KV Narayanaswamy: The Classic Vintage

Album: The Classic Vintage. Sång: KV Narayanaswamy, med Padma Narayanaswamy. Fiol: VV Subramaniam. Mrdangam: Palghat Raghu. Navras Records 1501 (Shankarabharanam: alapana + Dixitars ”akSaya liHNga vibhO”)

■ ■ ■ ■ ■

Tack vare den moderna inspelningsutrustningen kommer Sydindiens musikliv att stå enat kring samma saker som idag om tio, hundra och om tusen år: Semmangudi var bäst; Kunjamma var bäst. Tack vare samma utrustning har vi också många dussin trippel- och kvadrupel-CD med artister som inte var bäst, men väldigt bra – hela långa konserter, i varje upptänklig ljudkvalitet, späckade med repertoar.

Sådant tröttar ut. Då är det skönt att drömma sig tillbaka: tillbaka upp i norra Indien, där ett album fortfarande klockar in under åttio minuter och nästan inte innehåller någon repertoar över huvud taget. Så att man orkar med att inte bara lyssna utan också smälta det man hört.

Vilken lycklig slump, då, att nordindierna på Navras Records på en av sina avstickare söderöver (det har i skrivande stund blivit ett knappt 50-tal) fått till precis en sådan skiva! Sydländskt omslag*, sydländsk titel – The Classic Vintage – nordländskt format men sydländsk musik när den är som bäst.

Riktigt så sköna för öronen som KV Narayanaswamys sammetsröst var aldrig Semmangudi eller den vassa Subbulakshmi. På The Classic Vintage smeks dessutom sammeten av frugan, med sin kvinnliga fägring, den värms av VV Subramaniams fiol och den packas in och vaggas av Palghat Raghus mrdangam. Och det i Shankarabharanam! Som grädde på moset stämt i C. Titta, Terry Riley, här ska skåpet stå.

Tolv minuter är alapana och lite mindre än en halvtimme kritin med improvisationer, men inte en variation är större än absolut nödvändigt. Och så arton minuters trumsolo som avslutning. Lugnt och stilla, i C, i nästan en timme. Så mycket musik, och ändå känns det som att man lyssnat på tanpuror i sextio minuter. Det är förstås precis så det ska vara. Det här är The Classic Vintage, det här är The Old Gold, och då är det också världens bästa musik, och då spelar det ingen roll att det inte är Semmangudi eller Subbulakshmi. Det är lika bra som DK Pattamals Le chant de raga, fast bättre.

RK


*) De gör så gott de kan, Navras, men autentiskt sydländskt blir det inte med Verdana.

JV

Harmonium Watch: Rambhau Bijapure

En orgelns stormästare finns tydligen på CD: Rambhau Bijapure ”was always happy just to be in Belgaum. His students tried several times to come to Bangalore for a recording, but it was finally in August 2002 that the 87-year-old maestro walked up the steps of a studio to record his first solo album”. Och är känd för sin ”sustained khyal-style elaboration”.

Så berättar baksidestexten på Meru – Harmonium Legend på Lahari. Och här finns en Nat-Bhairav som, hör och häpna, är riktigt bra. En lång ton här får vara just det. En femtonminutersvilambit på Bijapures harmonium är en märklig upplevelse; ragan som vi inte är van att höra den; främmande musik – men det är musik, något vi inte är vana vid från harmoniumsolister. Definitivt värd en genomlyssning, även om man inte riktigt kan separera musikupplevelsen från tankarna på hur annorlunda ragan måste låtit i Bijapures huvud när han spelade.

Så här säger ni nu bara för att det är en 87-åring, tänker ni nu. Men det är fel, för det finns en uppföljare också, Mahā Meru, som är mycket sämre. Faktum är att även Sur Malhar på Meru är betydligt sämre än Nat Bhairav. Och när Nat Bhairav är ”rikigt bra”, är den det bara för att vara harmonium. Det är inga höga betyg han får, gubben – ändå tornar han högre över all konkurrens än mången femstjärning sångare.

JV

Album: Meru – Harmonium Legend. Harmonium: Rambhau Bijapure ”Meru”. Tabla: Udayraj Karpur. Lahari Cassettes & Compact Discs LRCD 5037 (Nat-Bhairav: vilambit ektal & drut teental; Sur Malhar: vilambit ektal ”Garajata aa” (trad.) & drut teental ”Savanki ghanagaraj”)

■ ■

Album: Mahā Meru – Harmonium Legend. Harmonium: Rambhau Bijapure ”Meru”. Tabla: Udayraj Karpur. Lahari Cassettes & Compact Discs LRCD 5093 (Tilak Kamod: madhyalaya teental; todi: vilambit ektal & drut teental; Bhairavi: teental)

Jugalbandi Watch

unheard jugalbandis

Times Music släpper två skivor som heter ”Unheard Jugalbandis”. Först nord mot syd, Purbayan Chatterjee och Shashank, och sedan mindre berömda Debapriya Adhikary och Samanwaya Sarkar (”a conversation with sitar”). Kul att de insett att alla dessa jugalbandi-skivor kommer att förbli olyssnade.

Men vem är Debapriya Adhikary, som håller jämna steg med Sarkars tanbazi? John Ball, som dyker upp överallt, vet att berätta att hans guru är ”Senia gharana vocal maestro Samaresh Chawdhury”, son till Amaresh Chandra Chawdhury, tydligen en elev till Dabir Khan. När vi läste ”Senia” och ”vocal” tänkte vi automatiskt Vishnupur; men där fick vi skämmas. Fast bland guruerna märks också Ravi Shankar, Vijay Kichlu (Agra) och kultsångaren Kumarprasad Mukherjee. Och nu Girija Devi. Som också ger taleem till Samanwaya Sarkar, som också han gått i lära hos Kumarprasad, och i tolv år hos Manilal Nag (där kom Vishnupur!) Ett argument för gharanedari är att det numera blivit svårt att skriva om musiker.

VK