Omslagsdöden

Medan du poppar Abihshekhi på ena stereon kör du väl fågelsång på den andra? Den bästa indiska naturinspelningen är Nagarahole National Park (Listening Earth LECD 12). De 75 minuterna börjar nog så fridfullt – ungefär det de flesta lyssnare vill ha ut av en sådan här skiva – men efter en timma brakar helvetet löst: en hjord elefanter kommer dundrande så hela skogen skakar, trumpetar och smörjer kråset. Här prövas new age-aren. Men elefanterna har det bra.

Nagarahole National Park ingår i Sac­red Forests of India, en serie som dessvärre inte finns. I gengäld har Listening Earth Indian Jungle Dawn och Indian Woodland Birdsong från Orissa, Sunbird Forest och Forest Nocturne från Goa, och The Great Rann från Kutch ökenträsk. Därutöver finns Himalaya (Nepal, det vill säga Indien), Sulawesi, fyra CD från Thailand och hela 28 från Australien (där de har sitt säte), varibland en med bara grodor. Gillar man en, köper man alla.

Men varför är det så ofta så, att allt från passabla till riktigt snygga skivomslag efter några år på marknaden ersätts med rent gräsliga? Titta på Nagarahole ovan, originalomslaget – det naturliga ljuset genom träden och ett väl­me­nande typsnitt. Jämför med eländet nedan, som fått ersätta det, där en talanglös formgivare gör allting fel. Den suddade kanten mellan bild och vityta vrider om kniven.

Här är Listening Earth inget isolerat fenomen. Franska Ocora hade en gång i tiden en grafisk identitet – tunga omslag i svart med kritvit överskrift och ett fotografi hårt hållet i mitten. Detta snyggades sedan till så att tjusigaste möj­liga foto numera täcker hela omslaget. Med följden att en Ocora-skiva ser ut som vilken som helst och aldrig kan sticka ut. Man förstår hur de tänkte, men inte att vuxna människor – kanske proffs – sitter och förväxlar snyggt med bra. Så här har Arunas storverk sett ut genom åren:

India Archive Musics omslag, däremot, följer idag samma slags mall som gamla tiders Ocora. Det har de dock inte alltid gjort. När etiketten var ung fanns en romantisk idé om att skivor med muslimska arstister inte skulle ha något foto, utan någon form av islamisk ickefigurativ konst. Till och med ett par släpp med världens främste sitariya gömdes på det sättet undan, tills något sade ifrån. (Dock var det inte Mammon – som vi brukar påpeka får fortfarande skivsläppen med världens främsta sitariya vänta till förmån för den sjungande ekonomiprofessorn Sugata Marjit.)

Och i Indien: Koel Music var en gång ett underbart excentrikerbolag som frilade KV Narayanaswamy mot psykedelia (tro oss – listan kan göras mycket längre), tills Music Today gjorde något med deras katalog (vad kan det heta – ”köpte”?) och alltsammans började se ut som Mae­stro’s Choice.

Guru Padam – före och efter

Om Koel Music kändes typiskt sydindiskt, är det idag bara i norr fanan hålls högt. Favoriten är N Rajams (violinisten) Legendary Legacy, som bland annat gjort en skiva som heter Varadaan med Omkarnath Thakur, där det är en oljemålning av ett sjöslag på omslaget.

* * *

Men designarbetet fortsätter i Sydindien. Det som är släppt och färdigt är aldrig klart. Muktas legendariska Vintage Reminisences har inte alltid sett ut som idag, utan kom först ut med Walt Disney-typsnitt …

Padams & Javalis

… och snyggare omslag över lag, får man lov att säga. I många fall är det förstås kompulsivt hos någon eller några på bolaget att äldre produkter ska bringas i linje med en ny grafisk profil. Men vad säger man om systerskivan, Classic Kritis? Före och efter:

Classic Krits

Den som kommer på något att säga om det kan göra det i kommentarerna.

JV

Dinkar Kaikini död

Album: Inde du nord. Sång: Dinkar Kaikini, med fru och dotter.
Sarangi: Anand Kunte. Tabla: Yogesh Samsi. Ocora C 560113
(Malkauns, Khamajtarana, Bhairavithumri, Kabirbhajan)

■ ■ ■ ■

Gamla, fina Dinkar Kaikini har gått ur tiden. ”Dinkar is not mistaken for a ‘living legend’ in anyone’s mind but his own”, skrev Rajan Parrikar – nu inte ens där längre; och aldrig mer. Det är ledsamt. Och Rajan borde tänka förgänglighet och skämmas.

Som tur är finns Dinkar Kaikini på skiva – flera gånger om, och sedan länge, något inte alls självklart för en sångare av hans kaliber. En Salagvarali & Hindol Bahar har precis kommit i Sangeet Kendras 20th Century Baithak-serie; en duett med kultsångaren Kumarprasad Mukherjee på Bihaan Music (MER SÅNT!!!), Legendary Tunes, innehåller Nat Bihag och en Khamajdadra från en konsert 1972. A Charming Musical Boquet by Pandit Dinkar Kaikini (som skrev en hel del själv) på Inreco bjuder på Yaman*, Mishra Gara och Malkauns – och vem charmas inte av den titeln? – och på Legendary Legacy hittar vi Sagar med Darbari och Paraj.

Sagar är den enda av skivorna som sjungs med harmonium istället för sarangi.

Men det bästa med Dinkars skivkarriär, tycker vi, är att han redan 1997 gavs ut av franska Ocora. På hans Inde du Nord-volym ligger, förutom utfyllnadsspår par-le-nez, en Malkauns på respektabla 36 minuter varav nio är ren alap. En hel del Agra i den stamtavlan. Något alldeles underbart med Dinkar Kaikini är att när han väl fick spela in på utländskt bolag tog han, som så ofta, med sig både frun och dottern: de är med. Yogesh Samsi trummar, och han är Dinkars son – det visste inte slölyssnaren – så vi får hela familjen på samma matta. Anand Kunte spelar, just det, sarangi. Som framgår är det en utmärkt skiva. Ett utmärkt omslag också, Dinkar var så stilig med sin tangorabatt.

Det är lätt att göra sig lustig över fransoserna, med deras baskrar, randiga tröjor och Alain Daniélou. Men säga vad man vill om Ocoras Inde du nord-serie – den rymde såväl Sheila Dhar som Dinkar Kaikini, knappast självklara val för europén. Inde du sud hade tidigt en CD där Aruna Sairam sjunger bara padam – än idag världsunik. Det här var ett bolag som visste vad de gjorde. Det visste också Disques esperance redan på LP-tiden: såväl Balachander som Fariduddin Dagar kom med i serien Prestige de la musique extraeuropéenne (så ska saker heta, istället för ”musique du monde”!). Auvidis Ethnic fick ut ännu en skiva med Aruna Sairam, och det var under hennes första storhetstid, långt innan hon var superstjärna. Makar Records fick ut skiva efter skiva med fantastiska sångare som ingen annan ville spela in. Och vet ni vad vi precis kom på? Ingen av deras skivor har harmonium. Vi har levt med dem i tio år utan att ens reflektera.

Det är i och för sig lätt att göra sig lustig även över Makar Records, men det ligger något i bilden av den förfinade fransmannen, esteten. En fransman älskar det sköna, inte det dåliga, som är så populärt i andra länder. En fransman såg till att Europa fick höra Dinkar Kaikini nästan innan det fanns internet. Det är vi väldigt glada för – precis som säkert många andra fransmän, och säkert salig Dinkar Kaikini. Just idag är vi alla europeer.

RK

*) ”Matware Aaj”, som närmar sig Yaman på samma sätt som taranan Jal Balaporia sjunger, fast Dinkar förstås varken var Balaporia eller någon Khusro.

Sayeeduddin i Vézelay

Album: Chant dhrupad à Vézelay. Sång: Sayeeduddin Dagar. Pakhawaj: Mohan Shyam Sharma. Label: Buda Musique. Innehåll: Bhoopali (chautal ”Tana Talwara”), Chandrakauns (chautal ”Nirajana Nirakara”), Gunkali (tivratal ”Damaru Hara Kara Baaje”), Jogiya (tivratal ”Jason Mori Lagan Hai”)

■ ■ ■

Detta pampiga som vi ser på bilden är kyrkan i Vézelay i Bourgogne, fotograferad något astronomiskt viktigt datum när solkatterna föll precis i mitten av golvet. Det var 1976; 2005 gav Sayeeduddin Dagar en konsert här, som finns på skiva från franska Buda musique.

Vadå i kyrkan? Tja. Som vi vet tröttnar somliga inte på att predika att alla gudar är en och samma – ungefär som de där som hela tiden upplyser att ”kravatt” kommer från ”kroat”. Sayeeduddin sjunger avslutande halvtimmen, Jogiya, vänd mot altaret, med ryggen mot publiken, som en gudstjänst på hemmaplan. Cynisk som man är anar man ett element av uppvisning här. Dels för att han redan sjungit i en och en halv timme vänd mot publiken, dels för att han vänd mot altaret filmas (framifrån) och läggs upp på Youtube. Kanske också för det långsamma tempot, som vi så ofta efterlyser och nu äntligen får till lystmäte. Kanske till och med i någon mån för att det är just Jogiya. För där finns det potential att smöra, och han mjölkar den fullt ut.

Men han gör det ju så bra att det där inte spelar någon roll! När man lyssnar på den här halvtimmen spelar det inte heller någon roll att han gjort Bhoopali, Chandrakauns och en liten dhrupad i Gunkali till lec-dem i en och en halv timme, för man kommer aldrig att spela dem igen. Det är Jogiyan som är behållningen – en mäktig halvtimme musik. Dhrupad utan layakari, utan bolbant, utan jhalla och utan paran. Bara gudabenådad melodi. Inte ”meditativt”, som folk brukar dra till med när de konfronteras med långsam musik – det är bara långsamt.* Så långsamt att man inte märker att det finns sthai och antara. Så långsamt att det bara är.

Och att vi ens tänker tanken att det skulle vara effektsökeri i det här, det här som för en gångs skull är precis som vi vill ha det, det är faktiskt inte vårt fel, utan ska skyllas på alla sångare som fyllt genren med bolbant, layakari och jhalla. Oavsett om det låter bra eller illa för stunden, gör spel för gallerierna bestående skada: till slut får det även sin motsats att se sökt och skenhelig ut: oärligt, passivt-aggressivt sökt.

Eller så är det bara svårt att kombinera religion och showbiz. Omöjligt var det dock inte, visade denna stillsamma, storslagna Jogiya. Nästa gång någon berättar varför det heter ”kravatt” – ta inte för givet att de inte kan sjunga.

Som skiva är det ändå inte helgjutet, tre fjärdedelar är ju lec-dem. Vi tycker tre stjärnor kan vara lagom, och hoppas ni förstår att den här skivan måste ni ha.

VK

*) Inte för att vi tror, eller hört, att dhrupad sjungits så här långsamt i tempel (vi har lyssnat igenom flera skivor med tempeldhrupad, var och en marknadsförd som världens första), så det är svårt att säga att gudarna vill ha det så. Men Jesus vill det tydligen, och då ser vi nästan ingen annan råd än att missionera. Låt oss sprida detta glada budskap!

Det närmaste avbön vi kommit

Album: Raga Bihag • New York 2000
Sång: Wasifuddin Dagar
Pakhawaj: Mohan Shyam Sharma
Raga Records RAGA-223 (Bihag: chautal ”Sunder hon gayee”)

■ … ■ ?

Vi vet inte vad som flög i oss, men plötsligt satte vi på New York 2000 med Wasifuddin Dagar, en sångare vi inte lyssnat på sedan ungefär år 2000 men ofta kallat både det ena och det andra. Och ta i trä, den var riktigt bra. Wasifuddin var inte alls så nasal, skrikig och forcerad som vi kom mindes honom. Tio års dhrupadlyssnande – och inte vilka tio år som helst, utan just de tio år när marknaden exploderade, varenda sångare gav ut massor, nya stjärnor tändes och varenda avart sattes under lupp – hade helt enkelt givit oss nya öron. Allt var förlåtet, vi bestämde oss för att börja lyssna på Wasifuddin, gladde oss åt att det fanns så mycket material, till och med planerade vem som skulle få recensera vad.* Och den här recensionen skulle göra avbön.

I 40 minuter var det verkligen bra. Nu har det i nio minuter varit outhärdligt. Vi hade ju glömt vad det är som är fel med Wasifuddin. Han kan inte sjunga jhalla för fem öre, och det är extra jävligt just eftersom hans alap är så bra. Det är helt enkelt inte hederligt att sjunga så. Det är inte reko.

Visst har man för länge sedan tröttnat på Bröderna Gundechas nomtomnynnande, som väl nu för tiden tar upp lejonparten av deras skivor. Wasifuddin skakar sönder både röst och melodi – tänk Gokulotsav Maharaj (som ju också lurar en med sina starka sidor, sedan är det klippt) fast värre: det är inte bara musikaliskt förkastligt utan låter förfärligt också. Han är verkligen så skrikig, så forcerad, så nasal som vi minns honom. Precis som vi minns honom är han familjens svarta får.

RK

*) Inte ens i vår värsta hänryckning tänkte vi sträcka oss till den CD-box han sägs ha gjort, vi lovar!

Annapurna Devi: Malkauns

Rajan Parrikar lägger upp en 28-minuters Malkauns av Annapurna Devi (!!!), komplett med gat och tabla – tydligen ”played before Maharaja Brijnath Singh of Maihar at the request of Allaudin Khan”, läckt ”thanks to Bombay collector KM”, och enligt ryktet ursprungligen från Ravi Shankars egna samlingar. Mycket brus och brum, mycket tutande bilar och elände, men också mycket daad och en hel del surbahar.

Annapurna Devi är alltså Allaudin Khans dotter och Ravi Shankars exfru, ett äktenskap som kanske havererade för att hon var märkbart bättre än honom (dessutom spelade hon surbahar, ett manligare instrument än hans sitar), som allt sedan en skilsmässa för länge, länge sedan låst in sig i en lägenhet i Bombay, där hon bara ger privatlektioner, inga konserter.

Givetvis låg det mycket romantik i att kunna tro att en inlåst människospillra var världens bästa musiker. Det vågade man tro för att man var så säker på att ingen någonsin skulle få höra henne – det enda man hade att gå på var hennes egna elever, som förstås var odelat positiva – och fantasin om Annapurna bara växte för varje år som gick. När det till slut läckte ut en kort Manj Khamaj var vi många som blev förvånade.

Den var till och med bättre än vi föreställt oss. Inte minst var den betydligt bättre än allt annat som spelats in på instrumentet.

I själva verket har nog Annapurna Devi levt ett någorlunda normalt liv, omgift och allt, även om det inte varit konsertmusikerns. Och för det mesta har hon nog spelat musik inom ramarna för det mänskligt möjliga, som till exempel denna Malkauns. Den är bra, men inte det bästa som spelats in. Men hellre en kvinna vid sunda vätskor som bara spelar bra än en surbahargudinna som lider helvetets alla kval.

Inspelningen av Manj Khamaj går dock inte att tänka bort. Kvinnor inte bara kan, kvinnor är bäst.

VK

Men åh, एअर इंडिया

Air India har sönder Amjad Alis sarod, rapporterar Times of India:

For the last 25 years, this instrument has been ustad Amjad Ali Khan’s constant companion. It has travelled with him far and wide, earning applause for the maestro and laurels for the country. On Thursday, however, the jugalbandi between the ustad and his beloved sarod ended somewhat abruptly. The instrument came out of the belly of an Air India flight — cracked and broken and perhaps unplayable for ever …

The polite-to-a-fault musician does not intend to sue or ask for compensation from the airline. “Had it been any other international airline, I would have sued it. But the damage has been done by our national carrier and I want to appeal to the officials to at least learn to take care of musicians like us,’’ he said.

The irreparable damage to the instrument comes less than a fortnight after another great loss. The person who would repair the sarod, Hemendra Chandra Sen, passed away in Kolkata a few days back.

Ingen miasma

Album: La tradition du khyâl au sarangi: Moradabad gharana
Sarangi: Sabri Khan
Tabla: Dayam Ali Qadri (Thirakwas nevö!)
Label: Makar Records MAKCD011 (Puriya Dhanashree)

■ ■ … ■ ?

Så har vi äntligen, sent omsider, åratal efter konkursen &c, kunnat lägga vantarna på Makar Records La tradition du khyâl au sarangi med Sabri Khan. Vilken känsla att få sprätta upp plasten kring en Makar-CD igen – flera år sedan sist, och otroligt många år sedan första gången – nästan så man skulle gjort en unboxing-video.

Och det första som slår en är vilket strålande ljud fransmännen har fångat. Så här vill vi verkligen minnas Makar Records, och så här vill vi verkligen höra sarangi i huvudet. Vi har aldrig hört en så vacker inspelning. Vilken ton Sabri Khan tydligen hade – en muslimsk skärpa istället för Ram Narayans hindu-miasma.

Det andra som slår en är att alap tar slut. Direkt.

Så vill vi i och för sig också höra sarangi i huvudet: rakt igenom khyal utan dhrupadpretentioner. En muslimsk skärpa, som sagt, istället för Naryanans miasma. Som står stolt i sitt sammanhang, istället för att sträva mot något annat. Men ju längre vi lyssnar … skulle man höra det här i huvudet, skulle man bli tokig. Det som avhandlas är Puriya Dhanashree, inte precis harmonisk musik, och Sabri Khan tar ut svängarna. En stor del av skivan tillbringas i snabbt tempo, där han, låter häftet meddela (och det stämmer faktiskt), bland annat spelar 42 över 32. Som lyssnare är man helt överkörd, och för att hålla denna tour-de-force på banan tar han till vartenda knep i boken. Och då menar vi: varenda formulaisk fras som går att vrida och vända, varenda förkomponerad tan, varenda skala upp och ner. På något sätt lyckas han samtidigt betona varenda dissonans som finns i ragan in absurdum, hittar hela tiden en mer halsbrytande twist, en större melodisk chock, ett brötigare oljud. Det är inte alls behagligt att lyssna på, men även om man kliar sig i huvudet över varför måste man beundra att han gör det. Nej, det är inte perfekt (och det ska gudarna veta att intonationen på den här skivan dömdes ut både här och där när det begav sig), men även om det är en bra bit ifrån är det beundransvärt nära. Som teknisk prestation vore det imponerande även på mer lättspelade instrument.

Men som musik är det så galet att det hade behövts en Vilayat Khan för att blåsa odödlighet i det. När sydindisk musik är over the top böjer den hela verkligheten – när nordindisk musik är over the top är det bara en massa zickzack, och det är sannerligen inget för ens den näst bästa. Vi kliar oss i huvudet över vår sista Makar-CD. Makar Records, ni var bättre än så här. Men samtidigt inte.

JV

Pressgrannar: Pushparaj Koshti sågad!

Stackars Pushparaj Koshti!Kolkata Mirrors Bitan Sikdar sågar Pushparaj Koshtis uppträdande på All-Bengal Music Conference:

Koshti performed raga Madhuvanti. He played alap, jod, jhala and a bandish in ektal (48 beats) [ambitiöst …]. Koshti’s rendition lacked the essential resonance of surbahar. There was nothing new or innovative in his composition. Though the bandish was attractive, yet the strokes of the instrumentalist could not evoke the essential mood of the raga.

Madhuvanti, a short-span raga, however, boasts a good note-combination that reflects from its melody. “Since Madhuvanti is a short-span raga and there is nothing much to improvise, a long recital may often prove to be monotonous,” said Arindam Bose, one from the audience.

“The general audience may not identify a raga or be sound enough about the intricate details of classical music. It, therefore, becomes the performer’s task to make his or her compositions arresting. After all, all we need is renditions which one can enjoy, irrespective of the knowledge of classical music,” said Smarajit Sen, a Sangeet Research Academy scholar, present in the programme.

Svidande kritik! Visst är mycket obegripligt – till och med Smarajit Sens prat om ”the performer’s compositions”, och hade man väntat sig nytt och innovativt i konservativ gammal dhrupad, och vad (om något!) betyder ”boasts a good note-combination that reflects from its melody”? – men att Pushparaj Koshti inte kunde projicera raga-bhava står svart på vitt och kan inte sägas tydligare.

VK

Dick Erixons dåliga karma

Politikbloggaren Dick Erixon väljer idag att uppmärksamma en amerikansk miniskandal i Tiger Woods-skandalernas kölvatten, och vi uppmärksammar i vår tur detta för att det handlar om karma. (Tiger Woods är ju buddhist, och inte för att han är kändis utan för att han har thailändsk mamma.)

Det börjar med att högerjournalisten Brit Hume skriver, i Erixons översättning:

Jag tror inte den religionen erbjuder samma sorts förlåtelse och frälsning som den kristna tron. Så mitt budskap till Woods skulle vara: ”Tiger, vänd dig till kristendomen, för där kan du få en andra chans och bli ett gott exempel för världen”.

Då tar det hus i helvete i USA – Erixon skriver ”naturligtvis” och man är böjd att hålla med.*

En annan högerreporter, Carl Cannon, skyndar till Humes försvar:

Stephen Prothero, professor i buddhism vid Boston University, säger till AP: ”Man har lagen om karma, så oavsett vad Woods säger eller gör kommer han att få betala för de felsteg han gjort. Det finns ingen i himmelen som kan stryka synder från en balansräkning, så som fallet är inom kristendomen”. Professorskollegan James William Coleman i Kalifornien lägger till: ”Om man gör det Tiger Woods tycks ha gjort, kommer det alltid att jaga och straffa honom.”

Nu har Erixon vatten på sin kvarn och tar i ordentligt:

Alltså: Brit Hume har rätt. I kristendomen och judendomen finns utrymme för förlåtelse, medan andra religioner inte har det. Enligt buddhismen kommer Tiger Woods att straffas genom att han i nästa liv blir en lägre stående varelse.

Det är visserligen en väldigt rolig mening; läsare på västkusten kan ju spekulera i om inkarnationen blir kattdjur eller träd. Men det ser ut som att man missat något väldigt viktigt. Visst, det finns ingen i himmelen som kan stryka synder från balansräkningen. Men Tiger, som nu skaffat sig dålig karma, kan ju genom goda gärningar skaffa sig god karma som väger upp. Effekten blir densamma: onda gärningar måste inte ”alltid jaga och straffa” ens en buddhist.

Att Dick Erixon missar det här är väl mest att vänta; det känns inte riktigt som hans område. Hume är ju på missionerarstråt, så det är klart att han inte precis tar upp det. (”Samma sorts förlåtelse och frälsning”, ser han till att hålla sig klanderfri.) Och att någon Carl Cannon missar det är det ingen som bryr sig om. Men att Stephen Protero är ”professor i buddhism” och missar detta, det går bara inte att begripa.

Och det är ju inte självklart sämre att Tiger Woods ska göra gott än att någon bara ska ”stryka synder från balansräkningen”. Fast visst kommer han att straffas genom att han i nästa liv blir en lägre stående varelse; det kommer ju alla som hållit i en golfklubba.

OUR BUREAU


*) För ateisten är det väl bokstavligt talat obegripligt att den religiösa faktiskt tror på sitt och på att resten är irrläror. (Terry Eagleton i London Review of Books:

Imagine someone holding forth on biology whose only knowledge of the subject is the Book of British Birds, and you have a rough idea of what it feels like to read Richard Dawkins on theology. Card-carrying rationalists like Dawkins, who is the nearest thing to a professional atheist we have had since Bertrand Russell, are in one sense the least well-equipped to understand what they castigate, since they don’t believe there is anything there to be understood, or at least anything worth understanding. This is why they invariably come up with vulgar caricatures of religious faith that would make a first-year theology student wince. The more they detest religion, the more ill-informed their criticisms of it tend to be. If they were asked to pass judgment on phenomenology or the geopolitics of South Asia, they would no doubt bone up on the question as assiduously as they could. When it comes to theology, however, any shoddy old travesty will pass muster. These days, theology is the queen of the sciences in a rather less august sense of the word than in its medieval heyday.)

Ateisten uppfattar det, på allvar, som att de troende bara håller på sådär för att jävlas med varandra – att Hume vill ge buddhisterna en känga som när en Apple-användare gör sig lustig över Windows. Och som den genomsnittlige troende i övrigt förhåller sig till olika lärosatser kan man inte riktigt klandra ateisten.

Kuriosa: Shrikant Thackeray

MP3-bloggen Raga Blog lägger upp en hejdundrande gräslig kassett: Indian Classical on Swarmandal (Magnasound C4HI2429, Yaman, Patdeep, Madhuvanti och Bhairavi-dhun) från 1997. Artisten är ingen mindre än Shrikant Thackeray.

Och Shrikant Thackeray är ingen mindre än lillebror till Maharashtras högerextremist Bal Thackeray, Shiv Senas grundare. Shrikants son Raj Thackeray har grundat ett eget och delvis konkurrerande högerextremistparti, ”Maharashtras befrielsearmé”.

Själv har alltså Shrikant, förutom att jobba i Bollywood, spelat in en skiva (kassett) med raga på swarmandal (cittra). Den är fantastiskt dålig, eftersom hela idén är dödfödd (instrumentet passar inte), och vi ger den en stjärna. Han kompas av tabla och, enligt baksidan, harmonium (Magnasound-klistermärket skymmer kompmusikernas namn), men om orgeln spelar mer än bara drone så hör vi den inte.

VK