Frank Zappa: The Yellow Shark

Yellow-Shark

Orkester: Ensemble Modern. Dirigenter: Peter Rundel, Frank Zappa. Rykodisc RCD 40560 (18 stycken för kammarorkester eller mindre)

■ ■ ■

Med dadamottot AAAFNRA – ”anything, anytime, anywhere, for no reason at all” – kan Frank Zappa se ut som raka motsatsen till allt Panchamkauns håller heligt, det vill säga klassisk indisk melodik, det vill säga raga. Och nog händer det mycket hos Zappa utan anledning. Men hans starka sida, melodi, går inte att skriva enligt den devisen. En bra melodi har sin egen inneboende logik, och spelar vidare i huvudet långt efter att den tystnat: och det går utan vidare att fortsätta på den, för man vet hur det ska låta. Och någon mästare vore inte Zappa om vi inte hittade exempel på detta även på svanesången The Yellow Shark, ett ojämnt program för kammarorkester. Lyssna på bagatellen ”Exercise #4”, och när ni behärskar den, ta er an mästerverket ”Get Whitey”, vars linje spänner över hela sju minuter utan att någonstans referera till sig själv. Varje fras unik – men inte en ton godtycklig. Närmare raga går det inte att komma.

Det här, uruppfört i Wien 1993, var modernismens finest hour. Precis som den gitarrvirtuosa glammetallen togs till sin spets under ett sent 90-tal när ingen längre lyssnade och de tekniskt bästa porträttmålarna är verksamma idag, när vi för länge sedan slutat titta, nådde modernismen sin kulmen långt in i det postmoderna, i ett tramsigt döpt sjuminutersstycke i slutet på en obemärkt skiva av en utskrattad rocker som sett sina bästa dagar. Vi noterar att till och med AAAFNRA-ikonoklasten kapitulerar inför klarinetten – modernismens pelare – och låter två klarinetter bära de viktigaste passagerna.

Storslagna klarinettmelodier hade Zappa skrivit tidigare (”Mo & Herb’s Vacation”), men ”Get Whitey” står i en klass för sig, eftersom även orkestreringen den här gången – för en gångs skull! – är lika genial. Hur linjen ska ackompanjeras är ett problem den europiska traditionen brottats med allt sedan 1600-talets övergång till monodi, och som bara växt i takt med att musiken genom århundradena behövt distansera sig från folkliga former: så länge orkestern harvar på med ackord i fyrtakt bakom både Natalie Dessay och Ted Nugent är det en skillnad i grad, inte i art. Så får det inte vara, och att problemet aldrig blev löst bidrog säkert till 1900-talets definitiva brott med lyssnaren: det enda sättet att markera vad som var konstmusik blev att sluta skriva melodi.

I ”Get Whitey” slingrar sig melodin fram i till synes varenda oktav och instrumentgrupp samtidigt mitt i en luftig hocket som inte liknar något annat (utom Zappas egen ”Amnerika”); det går inte alltid att säga vad som är komp och vad som är melodi. Bättre än så kan det inte beskrivas, men man förstår när man hör det att så ska en slipsten dras. Att det nu till slut gjorts är historiskt, men som sagt, det har bara gjorts av skalden bakom ”I Came on Your Face”:

And also any other place
This strange material went
As over you bent:

Yes, you bent over and I came on the wall,
And all the pictures on it started to crawl
Toward the holy-water thing down the hall –
And I filled it all.*

***

I övrigt finns det tyvärr inte mycket på The Yellow Shark att rekommendera. Brottstycken av rent kaos visar sig mycket riktigt ”komponerade” med rena slumpmetoder. En blåskvintett schabblas bort i två av tre satser utspridda över skivan, en i två varianter. Och vem går hur som helst att beveka efter en timmes ham-Darmstadt med leksakspistoler, bräkande får och en orkester som måste både skratta räv, spela gäck och recitera pinsamheter på Philip Glass-nivå? Trots triumfen med ”Get Whitey” blir det inte mer än tveksamma tre stjärnor, varav en för omslaget: att åldras med värdighet är stort, att ha cancer med värdighet är större.

JV

*) Bättre än Mozarts snuskande, och det är det som är problemet: Mozarts går att avfärda, men hos Zappa insisterar det här på att bli en del av œuvren.

2 reaktioner på ”Frank Zappa: The Yellow Shark

  1. ”Outrage at Valdez” hade förtjänat åtminstone ett omnämnande. Den klämmiga dängan ”G-Spot Tornado” likaså. Och finner ni inte åtminstone en viss … akustisk sensualism i ”Ruth Is Sleeping”?

  2. Gillar ju inte flygel, så sensualiteten är väl det sista som funkar på oss! ”Outrage at Valdez”: en stympad version av en redan stympad version … vad säger man? JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s