Månadens foto, oktober 2007

Japp: Imrat Khan med en ”imratguitar” som han hittat på tillsammans med sin elev Todd Mosby:

Fråga inte oss hur det funkar, vad poängen är, eller varför de ser helt olika ut. Todd Mosby spelar på denna kreation jazz med viss indisk inspiration, eller när något faller på ”indisk musik” med kraftig amerikansk brytning.

Det senare spelar också Teed Rockwell, på annan amerikansk knasgitarr:

Han tycks inte ha någon särskild guru men har tagit lektioner av Salamat Ali, Habib Khan, K Sridhar, Laxmi Ganesh Tewari och Ali Akbar Khan. Och skrivit i olidliga India Currents istället för att bara ha en anonym blogg – så törstar den amerikanske hippien efter pengar och världslig ära.

Det vi ser ovan är hans mästerverk Hindustani Ragas på ”Elefunt Music” (det blir bara bättre och bättre!), ett lustmord på Bhimpalasi. Debashish Bhattacharya recenserar honom – fem stjärnor – på cdbaby.com:

I am immensly happy to see Teed’s progress over the years in understanding the root of the Indian traditional art of ragas. This album particularly has impressed me a lot; I can see he has chosen a long way for his musical journey (not a shortcut). I wish him all the very best, and hope this album will lead him in the right path … Thank you Teed for your respect and service to raga music.

Hm, Debashish … de där stjärnorna är till för att sätta betyg med.

Matthew Grassos specialbyggda gitarr – klicka för förstoring och häpna över den krångliga greppbrädan, specialbyggd för ”indisk intonation”: snacka om att jobba hårt för att missa poängen!

När vi läser Rockwells insatser i India Currents finns där en lång recension av något ännu värre i samma genre, nämligen The Five Deadly Talas av en Matthew Grasso, som spelar en annan specialbyggd gitarr. Läs, förundras:

How could he even consider playing Indian music on nylon strings? They’re essentially impossible to bend. This means no microtonal sruti, which are as essential to Indian music as spices are to Indian food. I had spent hours choosing the gauges and alloys of my metal strings, had vehement arguments on this topic with my luthier, Mark Warr, and practiced diligently to make sure I bent those strings in ways that wouldn’t wound each raga. How could Grasso just walk away from this challenge?

I was bothered even more by his decision to create almost all new ragas for his first Indian CD [!!!], and to play in the most unusual talas he could find. Why create new ragas when no one has yet interpreted the hundreds of traditional ones on his brand-new instrument? And didn’t he realize that the real rhythmic challenge in Hindustani music is to follow the 4/4 of tintal through a cascade of fives, sevens, and nines, which arrives triumphantly on the first beat of the cycle? The complicated tals he had chosen, such as 4½, or 6+3½, forced the tabla player to do little more than mark the beat, and made it difficult for Grasso to do significant cross-rhythms against the beat.

Thus spake my artistic conscience, until my critical conscience came to the rescue. Once I stopped comparing his decisions to mine, I was gradually able to appreciate his music on its own terms. Grasso has a deep mastery of a variety of styles I have studied only briefly …

Grasso has also successfully dealt with the unique intonations of Indian music, despite his relatively sparse use of sruti. After ten years of playing Hindustani music in the Western tempered tuning system [!!!], he commissioned luthier Scott Richter to build him an instrument that could both play in Indian intonation and have a greater range and resonance.

Denne Grasso måste ju rimligtvis vara en av de mest meningslösa musiker som utger sig för att verka i indisk-klassiskt idiom. Ändå ska Rockwell inte bara sjunka under sin egen ända ner till dennes nivå – han vill ha beröm för det också! Så långt över ån går den amerikanske hippien efter vatten. Recensionen inleds med en programförklaring:

There is nothing worse, in my opinion, than a critic who judges a work of art by what s/he thinks the artist ought to have done. If a critic has an idea for a work of art that is different from the artist’s, the critic ought to create that work herself, not criticize the artist for refusing to perform the critic’s fantasies.

Herregud, han är som ett barn. (Och finns det verkligen ”nothing worse”? Folkmord?) Till råga på allt är rubriken ”Different Strokes for Different Folks”.

Såväl Rockwell och Grasso har studerat för Ali Akbar Khan (det är förstås därför recensionen var positiv), och Mosby uppenbarligen med Imrat Khan. Det är nog inte bra för indiska musiker att flytta till USA: You don’t change the Devil; the Devil changes you. Om Matthew Grasso vill vi bara säga att det spelar ingen roll om gitarren är stämd på något godtyckligt valt sätt som sedan kallas indiskt (det finns inte en indisk intonation – du gick väl inte på den enkla?): så länge dina toner är raka har de inget med indisk klassisk musik att göra, oavsett hur de är stämda.

Och till alla inblandade vill vi säga att som hippies har ni ingenting att sätta emot Peter Pringle, som spelar synth-theremin … med halsen på sin Kanhai Lal-surbahar. Put that in your pipes and smoke it.

RK, VK