DN sågar Karaikudi Mani

Om man inte är fusionmusiker med förkärlek till ständiga taktartsbyten eller galen i karnatisk musik är en konsert med Karaikudi R Mani helt enkelt en ovanligt svårsmält upplevelse. Manis medmusiker, på sydindisk flöjt och elmandolin, lättar upp resan genom de rytmiska tala-cyklerna med sina ofta unisona melodier.

Det är DN:s Anoushka Shankar, Nanushka Yeaman, som sett Karaikudi Mani live på ett otrevligt Kulturhus:

Men de största räddarna i nöden är mästarens kvinnliga släktingar […?] Rajeswari och Vayavashi Sainath (mor och dotter) som inleder med betydligt mer själfull dans. Pedagogiskt presenterar de stilarna odissi och bharathanatyam, den förra (från östra Indien) utmärkt av mer böljande rörelser och den senare (sydindiska) av raka linjer. I de bästa stunderna känns det som om någon av karaktärerna från Ramayana-eposet kommit till liv och dansat ur boken.

Däremot får vi inte se den fusion av jazz och klassisk indisk dans som modern experimenterat med. Det blir heller inget livemöte mellan dansare och musiker vilket garanterat hade gett musiken en välbehövlig vitamininjektion. [Ja, jo, nja, nej …] Kvällens sista stycke är betydligt mer medryckande och ger en bitterljuv föraning om hur det hade kunnat låta om ensemblen inte fastnat i abstrakta teknikuppvisningar.

Kvällens sista stycke, det var samma tillana–mangalam som 2001. Inget helkvällsmaterial, direkt, och visst brukar vi ofta göra oss roliga över vanligt folk™ som skriver om indisk klassisk musik. Och visst är det en både tråkig och dålig text. Men även om det brister i detaljerna blir det för en gångs skull rätt i stort. Även bland karnatikagalningar är det få förunnat att kunna smälta Manis övermänskliga matematik. Det som behövs är dock inte mindre trummor (Manis melodiker är väl tyvärr alltid utvalda för att inte distrahera) – utan mer. Mångdubbelt mer! På Nalen 2001 hade Mani sällskap av Purushottams kanjira, Ghatam Suresh och en morsingspelare, och ur så mycket mer virtuositet uppstod ljuv musik. Såsom det plägar göra så fort man har en kanjira på mattan. Vi skickar Nanushka en gammal bootleg som bevis.

JV

Mer välvillig är Lena Andrén på något som heter Dansportalen:

Trots att konserten med guru Karaikudi R Mani och ensemblen Sruthi Laya saknade såväl sångare (verken har alltid text) och dansare fanns dessa konstarter ändå närvarande i musiken och hos de tre musikernas handrörelser. Det var mycket suggestiv upplevelse som under sin höjdpunkt tog min uppmärksamhet så fullständigt att jag för en stund befann mig i ett absolut nu.

VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s