2 × Malini Rajurkar

Då och då blossar debatten upp om vad inspelningsåldern har gjort med vår musik. Går man inte på konserter känns det inte som att den dödat den – i värsta fall får man väl klä upp sig, bjuda hem några vänner och leka mehfil framför stereon (JV sägs till och med ha satt den på en matta) – men när man får tag i skivor som Malini Rajurkars* i Classical-serien på Fountain Records (FMRCD19) kan man inte blunda för att det är något som har hänt.

fountainNär envar har möjlighet att hamstra inspelningar med Kishori och Bhimsen Joshi kan det bli svårt för musiker att hävda sig som inte är enormt individualistiska och, naturligtvis, inte riktigt lika bra. Den sortens musiker som musiken, som traditionen ska leva på. Som Malini Rajurkar – en fin sångerska i Gwaliors skymning med kompositioner och ragor från SN Ratanjankar i den korta ärmen. (Hennes pappa och guru, Govindrao, gick i lära hos Rajabhaiyya Poonchwale – Gwalior från och i Gwalior – och även om hon själv hämtat en del från Kirana är hon desto mer influerad, tekniskt om inte melodiskt, av Kumar Gandharva. Som man ju med dagens suddade gränser accepterar som en riktig fyrbåk av Gwaliorgayaki.) Att höra henne live hade säkert varit som en dröm, en entusiastisk publik hade blåst liv i musiken – ett wah, applåder, små kommentarer, allt det vi inte får på skiva. Särskilt med harmonium (Jalgaonkar är i farten här) istället för sarangi blir musiken platt, död och steril. Bara de allra bästa kan transcendera det.

Inspelningsåldern har alltså inte bara satt guldåldersångare i var mans händer som det är näst intill omöjligt att tävla mot – den har till och med ökat deras försprång.

I och för sig ser det ut som om Rajurkar vet om det, då hon bjuder på ovanliga Salagvarali och den nästan unika Vibhasvarianten i Bhairav-thAt. Salagvarali är nederdelen av Ahir Bhairav och överdelen med Shivranjani kombinerade med mittenpartiet av Bhoopal Todi, och även om hon är väldigt återhållsam med exotican (håller sig mycket i Bhairav/Todi-territoriet) är det spännande att höra. Den knarriga rösten påminner om TD Janorikar, och skulle säkert låta bättre inte bara med sarangi utan också helt utan komp. Hur som helt tänkte hon helt rätt: tack vare innehållet har den utgångna skivan redan blivit samlarobjekt.

Todi Mahotsav

Nästan helt utan komp sjunger Rajurkar på Todi Mahotsav (RPG CDNF150147), en hel timme Bhoopal Todi (med oförklarligt utfyllnadsspår från Vijay Sardeshmukh), med bara en enkel tabla. Endast om man spetsar öronen kan man skönja, långt där borta, skuggan av harmonium. Nu är det live, den morgontrötta publiken är åtminstone med på vissa av noterna, och den torra sången kommer betydligt mer till sin rätt när ingen spelar sönder den med orgel. På den här timmen blir det förstås då en rejäl vilambit där hon verkligen visar hur mycket som går att göra med korta fraser.

Ofta blir man riktigt upprörd hemma i vardagsrummet när så här bra sångerskor är så relativt okända, medan dumheterna duggar på skivbolag efter skivbolag. Men inte nu. För i Malinis fall verkar det mest självvalt.”I wasn’t brought up to be self-absorbed”, sade hon till exempel till The Hindu 19 mars 2004 – och lyckades med konststycket att fördöma både dem som ger upp sina musikstudier och dem som satsar helhjärtat. Som slutkläm drämde hon till med gåtfulla ”Satisfaction kills art. But I have this satisfaction for sure.” Hmm.

Tio år tidigare levde dock konsten, i en förbhaskat bra Bhoopal Todi. Så bra att Vijay Sardeshmukh (med rejält harmonium!) såg sig tvungen att följa upp den med vad som kan vara indisk konstmusiks smörigaste bagatell: ”Ri Main Kaise Ke Jaaun” i Bahaduri Todi (en annan variant än i Mallikarjun Mansurs berömda insjungning; vi har inte hört den förut). Sardeshmukh, ännu mer okänd än Rajurkar, var lärjunge till Kumar Gandharva och tränar just nu upp underbarnet Pushkar Lele, med Gwaliors snabbaste tAnbazi – raka motsatsen till vad Sardeshmukh gör här. Den är inte värd att höra två gånger, men väl värd att höra en halv gång. Och det är ju inte allt som är ens det.

Todi Mahotsav är troligtvis Rajurkars bästa skiva. Synd att det inte precis är den lättaste att hitta. Men idag ville vi ha en skiva med sarangi och swarmandal (och, RPG, helst inte med första mukhdan inklippt mitt i vilambit där den börjar igen efter att ha tonat ut för att ni skulle ha ut det på kassett och inte orkade göra två mastrar), så vi begränsar betyget till fyra stjärnor.

VK

Album: Todi MahotsavSång: Malini Rajurkar, Vijay Sardeshmukh. Harmonium, tabla:Label: RPG Music CDNF150147 Innehåll: Bhoopal Todi (”Maagan Manat Aayo Dar Tore”, ”Bhanak Padi Kaan Aagam Balam Ki”);  Bahaduri Todi (”Ri Main Kaise Ke Jaaun”)

■ ■ ■ ■

Album: Classical? Eller vad är titel på en sådan här skiva?
Sång: Malini Rajurkar. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Tabla: Sashikant Mule.  Label: Fountain RaagRang FMRCD19. Innehåll: Salagvarali (”Aaj Baddhai Baje Nandmahal Mo Sakhi” och ”Sumar Saheb Sultan Alaman” av SN Ratanjankar), Vibhas (”Piya Tum Vahi Jayo”, ”Bairan Nandiya, Lagi Daraan”), Bhairavi (tappa ”Lal Wala Jobas Kis De Rati”, tarana ”ta dani dani tom tananana derena”)

■ ■ (■)

*) Ej att förväxla med violinisten Milind Raikar, ett misstag vi gör titt som tätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s