Harmonium Watch

En skiva med karnatiskt harmonium har kommit ut, på svenska Country & Eastern. Skam går alltså på torra land. Men det här lilla bolaget var först med att ge ut en Rudra-veena/vokal-duett, och måste nog förlåtas ett eller annat karnatiskt harmonium om man också ska få guldkornen. En förmildrande omständighet är att skivan marknadsförs som ”extremt sällsynt”.

På orgeln hör vi en Muthunathesa Bhagavatar, som lyckligtvis genomgående kompas på fiol av sverigevännen K Shivakumar. PS Devarajan trummar. Och något sådant har väl inte spelats in sedan 1968. Men kom ihåg att Keyboard obliges Seshagopalan.

I rampljuset: Sreevidhya Chandramouli

Världens bästa människa, Sreevidhya Chandramouli, stolt dotterdotterdotter till en av veenabröderna Karaikudi, gav i dagarna två konserter i Washington DC: i går på Library of Congress, i förrgår på Kennedy Center. Den senare en riktig fullträff – från inledande Natakurinji till en suverän, oändlig tani av Poovalor Sriji, fick vi oss till livs det här tillbakalutade, avslappnade småspelandet som bara just kvinnor i Karaikudi-stil klarar av, och som går rakt in i hjärtat.

Som ni ser var det också inramat som en riktig konsert:

Spelningen i Library of Congress var något helt annat. För det första ingick den i konsertserien ”homegrown” (vad skulle det vara – roligt?), aviserad som ”South Indian classical music from Oregon”. För det andra pratades den sönder och samman av först en tant, sedan en farbror, sedan av såväl Sreevidhya som Sriji allt eftersom farbrorn påbjöd. Det skulle berättas vad en veena var, hur många band det är på halsen, vad ett trumskinn är osv – det vanliga: allt utom det som skulle kunna tänkas vara intressant. Efter gott och väl en halvtimme in i programmet sade farbrorn (och det här är ordagrant citerat), ”melody, in this case provided by the voice and veena, rhythm, provided by the drum”. När det handlar om indisk musik är tydligen inget för banalt för att förklaras. Det slutade, innan det riktigt hade börjat, med att Sreevidhya fick välja ett kortare huvudnummer ”since we are running out of time”, och säkert undrade fler än vi varför man baxat en veena, en mrdangam och två tanpuror till Library of Congress bara för att prata en massa goja.

Och för det tredje såg det hela ut så här:

Visst ska man sitta på golvet. Men det behöver ju inte vara direkt otrevligt!

Säkert bär allt detta skulden för att även den musikaliska biten, i den mån den hanns med, blev ett riktigt fiasko. En hel låt förstördes av rundgång, det sjöngs vid något tillfälle lite fel – och i huvudnumret gick en sträng på veenan. Fattades bara – både Sreevidhya och Sriji hade lagt försvarligt med krut på att berätta hur ”lynniga” instrumenten var, hur mycket de måste pysslas om, hur ofta de måste stämmas.

Usch vad maten var dålig, och så var det för lite också! Nej, det är tur att det drabbade världens bästa människa. Sreevidhya Chandramouli räddar sådana här kvällar bara genom att vara där och charma. Det vi fick se var det sämsta av det bästa inom karnatisk musik, men ingen kan ha gått därifrån missnöjd; vi vågar gissa att var och en gick därifrån värmd i själ och hjärta.

RK