Omslagsdöden

Medan du poppar Abihshekhi på ena stereon kör du väl fågelsång på den andra? Den bästa indiska naturinspelningen är Nagarahole National Park (Listening Earth LECD 12). De 75 minuterna börjar nog så fridfullt – ungefär det de flesta lyssnare vill ha ut av en sådan här skiva – men efter en timma brakar helvetet löst: en hjord elefanter kommer dundrande så hela skogen skakar, trumpetar och smörjer kråset. Här prövas new age-aren. Men elefanterna har det bra.

Nagarahole National Park ingår i Sac­red Forests of India, en serie som dessvärre inte finns. I gengäld har Listening Earth Indian Jungle Dawn och Indian Woodland Birdsong från Orissa, Sunbird Forest och Forest Nocturne från Goa, och The Great Rann från Kutch ökenträsk. Därutöver finns Himalaya (Nepal, det vill säga Indien), Sulawesi, fyra CD från Thailand och hela 28 från Australien (där de har sitt säte), varibland en med bara grodor. Gillar man en, köper man alla.

Men varför är det så ofta så, att allt från passabla till riktigt snygga skivomslag efter några år på marknaden ersätts med rent gräsliga? Titta på Nagarahole ovan, originalomslaget – det naturliga ljuset genom träden och ett väl­me­nande typsnitt. Jämför med eländet nedan, som fått ersätta det, där en talanglös formgivare gör allting fel. Den suddade kanten mellan bild och vityta vrider om kniven.

Här är Listening Earth inget isolerat fenomen. Franska Ocora hade en gång i tiden en grafisk identitet – tunga omslag i svart med kritvit överskrift och ett fotografi hårt hållet i mitten. Detta snyggades sedan till så att tjusigaste möj­liga foto numera täcker hela omslaget. Med följden att en Ocora-skiva ser ut som vilken som helst och aldrig kan sticka ut. Man förstår hur de tänkte, men inte att vuxna människor – kanske proffs – sitter och förväxlar snyggt med bra. Så här har Arunas storverk sett ut genom åren:

India Archive Musics omslag, däremot, följer idag samma slags mall som gamla tiders Ocora. Det har de dock inte alltid gjort. När etiketten var ung fanns en romantisk idé om att skivor med muslimska arstister inte skulle ha något foto, utan någon form av islamisk ickefigurativ konst. Till och med ett par släpp med världens främste sitariya gömdes på det sättet undan, tills något sade ifrån. (Dock var det inte Mammon – som vi brukar påpeka får fortfarande skivsläppen med världens främsta sitariya vänta till förmån för den sjungande ekonomiprofessorn Sugata Marjit.)

Och i Indien: Koel Music var en gång ett underbart excentrikerbolag som frilade KV Narayanaswamy mot psykedelia (tro oss – listan kan göras mycket längre), tills Music Today gjorde något med deras katalog (vad kan det heta – ”köpte”?) och alltsammans började se ut som Mae­stro’s Choice.

Guru Padam – före och efter

Om Koel Music kändes typiskt sydindiskt, är det idag bara i norr fanan hålls högt. Favoriten är N Rajams (violinisten) Legendary Legacy, som bland annat gjort en skiva som heter Varadaan med Omkarnath Thakur, där det är en oljemålning av ett sjöslag på omslaget.

* * *

Men designarbetet fortsätter i Sydindien. Det som är släppt och färdigt är aldrig klart. Muktas legendariska Vintage Reminisences har inte alltid sett ut som idag, utan kom först ut med Walt Disney-typsnitt …

Padams & Javalis

… och snyggare omslag över lag, får man lov att säga. I många fall är det förstås kompulsivt hos någon eller några på bolaget att äldre produkter ska bringas i linje med en ny grafisk profil. Men vad säger man om systerskivan, Classic Kritis? Före och efter:

Classic Krits

Den som kommer på något att säga om det kan göra det i kommentarerna.

JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s