, these minor departures do not stand out. On the contrary, they become part of the general atmosphere.

Maybe. I feel about the abundance of such taans the same way I do when I see on TV large sprinklings of men and women in Australia, South Africa and even in the sanctum sanctorum of English cricket, at Lords, watching cricket in the summer with next to nothing on. They also fit into the general atmosphere nowadays.

– vad vi älskar Kumarprasad Mukherjee. På samma sida (så tätt packat är det!):

On this occasion it was pandit Mahadev Prasad who opened the proceedings. He was a pundit all right but he had an unusually raucous voice and his taans sounded like a piece of brick rubbed against a tin roof at great speed. Half an hour of Mahadev Prasad was enough for a normal adult listener but an hour and a quarter for listeners that included Ratanjankar, Mushtaq Hussain and Alauddin Khan must have been the limit. At this point Wadilalji thought it was time to call DL Roy to assist Mahadev Prasadji. Now this DL Roy had already taken ten years to get to the final year of the five-year graduation course and was a born besuraa who could not sing in tune for more than a minute to save his mother’s life. As soon as Roy made his appearance Wadilalji said to him, “Can’t you see Panditji is getting tired? Why don’t you give him voice support?” Which, of course, Roy proceeded to do with the enthusiasm of a dog attacking a bone after being on a vegetarian diet for a month. Panditji picked up his turban and betel case and brought his recital to a close …

Eller, som utlovat, lite längre tillbaka:

Descriptions are available of taans with unusual names that the Gwalior ustads used to practice. There was the kadak biljee (thunder and lightning) taan, the nangaa talwaar (naked sword) taan and the hathee chingar taan (the one that brings elephants out of the stables). Once, Hassu Khan, singing a duo with his brother Haddu Khan in the durbar, took up the terrible hathee chingar taan, with frightening gamaks. In the middle of the long taan, he stopped and spat blood. Naththan Peer Baksh left his seat, came over and wiped his grandson’s face with his shawl and said, “Marnaa hai to beta taan pooree karke maro” (die if you must, but finish the taan first!).

(Svärd drar förresten Mukherjee själv några gånger: en gång heter det att hela Imdadkhani-stilen kommer från Senia-klanen via Imdad Khans ”somewhat indirect” ”association” med Sajjad Mohammed, en blind surbaharspelare i Raja Surendra Mohan Tagores tjänst, son till en lärjunge till Umrao Khan, som var farfar till Wazir Khan, som lärde upp Alludin Khan, Ravi Shankars guru … en annan att Dagar-förfadern Behram Khan ordnade Haidar Baksh och Alam Sen (som i Senia) som lärare till Zakiruddin och Allabande: ”Do we conclude, then, that what they and their descendants sang – and are still singing – is not Dagarbani? Niyamat Khan, his son Dulhe Khan and grandson Haidar Baksh belonged to the Khandarbani tradition”, undangömt i en slutnot).

Det är fascinerande, det är underhållande, men det är också ovanligt lärorikt. Det finns i princip inte en sida som inte innehåller både en makalös anekdot och upplysningar om hur olika gayaki skiljer sig från varandra, så självklara i sammanhanget att man inte ens märker att man blir undervisad. Nybörjare torde lära sig mer av Mukherjees blod och biryani än av snustorrt referensmaterial.

Spränglärd var Mukherjee för att han varit en del av det här livet i 60–70–80 år – han har, bara som exempel, sjungit thumri med Amir Khan, Vilayat Khan, Amjad Ali, Debu Chowdhury, Hafeez Ahmad Khan, Yunus Hussain, Shanta Prasad och Thirakwa, samtidigt (på Thirakwas initiativ) – och bra skrev han för att han vässade pennan i femton som musikkriter på The Statesman. Stolt reproducerar han här gamla sågningar av fixstjärnorna, och just det är förstås ett sätt att charma just oss. Ja, vilken sångare man än gillar lär han eller hon få sig en skopa av sleven: Kishori är Bollywood, Kumar Gandharva och Omkarnath Thakur bjuder på ”melodrama, not drama”, inspelade generationer Dagar är bleka kopior, och någon samtida sång från Patiala och Agra var tydligen inte ens tillräckligt intressant att ta med över huvud taget. De enda som klarar sig är Bhimsen Joshi, Amir Khan, Faiyaz Khan och en och annan figur som levde tillräckligt långt tillbaka för att vi inte ska veta så mycket. Inte tillräckligt för att kunna klaga.

Trots regelbundna brasklappar är Mukherjee en felfinnande natur. Som sångare ser han andra sångare främst som hantverkare, vars gayaki ska analyseras och befinnas ofullständig. (Den aspekten är väl sekundär för vanliga lyssnare, därför kan man stå ut med hans pikar.) Som tur är var han själv ett fullständigt geni:

Ustad Latafat Khan, a nephew and disciple of ustad Faiyaz Khan, heard me in Bombay and told VG Jog that I had more of Faiyaz Khan in me than anybody of Khansaheb’s clan.

So did Yunus Hussain, another Agra-gharana pandit of my generation. Deba Prasad Garg, raja of Mahishadal, who worshipped Faiyaz Khan and learnt from him for a number of years, heard a radio recital of mine and wrote to me saying that for a few minutes he was in a state of confusion trying to make out whether it was an old recording of the last days of Khansaheb from the All-India Radio archives. He was of the opinion that my inflexions, tonal quality and expressions were closer to Faiyaz Khan’s than anybody else’s. Shafi Ahmed Khan, the seniormost surviving ustad of the Agra gharana, says Faiyaz Khan’s gayaki has been faithfully imitated and absorbed by Asad Ali Khan, Sohan Singh and myself. But the first two had received talim from Faiyaz Khan. I had not. Neither have I heard more than ten per cent of what other members of his gharana had the good fortune to hear. Dinkar Kaikini calls me the Ekalavya shishya of Faiyaz Khan, quoting the parallel from the Mahabharata in which the youth Ekalavya, denied lessons in archery by guru Dronacharya, worshipped his idol and practised incessantly till he became the equal of, if not a greater warrior than, Arjuna. I find this to be one of the strangest things that have happened to me and I state, I trust without immodesty, the facts as they are.

Bhimsen och Amir Khan i all ära; Aftab-e-Mausiqin är en och Kumarprasad Mukherjee hans enda kopia. Ovanstående är långt ifrån det enda stycket skryt. Men det är så charmigt att man tror på det, och inte gräver fram de skivor man faktiskt har med Kumarprasad (det har kommit ut ett par CD på senare år på Bihaan Music), för man vill ha kvar den såpbubblan. Dock blir vi lite stolta, när vi läser sådant här (när vi läser hela Lost World of Hindustani Music!), över att vi föll för och beställde de skivorna så fort vi hörde dem. Även om vi aldrig någonsin tänkte på Faiyaz Khan.

JV

*) Det här är kanske den historia som låter mest påhittad idag. Men föreställ er att ni själva var maharadjor, och inte behövde tänka på a-kassa, pensionssparande och så vidare – tycker ni fortfarande att man behöver tvivla, blir vi ärligt talat lite förvånade att ni läst så här långt.

Ken Zuckerman: Hemant

Album: Hemant – an Evening Raga. Sarod: Ken Zuckerman. Tabla: Abhijit Banerjee. Living Music Tradition, 1996 (live 1992)

■ ■ ■

Usch, vi hade dåligt samvete efter att ha sågat Ken Zuckermans Nature of Ragas. Så vi letade upp det mest lovande vi kunde hitta med honom, en 53-minuters Hemant, och satte tre stjärnor på den.

För det är den väl värd. Hemant är galet vacker (men missa inte Imdadkhanivännen Deepak Rajas slakt av Hemant som Maiharuppfinning) och Zuckerman gör den rättvisa lika väl som någon annan, förutom förstås den oslagbare Abhisheki. Med sina rejäla uppåtmeend är den som gjord för sarod; inget instrument skulle kunna spela Hemant bättre. Men räcker den till 53 minuter? Det är ovanligt långt – och det verkar finnas så lite material i ragan, som måste mjölkas om och om igen, att när Zuckerman väl får en ny idé (till exempel 01:30 i madhyalayan – S’ND, P M …. MPG) blir ens första reaktion att det måste vara något fel. Att man egentligen inte vet är ett problem med Hemant.

Världens fulaste skivomslag (”konst” av barndomsvännen Robert Feintuch), eller åtminstone det enda som gör anspråk på titeln utan att kunna sägas vara det minsta roligt.

Vissa klimax kan också kännas lite vatten över huvudet på ragan – så dramatisk är den inte. Men annars spelar Zuckerman suveränt i nästan 53 minuter, och nästan prickfritt (man kan inte se mellan fingrarna med lite falskspel allra högst upp på halsen i slutet av jor och jhalla). Att det är en liveinspelning hörs tyvärr bara på flitigt omstämmande – det hade varit trevligt att höra lite publik, men i Schweiz var man tydligen kallsinning till Zuckermans genius.

Den huvudsakliga anledningen till att vi inte sätter mer än tre stjärnor är dock att det är just en sarodskiva. Det är knappast sämre än någon annan sarod vi hört, men vi lyssar inte mycket på sarod. Nästan 20 minuters vilambit dras ner av en tabla som måste klappas och smekas istället för att spelas – annars skulle den överrösta Zuckerman. När han tar i, i 13 minuter madhya och drut, tänder det till mer, men då går det ju liksom definitionsmässigt samtidigt bara utför.

RK

Tao enligt Puh

Album: Miyan Tansen as Inter­preted by Pandit Jasraj.
Sång: Jasraj. Pakhawaj, veena: vet ej. Label: Times Music TDICL135P.
Miyan ki Sarang (”Tum Rab Tum Sahib”), Puriya (”Sumiran Hari Ka”),
Rageshri (”Hey Yadunath”), Darbari (”Teri Gati Ati Agadh”)

När vi ska recensera Jasraj föredrar vi att undvika att lyssna på själva skivan. Den här gången gäller det en ”dhrupadskiva” med kompositioner av Tansen i ragor förknippade med eller skrivna av honom (The Economic Times Classics, Editor’s Choice – är det verkligen så det har gått till?), och Amarendra Dhaneshwar visar sig ha recenserat i Time Out Mumbai, så vi slipper:

On this attractively packaged album, Mewati gharana maestro Jasraj – a khyal singer – has sung the ra­­gas in the dhrupad style. His dhrupad has a distinctive khyaliya touch, making this album an interesting, if not completely involving effort.

Vilken sågning, med indiska mått mätt! Styrkta i tron läser vi vidare om Jasraj. Dhaneshwar har också recenserat Jasrajs fusionprojekt Raga Symphony: ”most of this album is very pleasant”. Det säger ju ännu mer om sågningen av hans dhrupad!

Till slut hittar vi ett citat från eleven Kala Ramnath: “If everybody followed a conventional way of treating a particular raga, Jasraj would start the same raga in a way one would not have imagined possible”. Så vackert. För om detta kan vi alla vara överens.

JV

Pran Nath: Midnight

Album: Midnight. Sång: Pran Nath. Tabla: vet ej. Label: Just Dreams JD 003 (2 CD). Malkauns (San Francisco 1971, New York 1976)

■ ■ ■ ■

Det är då själva fan vad det ska smöras för Terry Riley och LaMonte Young så fort Pran Nath kommer på tal. Då Nath förblir en så pass kontroversiell och missförstådd figur har vi inte kunnat låta bli att läsa vad anglosaxiska kritiker skriver om honom. Se här Marcus Boon i Wire september 2001:

No Indian music sounds like Young’s 1970s recordings of Pran Nath. The droning tamburas are located high up in the mix, as loud, rich and powerful as vintage Theater of Eternal Music (the experimental group Young and Zazeela formed in the mid-60s with John Cale, Tony Conrad and Angus Maclise). The tabla playing is simple but tough.

Senare kommer det igen:

The 62-minute recording sounds completely traditional in its adherence to the slow, minimal style of the Kirana school of Indian classical music which Pran Nath belonged to, while containing in the sound itself everything that was happening in the city that year, the same year that Scorsese’s Taxi Driver hit the movie houses. Pran Nath’s voice and Young’s production [vår emfas] turn the city into a sacred modern hyperspace, full of tension and beauty, in which anything, from Krishna to Son of Sam, can manifest.

Det året var alltså 1976 och det är andra skivan han skriver om, den mycket bättre av de två. Men inte beror det på LaMonte Youngs produktion. Han har ju nämligen inte gjort någonting! Insatsen begränsar sig till mixningen av sång, tabla och tanpuror; ändå ska han inte bara hedersomnämnas utan sägas ha brutit ny mark inom indisk kultur! Typiskt: så fort en amerikan så mycket som rör vid en indisk kulturyttring ska ingreppet förklaras banbrytande och automatiskt ribbsättande – som om inte alla tänkbara nivåer i mixen prövats många gånger om i Indien, där man faktiskt spelar in just indisk musik hela tiden. ”No Indian music sounds like Young’s 1970s recordings” – hur vet han det? Han har väl hört Ravi Shankar, Ali Akbar Khan och Hariprasad Chaurasia. Pran Naths Malkauns låter precis som hundratals gamla inspelningar – tablaspelet föredömligt begränsat och sången även den enklast möjliga.

Och detta är dess storhet. För när dammet har lagt sig efter den polemik en Pran Nath-skiva alltid rör upp står det klart att det här är det bästa hittills utgivna dokument han lämnat efter sig. Visst låter det som hundratalas gamla inspelningar, men de är knappast någonsin längre än tio minuter och alltid av betydligt sämre ljudkvalitet. Pran Nath var en levande anakronism som lyckligtvis spelades in och nu, långt efter sin död, äntligen givits ut i kompromisslös toppform. Här finns till och med några få underbart torra gamaktan från den annars alltid så buttre gurun.

På den här skivan hör vi äntligen varför en riktigt långsam khyalsångare – och det finns kanske inga idag – är bättre än en dhrupadsångare. Med sitt långsamma tempo kan han få fram dhrupadens hela effekt men utan att begränsas av dess regler och krav på ständig utvecklas. För som varje riktigt bra khyaliya kan Pran Nath variera en cheez i en halvtimme utan att någon egentlig ”utveckling” förekommer; man kan alltid gå tillbaka dit man en gång varit och pröva nya alternativ, vända och vrida på någon ny detalj, och på så sätt täcka in mer av ragan. Det är synd att folk inte sjunger så här oftare och tur att den som trots allt gjorde det äntligen finns på skiva i så renodlad form. För trots dumheterna är Boons något på spåren: här finns det bhava så det räcker och blir över.

Det är lite som att resa tillbaka i tiden och höra hur det en gång lät, inte i Son of Sams USA utan på konsertmattan på de tidiga stenkakornas och cylindrarnas tid. Inte när de allra bästa sjöng, men skiktet därinunder är inte heller fy skam – Pran Nath är ingen Abdul Karim Khan, men på Midnight ser vi för första gången att det inte ens i det sammanhanget är något att skämmas för att vara en Pran Nath heller. Första skivan är som andra (samma bandisher) fast sämre. Avdrag en stjärna.

VK

Sursringar Watch: The Long Lost Skill Reappears!

Stabile Jody Stecher, som någon kommit på idén att fota mot vit bakgrund ovan, ger en konsert på sursringar ungefär just nu på San Franciscos fantastiska Sangati Center. Och i marknadsföringsmaterialet kallas den för ”a rare string instrument now in the early stages of revival in India”.

The long lost skill reappears! Som Ray Kurzweil sade: om vi äter nyttigt, rör på oss och inte röker kan vi hålla oss vid liv så länge att läkarvetenskapen hinner utvecklas till den grad att den kan hålla oss vid liv i så evinnerlig tid att vi en dag får höra en sursringar-skiva.

Redan i april är det dags på Sangati Center för Joydeep Ghosh, som vi ju redan hört på Youtube. Vem gör den första sursringarskivan?

Vänta nu, Joydeep har ju ingen tumba på sin sursringar! Ska det vara så?

Ett lite mystiskt led i denna revival spelar veena och har en webbsajt på sadharani.com. Det finns förstås en anledning till att vi ännu inte berättat vad han heter, och det är att han heter S Balachander. Just det, det finns en modern veenaspelare som också heter S Balachander. Inte lika oortodox som originalet, men han har i alla fall konstruerat en egen Saraswati-veena som ska lämpa sig för nordindisk musik. Han har nämligen studerat dhrupad för familjen Dagar. Och:

It has been the dream of both ustads, that dhrupad on sursringar be revived – and bring forth the rare instrument. Keeping with their dreams, it’s taken me 20 years, and many efforts to realize their dream – since there are very very few makers of the instrument. It’s very unfortunate that it’s almost a lost art now.

Though I do not play sursringar professionally, I was determined to revive sursringar in some form.

I take this opportunity to thank Jody Stecher (a student of our ustad, multiple instrument player including sarod and sursringar) – and who shared detailed diagrams/measurements of his sursringar with me.

Det är allt. Han berättar inte ens vad han gör – den ska återupplivas ”in some form”. Just nu känns det som att vi inte vill veta mer. Det är redan för mycket att smälta.

Dhrupad: rak och rund

Han har precis slagit igenom, men Ashish Sankrityayan är ingen nybörjare. Det ligger 20 års dhrupadstudier bakom skivor som nysläppta Raga Jaijaiwanti. Den är hans första med full dhrupad (han gav tidigare ut en ren alap i Puriya) och etablerar honom direkt som en icke-Dagar-dagarvanisångare på högsta nivån.

Uday Bhawalkar däremot har många år som skivartist bakom sig och har precis sjungit in Shree för andra gången, nu för Legendary Legacy. Det är en helt annan sångare, en helt annan musik än den minst tio år äldre versionen på Nimbus. I stället för generisk Dagarvani är det Indiens långsammaste meend, Indiens långsammaste vistar, och raka toner som hålls i 25 sekunder (ingen överdrift) – toner som skulle vara ren show i vilken annan genre som helst. I dhrupad är de själva själen, och Bhawalkar har den med besked.

Utan att det egentligen händer ett melodiskt jota frammanar han en hetsig och obehaglig farbror Shree, långt bättre än för tio år sedan, men det är fortfarande en av de allra svåraste ragorna han brottas med. En hetsig alap går an, men hets har förstört så mycket dhrupad, och även 2000-talets Bhawalkar visar sig snubbla på mållinjen. Lyssna hellre på hans egenutgivna Yaman, en raga där han är helt hemma och allt faller på plats. Vad kunde väl passa bättre för Indiens långsammaste meend?

Återvänder vi till Ashish Sankrityayan är hans personliga stil Bhawalkars raka motsats. Om Uday jobbar med den raka (om än lätt diagonala) linjen, är ingen annan dhrupadiya så rund i sitt uttryck som Ashish. Det är underbart att höra hur varje rörelse upp och ned i ragan tar formen av en liten kurva, alltid upp lite högre eller ned lite lägre än den slutar, och hur varje cirkelbåge understryks av en dynamisk puls som de flesta andra saknar. Från långsammaste alap till snabbaste jhalla är det bara gradskillnad, och det kan knappast sägas om någon annan sångare efter möjligtvis de äldre bröderna Dagar. Stor sångkonst; och Jaijaivantin blir lugn och händelserik på samma gång där Bhawalkars Shree blir långsam men hetsig.

Sin dhrupad sjunger han med unge Dalchand Sharma på pakhawaj. Som Asad Ali brukar säga: pakhawajspelare råder det ingen brist på – och här visar Sharma att den nya generationen är med på noterna: dhrupad vinner på att bli lugnare, att spela på sina styrkor och inte mot sina svagheter – ett softare komp står inte att finna. Vi kan faktiskt inte finna ett enda fel med inspelningen. Det är fem stjärnor.

Precis som Bhawalkars Yaman. Det här är två solister som bara oförtjänt står i skuggan av bröderna Gundecha.

I samma veva lyssnar vi på Bhawalkars Vrindibani Sarang som just kommit ut på Musician’s Guild. Som det brukar heta på den etiketten: ”A restored live recording, hence not of studio quality”. Vilket på en så här modern upptagning mest yttrar sig i en herrans massa reverb. Uday sjunger jhalla med pakhawaj på både Shree och Yaman, och så även här – i allt övrigt en finfin inspelning, men efter så här mycket trummad jhalla börjar vi bli trötta. Det håller på för länge, det är showboatande! Fyra stjärnor till Musician’s Guild, och synd för dem att vi lyssnade på den sist.

VK

Rich Heritage: Parampara
Uday Bhawalkar med Manik Munde
Legendary Legacy CD-29 (Shree, Shahana)
■ ■ ■ ■

Yaman
Uday Bhawalkar med Manik Munde
Privatpress
■ ■ ■ ■ ■

Musicians Guild Presents: Uday Bhawalkar
Pakhawaj: Manik Munde
Brindivani Sarang (sooltal ”Tum Rab Tum Saheb”)
■ ■ ■ ■

Raga Jaijaiwanti
Ashish Sankrityayan med Dalchand Sharma
Privatpress
■ ■ ■ ■ ■

Raga Puriya
Ashish Sankrityayan, oackompanjerad
Privatpress
■ ■ ■ ■

Värst hittills

I marsnumret av The Atlantic (”jag vet, vi skriver månaden när nästa nummer kommer ut på tidningen så känns den färskare … och, öh, jag jobbar på marknad!”) läser vi, i ren affekt, en artikel om forskarvärldens förhållade till Grateful Dead. Tonen sätts: en forskare, som man förväntas heja på, är tidigt ute:

She became instantly famous, among a small group of scholars, and then, suddenly, among a much larger group of people. One day, without warning, Senator Robert Byrd, the histrionic and prodigiously opinionated West Virginian, gave a speech decrying what he considered an appalling decline in the standards for higher education, and cited Adams’s class as an example.

Nästa stycke – ”Other aspects of the band nevertheless continued to invite academic examination” (vår emfas):

Musicologists showed interest, although the band’s sprawling repertoire and tendency to improvise posed a significant challenge. Lieberman says that fully absorbing the Dead’s music could take years, and he has noted its similarities with South Indian classical music, with its complex notational system and highly formalized four-hour concerts.

”An appalling decline in the standards for higher education”, tycker vi med. För det första har karnatisk musik ingen komplex notation*, särskilt inte jämfört med den europeiska, som Grateful Dead använder. För det andra tycker en musikolog på UCSB att längden på konserterna i sig kan vara en likhet mellan musikformer (och en journalist på The Atlantic reflekterar inte över att det kan betyda att man måste anstränga sig för att hitta likheter). Och för det tredje finns det ingen likhet mellan Grateful Dead och karnatisk musik.

Vad är den här Fredric Liberman för figur? Förutsägbart har han skrivt om zenbuddhism (VAD ÄR DET MED AMERIKANER!?); på hans hemsida kan man läsa utvalda dikter han författat, eller, som amerikanerna säger, ”poem”. Ett heter ”Prufrock Unbound” och använder ordet ”plumeria”. Ett annat återger vi i sin helhet:

As I see it, the only way
to get out of a seamless tree
is gently, through the roots:
then gently slide between the shoots
of grass on the lea:
then finally come out into day.
Were it up to me
(and were it possible)
I think I’d stay
within the tree.

Nå, det rimmar i alla fall!

JV


*) ”Komplex notation” är värsta sortens kolonialism: istället för att se Indien för vad det är, låtsas man att det är precis som Europa fast bättre. Dubbel förminskning: egentliga kvaliteter tigs ihjäl, och man får det att se ut som att man måste hitta på de goda sidorna. Passivt-aggressivt: Men man har ju absolut inte sagt ett ont ord! Amerikanskt. Hoppas han har lååångt att pendla, musikologen.

VK

Raga på svenska: Mystic of the Wood

Album: Raga på svenska: Mystic of the Wood. Sitar: Jerry Johansson. Tabla: Salmaan Raza. Prova Productions PPS 1004. Khamaj, Bhoopali, Asavari, Kalyan, ”Skymningssång” i Bilawal (!)

Heter man Jerrie Johansson i Stockholm är man på sin höjd en smula överviktig, men man är i alla fall söt blond make up-artist på Make Up Store. I Göteborg finns det bara ”goa gubbar”, inga make up-artister; så då stavar man med y, får omdömet ”duktig” av skivbolaget (vad är det – en Jantelagsversion av indiska överdriften ”single-handedly elevated blablabla to classical status”?) och spelar in en egendomligt döpt skiva med egenskriven folktonsfusion.

Vi säger inte att det är en dålig idé.

För det är en så mycket sämre idé att göra en skiva där sådana trudeluttkompositioner spelas igenom varv efter varv utan variationer, utan en enda tAn, utan improvisation, knappt ornamenterat, efter summarisk aochar (knappt ornamenterat) med ett absolut minimum av meend att det inte behöver sägas. Åh, raga som är så fint! På Bangla, Hindi, Sanskrit, Gujarati, Kannada, Konkani, Malayalam, Marathi, Oriya, Punjabi, Tamil och Telugu! Här, på svenska*, är det tveksamt om det ens kan kallas raga.

Gillar ni Anoushka Shankar kommer ni inte att gilla den här skivan. Jerry Johansson är ju ingen pinuppa. Stockholm: i mitt hjärta!

RK

*) Hur kan man döpa någonting till ”på svenska: Mystic of the Wood?” ”Skogens mystiker” heter det på svenska, göteborgare.

Inte för att vi har något emot ”raga på svenska”. Tar det hela på allvar gör ju alla från Stian Grimstad (sitar) till hans excellens Mats Lindberg (surbahar). Och precis som man kunde gissa har de inga skivor ute.


Pressgrannar: ”Han spelar två korta ragor”, skriver Dagens Nyheters Magnus Säll. Öppnade alltså inte ens CD-häftet, där även den oinsatte kan läsa sig till att han spelar fem. (Det är rätt; man ska ge skivorna den uppmärksamhet de förtjänar.) Och åberopar månens fas: ”ett passande soundtrack till den nyfallna snön och fullmånen utanför.” Osvenskt, omanligt!

”Plötsligt känns inte det musikaliska avståndet till Indien så långt [nej, tacka fan] eller gränsen mellan österländskt och västerländskt improviserande så entydigt skarpt” tycker Orkesterjournalens (!) Ulf Thelander. För det första ska det vara ”skarp”; för det andra – finns det ens någon improvisation på skivan?

(Nu tänker du att en tidning som heter Orkesterjournalen handlar om klassisk musik och borde stå för något annat än ren och skär dumhet, men det gör den inte alls, det är en tidning om jazz.)

VK

Bladet från munnen

Ranjani–Gayatri

Länge kunde mången nordindiska, där hon sneglade avundsjukt ner på det karnatiska musikundret, åtminstone trösta sig med att på skiva var det hennes sort som regerade. Men med de senaste årens enorma, systematiska utgivning av karnatisk musik, inte minst på överväldigande Rajalakshmi Audio (Coimbatore), där den dessutom tar extra plats i sina överdimensionerade pappförpackningar, känner nog en och annan nordindiska att det enda hanterbara är att börja recensera hela musikerskap.

Hwæt: Först ut, och säkert sist, i denna nyordning är systerparet Ranjani & Gayatri – vackrast på Indiens alla konsertmattor sedan färgfotots intåg. Till vår hjälp har vi en serie monstruösa utgåvor från just Rajalakshmi Audio: Madrāsil Mārgazhi 2003Mādrasil Mārgazhi 2004 (vardera 3 CD), Mādrasil Mārgazhi 2005, Mādrasil Mārgazhi 2006, Pādāravindam, Ambujam (vardera 2 CD) och Un Thiruvadi Charanam (3 CD).

Utöver dessa finns med de vackra systrarna, bara på Rajalakshmi Audio, singelalbumen ParamānandamSamaanamSaravanabhava och Thendral – dessutom har vi förstås en December Season 2001 på Charsur Digital Workstation (2 CD).

Ni kan ju tänka er hur mycket repertoar som ryms på alla dessa CD; man blir alldeles matt. Men med så många CD måste det ju även finnas, någonstans, en hel del musik. Och den skulle vi leta reda på.

Nu har uppmärksamma läsare noterat att systrarna, så vackra de är, avviker från vårt sångerskeideal. Istället för tanter är det snygga tjejer, vilket brukar betyda kvitter istället för sång; glitter istället för gravitas. Men ska det vara, så ska det vara! Två snygga tjejer är bättre än en. Vi har minsann försökt förut, men det var först med Ranjani & Gayatri det sade klick.

Dock är man förstås beredd vid det här laget på att bli besviken på ”girl power”. Antingen blir det som hos Spice Girls synonymt med bara ”girl” (man nöjer sig med att vara allmänt dålig och låtsas att det är ”power”), eller så gör någon gubbe sig rolig och sätter etiketten på 70-åringar – som mer än skämt faller det platt. Och båda alternativen förminskar just tjejer så det svider i skinnet. Men Ranjani & Gayatri är girl power på riktigt. Visst kvittrar de, visst är det fjäderlätt konfetti som singlas högt där uppifrån, men det är för en gångs skull konfetti med självklar auktoritet. Väsenskild från en 50-årings; det här är musik på tjejers villkor. Kompmusiker och publik hålls i schack, inte i betuttning, och inte med häxskrämsel utan med genuin respekt. Inte för att systrarna kvittrar högst eller snabbast eller sötast. De bara kvittrar bäst. För det är faktiskt också det en konst.

En trippel-CD från Rajalakshmi Audio i sitt pappmonster.

Visst hjälper det att systrarna på de skivor vi lyssnat på (tidigare var de violinister) är ungefär mellan 25 och 35, till och med däröver på de senast inspelade. Även om rösterna bara djupnar och blir bättre genom karriären var de inte ens i början särskilt vassa. Tjejer istället för flickor: till och med soniskt njutbara.

Men det här var en väldig massa lovord om något som är behäftat med enorma problem. Den myllrande repertoaren som fyller de här skivorna över alla bräddar sjungs aldrig med eld, aldrig ens med glöd, bara som timslånga genomgångar. Så det gäller att sovra.

Vi börjar med att gallra bort de alster som innehåller i princip bara repertoar. Saravanabhava, Thendral och Samaanam går bort, och allra mest Paramāndanam med sitt undermåliga ljud. Det som återstår är de imposanta fullkonserterna, även de förstås späckade med repertoar (tack så j–a mycket, Araikudi!), men åtminstone bitvis är de väl värda varje rasikas öra. Ofta har de dubbla huvudnummer: Mādrasil Mārgazhi 2003 har Suddhananda Bharathis ”Thukkiya Thiruvadi” i Shankarabharanam med 20 minuters alapana, och en RTP i Hindolam med 20-minuters ragam–tanam. Mādrasil Mārgazhi 2004 har kung Swati Tirunals ”Krupala Payala” i Charukeshi med åtminstone 15 minuters alapana och en RTP i Kanada, 20-minuters ragam–tanam även här. Mādrasil Mārgazhi 2005 har S:t Thyagarajas ”Etavunara” i Kalyani med 18 minuters alapana. Mādrasil Mārgazhi 2006 har Shyama Sastris ”Kamakshi” i Bhairavi med alapana på minst en kvart och en RTP i Kalyani med 20 minuters ragam–tanam. Pādāravindam (som också ståtar med kanjira!) har ”Gati Niye” i Todi (hela skivan är komponerad av Ambujam Krishna) med 15 minuters alap – då är hela spåret 50 minuter. Charsurs December Season 2001 har Papanasam Sivans ”Kapali” i Mohanam med 18 minuters alapana. Och Un Thiruvadi Charanam, slutligen, har Ramaswamy Sivans ”Ananda Natesa” i Todi med 17 minuters alapana och Gopalakrishna Bharathis ”Thiruvadi Charanam” i Kamboji, 53 minuter lång med 20 minuters alapana.

Å ena sidan ett autistiskt rabblande, å andra sidan flera timmar musik som du bara inte får missa. Det är i manOdharman systrarna blommar (även om huvudnumren på Padaravindam och Un Thiruvadi Charanam är värda att höra i sin helhet), det är här de sjunger musik istället för repertoar.

Men det är också här två snygga tjejer blir bättre än en.

För aldrig har vi hört maken till den sociala interaktion som präglar improvisationen på de här skivorna. Att snart sagt varenda fras får ett ”shabash” säger inte ens hälften. Ranjani och Gayatri älskar varandra, och det hörs – det inte bara suckas, utan det smackas så det stänker – de kysser musiken, kysser örat, sitter säkert och kastar slängkyssar till varandra på mattan – och det stönas så det står härliga till. Långt ifrån alla dessa stön sitter i lyssnaren öra. Det stönas de facto när Ranjani & Gayatri är på mattan. Violinisten, nästan alltid HN Bhaskar med sin mustasch, får lika mycket beröm även han, lika mycket uppmärksamhet*, och slagverkarna kan knappt röra en muskel utan att få ett eller två ”balé”, en slängkyss och ett – fjäderlätt – stön i örat, med halvslutna, målade ögon.

Som sagt, musik på tjejers villkor. Systrarna älskar varandra, och de bygger upp varandra, aktivt och medvetet, fras för fras, minut efter minut. (Inget av detta kärleksfulla suckande, kyssande och stönande är någonsin suggestivt, inte alls – och det är förstås precis då det blir verkligt suggestivt.) Och ta oss fan om inte violinisten, så mustaschprydd han är, även han blir bättre av denna kvinnliga touch. (Och touch är ordet.) Men också: När ni och vi sitter på konsert och säger ”shabash” är det för att sångerskan är bra; när en pondustant säger ”shabash” till sin 20 år yngre violinist är det också för att hon är bra – en väl tilltagen dimension av ”den här komplimangen räknas eftersom den kommer från mig, som är mycket bättre”, som känns tydligt även när det är Ranjani–Gayatri som öser beröm. Det här är tjejer som tar plats. Genom att vara just det.

Apropå just det: Nu har ni precis läst 1100 ord där kontentan var att gå direkt på konsertinspelningarna och koncentrera sig på huvudnumren. Hade vi behövt skriva ett enda tecken för att ni skulle begripa det? Nej. Men om det kan få en enda greppbräderunkare, pensionärskonnässör, eller helt enkelt vanlig hederlig rasika att lyssna en smula på Ranjani–Gayatri – att älska tjejer, då är ingen ansträngning för stor.

VK

Mādrasil Mārgazhi 2003 (3 CD): ■ ■ ■
Mādrasil Mārgazhi 2004 (RACDV0597–8, 3 CD [!]): ■ ■ ■
Mādrasil Mārgazhi 2005 (2 CD): ■ ■ ■
Mādrasil Mārgazhi 2006 (RACDV07220, 2 CD): ■ ■ ■
Padaravāndam (RACDV06181, 2 CD): ■ ■ ■ ■
Ambujam (RACDV05112,113): ■ ■ ■
Un Thiruvadi Charanam (RACDV0307, 3 CD): ■ ■ ■ ■

Paramānandam (RACDV0434): ■ ■
Samaanam (RACDV07243): ■ ■
Saravanabhava (RACDV05107): ■ ■
Thendral (RACDV0476): ■ ■

December Season 2001 (Charsur CDWL053D, 2 CD): ■ ■ ■

… med reservation för att det ska lyssnas bara på huvudnumren, och kanske skummas efter alapana här och där. Om inte ens den här generationen musiker själva entusiasmeras av repertoar, varför ska repertoaren då fortsätta bestämma?


*) Urskillningslöst? Vet hut! Lyssna på 16:45–17:02 i Kambojialapanan på Un Thiruvadi Charanam, när han fiskar efter mer genom att avsluta en fras för mycket med samma P-M-G som precis fått så fint beröm: tystnaden gör nästan ont.

Månadens foto, februari 2010

Odissi-dansarna Sutra från Malaysia. Foto: S Manisha. Via The Hindu.

2013: I februari 2010 fanns det massor av foton på Sutra av BN Khazanchi på Flickr, men dem har han tagit bort. På begäran har vi även tagit bort dem härifrån. Så nu blev internet lite sämre; en ursäkt till denne fotograf är väl ändå på sin plats.

 

United States of Raga

”This collection of eight ragas can be enjoyed in several ways”, står det i CD-häftet. Ändå lyckas inte RK, den klanten.

Spårlistan på Ken Zuckermans Nature of Ragas / Ragas of Nature från 2005, med Anindo Chatterjee (Living Music Traditions LMT CD3007 – inspelad i – Schweiz):

  1. Morning Mist: intro
  2. Morning Mist: theme & improvisations
  3. Awakening: intro
  4. Awakening: slow theme & improvisations
  5. Awakening: medium theme & improvisations
  6. The Sun’s Welcome: fast theme & improvisations
  7. Passing of the Day: intro
  8. Passing of the Day: medium theme & improvisations
  9. Passing of the Day: fast theme & improvisations
  10. Twilight’s Secret: intro
  11. Soothing Rain: intro
  12. Soothing Rain: medium theme & improvisations
  13. Soothing Rain: fast theme & improvisations
  14. Moonstruck: intro
  15. Moonstruck: slow theme & improvisations
  16. Moonstruck: fast theme & improvisations
  17. Path to the Heart: intro
  18. Path to the Heart: slow theme & improvisations
  19. Path to the Heart: medium theme & improvisations
  20. Path to the Heart: fast theme & improvisations

– det vill säga Jogiya Kalingra, Ahir Bhairav, Nat-Bhairav, Bhimpalasi, Puriya Dhanashree, Desh Malhar, Chandranandan och Sindi Bhairavi. Vad är det för fel på amerikanska sarodiyor? Om det ska vara lättuggat för den som inte orkar med någon exotism, varför skulle den lyssnaren då köpa en ragaskiva över huvud taget? Om det ska vara poetiskt, varför heter det då ”The Sun’s Welcome”, ”Passing of the Day”, ”Twilight’s Secret” och så vidare? Och hur kan Puriya Dhanashree ha bara ett ”intro”? Vad introducerar det? Introt till ”Soothing Rain”? Fuck you.

Det ser extra dumt ut för att det är hela 20 spår, och det är det också: ingen alap är längre än sex minuter, ingen gat längre än sju. De flesta är under fem. Är det egentligen någon mening att göra sådana här skivor – att kalla in Anindo Chatterjee och göra sådana här skivor, dessutom? Vi tror att Ken Zuckerman är en bättre sarodspelare och en bättre musiker än så här, men tyvärr säger väl skivan en del om hur han faktiskt är i övrigt.

Och så börjar en titel som först lät charmigt indisk låta storhetsvansinnig. Det är inte snuttifiering som är ”The Nature of Ragas”, Zuckerman. Vi håller inte med om det på gamla stenkakor och vi håller inte med om det på CD. En stjärna.

RK

Det känsliga könet

Världens bästa människa, Meena Banerjee, har en intervju med Rais Khan i The Hindu, där det bland annat berättas att mästaren spelar badminton, har flygcertifikat (!) och ”carved out his niche by nine” (Vi håller inte med).

I hail from the family of blue-blooded musicians! Others, who claim to play dhrupad-ang on sitar-surbahar, show neither technique nor tuneful melody.

Först läste vi det som sitar och surbahar, och förstod inte riktigt vilka han menade (Pushparaj Koshti har ju ”tuneful melody”). Sedan förstod vi att det var en korsning som avsågs. Ingen är för stor för pajkastning; kanske ska man inte ens beklaga det.

I have always yearned to possess the sensitivity of women. A 15-year-old can sense the intent of the passing glances of men! I assess my listeners with that kind of sensitivity and translate emotions through my sitar.

Rais: ingen ”sensitivity” behövs för att ”sense the intent of passing glances of men”. Det skulle förvåna oss om ens en skyltdocka går bet. Du är mästarnas mästare och läser din publik mycket bättre än sagda 15-åring någonsin kommer att behöva kunna. Dessutom kan man inte säga ”I have always yearned to possess the sensitivity of women” och i nästa andetag berätta att man har och använder den.

Fast all publicitet är bra publicitet, det är så sagt som det är sant. Hade vi inte läst det här hade vi nog inte just nu lyssnat på din mystiska ”prakar ki Kauns” och februarinatten hade varit inte så lite sämre.

VK