Indo-Pak Relations

På en All-Pakistan Music Conference-konsert häromdagen på Indus Valley School of Art & Architecture (bilden) uppträdde Nasiruddin Saami, en sångare vi är stora fans av, tillsammans med Ashwini Bhide-Deshpande, sarangiyan Kamal Sabri och en flöjtist vid namn Salamat Hussain. Men han sjöng inte sist, rapporterar How We Operate – det gjorde Ashwini Bhide!

APMC is a learning ground for most young people who don’t know much about classical music. But if even they can pick out faults, it is certainly a surprise.

“Why is Ashwini Bhide the finale?” commented a 23-year-old Shafiq at the event. “What is with this craze with the Indians? This is All-Pakistan Music Conference and ustad Nasiruddin Saami should have been the final act of the night. I’m seriously disappointed.”

“Last year Farid Ayaz Qawwal and Farida Khanum were here. This year there are four performers, two of whom are from India. I have no problem with them, but shouldn’t we pay more attention to our own performers?” questioned Nida, 22.

Music producer Faisal Rafi agrees with this young lot: “Last year it was Shubha Mudgal and this year it is Ashwini Bhide. She was good, but ustad Nasiruddin Saami is extraordinary. He is someone who people love and is treated like royalty outside with people, including Indians, touching his feet. He should have been the final act. But he wasn’t. Which is simply sad.”

ashwini

Panchamkauns har inget emot Ashwini Bhide-Deshpande och är kanske inte heller Pakistans största förkämpar. Men här ställer vi oss demonstrativt och bestämt på den pakistanska sidan. Nasiruddin Saami skulle ha gått på sist!

nasiruddin

RK

Dhanapandi & Ganesan

Water Music of South IndiaAlbum: Water Music of South IndiaJaltarangam: Anayampatti S Dhandapani. Fiol: Anayampatti Ganesan. Mrdangam:Label: Koel Records KCD 042. Innehåll: ”vAtApi gaNapatim bhajEham”, ”sarasa sAma dAna”, ”Ninnuvina”, ”Nagumomu”, ”Raghuvamsa Sudha”, ”Magudi”, ”Parathpara” av Papanasam Sivan i Vachaspati

■ ■

Fyra stjärnor tänkte vi sätta först, och börja med ”nej, inte fyra stjärnor som DK Pattamals Le chant de raga utan fyra stjärnor på jaltarangamskivornas egen skala”, bara för att det vore så roligt att sätta ett högt betyg på 73 minuter vattenskålar. Men när det kom till kritan frös vi om fötterna och satte två. Detta trots höjdpunkter som en alapana i Abheri, där man hör vattnet skvalpa i skålarna, en glatt studsande tolkning av ”vAtApi gaNapatim bhajEham” (jämför Seeta Doraiswamys rakare inspelning på Une anthologie de la musique classique de l’Inde du sud) och en hädisk genomkörning av veenans egen bebis ”sarasa sAma dAna”. Det blir för mycket dåligt – vattenskålarna passar bra som kuriosa som man tar fram några minuter då och då; att både Dhandapadi och Ganesan (som efter broderns död sadlade om från fiol till skålar) spelat in flera skivor var är en obegriplighet av den sorten som bara kan härröra från området söder om Godavari.

Men även med två stjärnor är frågan berättigad: varför får jaltarangen inte automatiskt, som Shivkumar Sharmas santoor skulle fått om vi skrev om sådant, bottenbetyget? Tja. Dels finns här fiol, som tar hand om meend och gamaka där det behövs. Och dels passar faktiskt den sydindiska musiken bättre för ofullkomliga instrument – den är snabbare och mer komponerad, så att melodierna känns igen lättare även utan prickar över i:na. Och inte minst ska Dhandapani och Ganesan vara glada att de inte firas som superstjärnor av politiker, kritiker, européer och nyrika, för då skulle även de få se på bottenbetyg.

Den 6 maj år 1998 satt två tonårstjejer bredvid varandra på en bänk och väntade på bussen i ett nattligt industriområde söder om Stockholm. De var så fina och söta och de lyssnade med samma lurar. Och det de hörde på var just Dhanapandi och Ganesans alapana i Abheri. En liten slice of life.

VK, RK, JV