Sayeeduddin i Vézelay

Album: Chant dhrupad à Vézelay. Sång: Sayeeduddin Dagar. Pakhawaj: Mohan Shyam Sharma. Label: Buda Musique. Innehåll: Bhoopali (chautal ”Tana Talwara”), Chandrakauns (chautal ”Nirajana Nirakara”), Gunkali (tivratal ”Damaru Hara Kara Baaje”), Jogiya (tivratal ”Jason Mori Lagan Hai”)

■ ■ ■

Detta pampiga som vi ser på bilden är kyrkan i Vézelay i Bourgogne, fotograferad något astronomiskt viktigt datum när solkatterna föll precis i mitten av golvet. Det var 1976; 2005 gav Sayeeduddin Dagar en konsert här, som finns på skiva från franska Buda musique.

Vadå i kyrkan? Tja. Som vi vet tröttnar somliga inte på att predika att alla gudar är en och samma – ungefär som de där som hela tiden upplyser att ”kravatt” kommer från ”kroat”. Sayeeduddin sjunger avslutande halvtimmen, Jogiya, vänd mot altaret, med ryggen mot publiken, som en gudstjänst på hemmaplan. Cynisk som man är anar man ett element av uppvisning här. Dels för att han redan sjungit i en och en halv timme vänd mot publiken, dels för att han vänd mot altaret filmas (framifrån) och läggs upp på Youtube. Kanske också för det långsamma tempot, som vi så ofta efterlyser och nu äntligen får till lystmäte. Kanske till och med i någon mån för att det är just Jogiya. För där finns det potential att smöra, och han mjölkar den fullt ut.

Men han gör det ju så bra att det där inte spelar någon roll! När man lyssnar på den här halvtimmen spelar det inte heller någon roll att han gjort Bhoopali, Chandrakauns och en liten dhrupad i Gunkali till lec-dem i en och en halv timme, för man kommer aldrig att spela dem igen. Det är Jogiyan som är behållningen – en mäktig halvtimme musik. Dhrupad utan layakari, utan bolbant, utan jhalla och utan paran. Bara gudabenådad melodi. Inte ”meditativt”, som folk brukar dra till med när de konfronteras med långsam musik – det är bara långsamt.* Så långsamt att man inte märker att det finns sthai och antara. Så långsamt att det bara är.

Och att vi ens tänker tanken att det skulle vara effektsökeri i det här, det här som för en gångs skull är precis som vi vill ha det, det är faktiskt inte vårt fel, utan ska skyllas på alla sångare som fyllt genren med bolbant, layakari och jhalla. Oavsett om det låter bra eller illa för stunden, gör spel för gallerierna bestående skada: till slut får det även sin motsats att se sökt och skenhelig ut: oärligt, passivt-aggressivt sökt.

Eller så är det bara svårt att kombinera religion och showbiz. Omöjligt var det dock inte, visade denna stillsamma, storslagna Jogiya. Nästa gång någon berättar varför det heter ”kravatt” – ta inte för givet att de inte kan sjunga.

Som skiva är det ändå inte helgjutet, tre fjärdedelar är ju lec-dem. Vi tycker tre stjärnor kan vara lagom, och hoppas ni förstår att den här skivan måste ni ha.

VK

*) Inte för att vi tror, eller hört, att dhrupad sjungits så här långsamt i tempel (vi har lyssnat igenom flera skivor med tempeldhrupad, var och en marknadsförd som världens första), så det är svårt att säga att gudarna vill ha det så. Men Jesus vill det tydligen, och då ser vi nästan ingen annan råd än att missionera. Låt oss sprida detta glada budskap!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s