Månadens foto, oktober 2009: nakenbilder

Nu har vi, ehm, jag varit på Ganges Gallery och sett Sanjib Sens nakenfotoutställning ”Skin” sedan RK – denne pålitlige förkämpe för allsköns homoeroticism – tipsat om en artikel på DNA så här:

En utställning med Sanjib Sens nakenfotografier i Delhi ”was highly appreciated by art lovers here”, rapporterar IANS (undra på det!) – ”especially women”! Lokala fotografen Sumiko Nanda dreglade över materialet i nästan en timme, enligt nyhetsbyrån. ”I loved the play of light and shade”, ursäktade hon sig. Lokala konstnärinnan Nirmala Singh ”was moved to poetry”, och jämförde bilderna med ”raindrops on barren stones”. Reklamchefen Archana Ravi på McCann Erickson var tydligen så hänryckt att hon kläckte ur sig obegripliga ”it is audacity to connect to something that I know nothing about”. Och Sanjib Sen själv säger att det var frugan som tjatade på honom att ställa ut fotona.

Utställningen ”is set to travel to Kolkata”!

Vad har det här med indisk klassisk musik att göra? undrar du nu.* Tja, inte mycket, det medges. Men det fick oss att tänka på den här tidiga amerikanska utgåvan av Ali Akbar Khan, Ragas of India:

Connoisseur Society var och är ett enmansprojekt av någon E Alan Silver, och han ska väl ha props för att han ger ut Ali Akbar Khan 1970 men också bannor för att han smäller upp en dränkt, naken kvinna på omslaget.

När du sett dig mätt på henne kommer du att märka att det står ”raga Madhabi” under Ali Akbar Khan. Kanske känner du igen den under stavningen ”Medhavi” – men troligen inte.

Det här får illustrera en sida av Ali Akbar Khan som vi inte vet om ni glömt bort, men själva lyssnar vi så lite på sarod – det går ju inte – att vi hela tiden måste påminna  oss om den: Maihar-kalifen, väktaren av achobrepertoaren, musikern som spelat in inte bara sitt eget slagnummer Chandranandan utan också

  • Gaurimanjari
  • Medhavi
  • Lom
  • Bhoop-Mand
  • Bhoop-Mand-Lom
  • Hindol Hem
  • Lankadhan Sarang
  • Lajvanti
  • Praphakali
  • Alamgiri
  • Khambavati Kanada
  • något som listas på skiva som ”Jhinjhat Man”

och varianter av Tilak Kamod.

Mycket av det här han förstås själv komponerat. Men han var 20-talist. Som Vilayat Khan. Ravi Shankar är född 1920. Banerjee 1931. Kanske var de de sista musiker som kunde tillåtas skapa nya ragor? Det känns trots allt mer reko att Ali Akbar Khan introducerat Lajvanti än att 40-talisten Amjad Ali introducerar ”raga Tribute to Germany”.

VK

*) Åh, vår favoritordvits måste med: Thomas Muething på rec.music.classical.recordings 2002 frågar vad något utdraget flamewar hade med klassisk musik att göra, och får svaret ”Muething. Muething at all”.

Folkpartiet godtar fusion

Folkpartiets Maria Lindvall (skolnämnden i Umeå kommun) har i skrivande stund en blogg på Västerbottenskuriren. Idag skriver hon så här (de har ju jazzfestival i Umeå):

Andra och sista volontärmötet inför festivalen i slutet av oktober gick av stapeln ikväll på FH. Idag skulle vi få veta hur puzzlet blivit lagt, få veta vad just jag skulle jobba med under årets festival! Det visade sig att jag vunnit högsta vinst – artistvärd! Helt underbart! Nästan ofattbart vilken tur jag har som har det fina att se fram emot! Nu har nedräkningen börjat på allvar!

Vackert så, men sedan står det ”lyssna på spännande karnatisk / indisk / amerikansk jazz i förväg” och så är det ett Youtubeklipp med något Kinsmen som spelar fusion med Kadri Gopalnath. Nej, det här blir en röst på vänstern!

JV

DN sågar Karaikudi Mani

Om man inte är fusionmusiker med förkärlek till ständiga taktartsbyten eller galen i karnatisk musik är en konsert med Karaikudi R Mani helt enkelt en ovanligt svårsmält upplevelse. Manis medmusiker, på sydindisk flöjt och elmandolin, lättar upp resan genom de rytmiska tala-cyklerna med sina ofta unisona melodier.

Det är DN:s Anoushka Shankar, Nanushka Yeaman, som sett Karaikudi Mani live på ett otrevligt Kulturhus:

Men de största räddarna i nöden är mästarens kvinnliga släktingar […?] Rajeswari och Vayavashi Sainath (mor och dotter) som inleder med betydligt mer själfull dans. Pedagogiskt presenterar de stilarna odissi och bharathanatyam, den förra (från östra Indien) utmärkt av mer böljande rörelser och den senare (sydindiska) av raka linjer. I de bästa stunderna känns det som om någon av karaktärerna från Ramayana-eposet kommit till liv och dansat ur boken.

Däremot får vi inte se den fusion av jazz och klassisk indisk dans som modern experimenterat med. Det blir heller inget livemöte mellan dansare och musiker vilket garanterat hade gett musiken en välbehövlig vitamininjektion. [Ja, jo, nja, nej …] Kvällens sista stycke är betydligt mer medryckande och ger en bitterljuv föraning om hur det hade kunnat låta om ensemblen inte fastnat i abstrakta teknikuppvisningar.

Kvällens sista stycke, det var samma tillana–mangalam som 2001. Inget helkvällsmaterial, direkt, och visst brukar vi ofta göra oss roliga över vanligt folk™ som skriver om indisk klassisk musik. Och visst är det en både tråkig och dålig text. Men även om det brister i detaljerna blir det för en gångs skull rätt i stort. Även bland karnatikagalningar är det få förunnat att kunna smälta Manis övermänskliga matematik. Det som behövs är dock inte mindre trummor (Manis melodiker är väl tyvärr alltid utvalda för att inte distrahera) – utan mer. Mångdubbelt mer! På Nalen 2001 hade Mani sällskap av Purushottams kanjira, Ghatam Suresh och en morsingspelare, och ur så mycket mer virtuositet uppstod ljuv musik. Såsom det plägar göra så fort man har en kanjira på mattan. Vi skickar Nanushka en gammal bootleg som bevis.

JV

Mer välvillig är Lena Andrén på något som heter Dansportalen:

Trots att konserten med guru Karaikudi R Mani och ensemblen Sruthi Laya saknade såväl sångare (verken har alltid text) och dansare fanns dessa konstarter ändå närvarande i musiken och hos de tre musikernas handrörelser. Det var mycket suggestiv upplevelse som under sin höjdpunkt tog min uppmärksamhet så fullständigt att jag för en stund befann mig i ett absolut nu.

VK