Stora dhrupadkraschen 2008

Album: Temple Voices. Dhrupad: Umakant & Ramakant Gundecha. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Akhilesh Gundecha, Manik Munde. Sense World Music 106 (Yaman: chautal ”Pratham sharira”, sooltal ”Murat man bhaye sundara saloni”)

■ ■

Nej, nu får det vara nog! Välvilligt avstod vi från att recensera Bahauddins och Wasifuddins Vedanta, och ännu välvilligare recenserade RK faktiskt de två första skivorna med bröderna Gundecha och Pushparaj Koshti, och hoppades att det skulle gå över. Men istället blir det bara värre. På Temple Voices tar bröderna gimmicken med varsin linje samtidigt längre än någonsin, samtidigt som surbaharen spelar en tredje – och det går inte att tiga längre. Sådan antagonism! Vad är det här? Det är ju motmot allt!

Visst tar det emot att säga det. Dels förstås för att det är de ofelbara bröderna Gundecha. Men dels också för att vi en gång i tiden tyckte så mycket om det. Men då fanns det ju goda skäl: ju mindre man gör det, desto bättre låter det.

Nu har det hela svällt till att även omfatta två trummisar. Det är ju Jasraj-varning. Som tur är väljer Sense att marknadsföra skivan som en ”masterclass”, fast det är en vanlig inspelning – man kan ju hoppas att publiken tror det är nån skum lec-dem, och väljer något annat.

VK

Sense ger ut Pushparaj Koshti

Nu kan vi ta bladet från munnen, för den är äntligen offentlig: Sense World Music ger ut Pushparaj Koshti, ett fullfjädrat dhrupaduppförande av Desh, på surbahar, med Manik Munde. Det här är den första riktiga dhrupadskivan som görs på surbahar – först Makars bootleg, sedan den med sophinken, och nu tredje gången gillt. Vilken upprättelse för ett instrument sönderkramat av tjurnackade amerikaner som säger ”awesome” och ”cool”; och man hoppas att de tröttnar nu (fast de har ju alltid Rudravinan).

JV

Så ska det låta … tror vi

600x600

Album: Surbahar. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Manik Munde. Sense World Music 103 (Desh)

■ ■ ■ ■ … ■ ?

Till att börja med är Pushparaj Koshti värd all beundran för att han får det att låta så lätt. Och då menar vi inte bara att handskas med det stora, bökiga som vore det en sitar*, utan att trolla fram nästan en timmes melodi ur Desh. Det är dubbelt så långt som någon dhrupadiya tidigare vågat sig på, och med en rörligare jor och jhalla än någonsin någon sångare. På så många sätt är det faktiskt en perfekt skiva.

Ska man vrida ner den sista stjärnan, får man, som så ofta, gå till jhallan. Det finns instrument som låter mycket värre i jhalla (även om den här surbaharen låter illa nog), men inget av dem är så ljuvligt i alap, och hur Koshti än spelar finns det tydligen ingen väg runt jhallans förbannelse. För den delen låter inte heller trumman, när den väl kommer, riktigt lika bra som vi vant oss vid från Sense.**

Men desto intressantare är att Munde gör något han aldrig gjort på skiva förut: han plockar fram ”the divine rubato”. Oerhört sällsynt på pakhawaj; om det på mrdangam kännetecknar högsta nivån, och på tabla kännetecknar riktigt ålderstigna trummisar på India Archive Music, känns det bara overkligt att höra en så stor, tung trumma halta så. Som en ofärdig elefant, men med sådant driv framåt. Det är inte alls självklart något positivt.

Samtidigt – eller, rättare sagt 45 minuter tidigare – är det något overkligt även med Koshtis intonation. Alla som försökt spela på ett så lågt stämt instrument vet hur nära det är till den falska tonen. Precis så nära är det ofta här. Nu när Dagarvanin de senaste åren ”tagit ton” ordentligt, och stärkta av framgån­garna börjat hävda dhrupadteori vart man än vänder sig – eller vad sägs om att till och med shadjan i olika ragor kan (ska!) läggas olika i förhållande till tanpurashadjan, courtesy of Ashish Sankrityayan – är man skrämd till acceptans. Låter det inte lite konstigt? Men det är ju Pushparaj Koshti!

Det är väl så här det ska låta då … tror vi! Men inte var det den första fullfjädrade dhrupadskivan på surbahar: såväl en kvinna som en amerikan hann före.** Fast det är naturligtvis den bästa (och både hon och han lär skriva under på att det är med jättemarginal), den enda som marknadsförs och distribueras aktivt, den första från ett stort namn som och den enda som blir en snackis. Så glädjande då att både Munde och Koshti vågat ta ut svängarna ordentligt.

RK

*) Vänta er ingen Annapurna-hastighet! Det här är en produkt av Indiens långsammaste guru.

**) Shubha Shankarans Resurrecting a Raga (skivdebuterande Hans-Shree) med Mohan Shyam Sharma, respektive Steve Landsbergs Windows to the Heart: (Bilaskhani Todi plus Gaud Sarang) med Phillip Hollenbeck, vem han nu är. Landsberg är i alla fall student till Mush­taq Ali Khan. Mushtaq Ali bar svarta solglas­­ögon och spelade som den sista seniyan; Landsberg döper sina dhru­pad­­spår till ”Rotating in Union”. Men han var först.