Mystico!

Album: La tradition lyrique du khyâl 8. Sång: Chhannulal Mishra. Sarangi: Santosh Kumar Mishra. Tabla: Vinod Lele. Label: Makar Records MAKCD027. Innehåll: Gurjari Todi, Mishra Desh ki thumri, Khamaj ki Chaiti, Kafi ki Holi

■ ■

Kraschen i Roswell, Loch Ness-odjuret, yeti och bigfoot: listan kan göras lång. Gör man den tillräckligt lång kommer man förr eller senare fram till Chhannulal Mishras skiva på Makar Records. Mysteriet har stötts och blötts sedan 1997 i regntunga förorter över fina teer i kopp efter kopp, på lantliga promenader mot den allt lägre sommarsolen, i nattliga datahallar och på kaotiska flygplatskaféer som säljer Häagen-Dazs Jaipur Mystery*.

Frågan, om någon nu fortfarande undrar, är förstås varför den är så dålig.

För Mishra får onekligen in en hel del ”boltâns, sargamtâns & âkârs endiablés”, som Makar skriver; Kirana med viss framgång. Riktigt bra ragadari i Kafi avslutar det märkliga programmet. Själva repertoaren spänner över smakfull till enastående ― lyssna på chotan i Gurjari Todi ― och behandlas med respekt och tryck i antarorna. Inga bortschabblade taranor stör friden. Här finns inte ens något harmonium att klaga på; sarangin trakteras till och med nästan extra trevligt med mycket kärvt anslag av Santosh Kumar Mishra.

Ändå tar det aldrig fart. Vi vet inte vad som fattas, men diverse teorier har lanserats under åren. Först, och den tog emot att lansera, trodde vi att han var bengal, för det vet ju alla att bengaler inte kan sjunga och maharaster inte kan spela (annat än positiv), men sedan såg vi att han var från Benares, så det gick inte (även om vi inte förstår varför den staden ska ligga i Uttar Pradesh?). Makars tablasound var misstänkt ett tag: det ringer i dayan och boomar i bayan, visserligen välstämt, men väl obalanserat och artificiellt. Men hur mycket vi än försökte tänka bort tablan i experiment efter experiment blev musiken inte bättre; och Makar har flera skivor som blivit klassiker trots det trumsoundet. En fjärde teori hade att göra med Thakur Jaidev Singh, som tydligen undervisat Mishra, men det förklarade ingenting: vi vill förstå mekanismen, vad som pågår, hur det går till, hur han är dålig. Det gör vi inte.

Så skivan med litet s kvarstår. Amatörmässigt frilagd mot Makars svarta bakgrund tittar den godmodige brahminen upp, med ringar på vänster lång- och ringfinger och allmogeblommig swarmandal i famnen. En söt man med pussmun och bindi. Men hans leende är mystiskt som Mona Lisas, och innanför det gåtfullt nattsvarta döljer sig ett conversation piece utan like: CD:n är som en artefakt från en annan dimension. Visst måste detta ha krävt respektabelt med skaparkraft. Men det skulle aldrig falla oss in att rekommendera den här skivan. Och vi skulle så gärna vilja veta varför.

VK

*) Ni skulle kallat den Kirana Mystery! Det finns inget Jaipur Mystery! Men vad kan man vänta sig av ett företag som kallar sig ”Häagen-Dazs”?