Hur går det med sursringar?

Mashaykh Rahmat Khan Pathan, Hazrat Inayat Khans pappa, med sursringar

Hur går det med sursringar? Anindya Banerjee hade ju ett par CD på gång … 2001. Ja, det var verkligen sex år sedan Times of India kallade dem ”expected to be released fairly soon by an American as well as a French company.”* (India Archive … Makar?) Uppgifter cirkulerar om att en inspelning i Kaunsi Kanada faktiskt ska finnas till försäljning, men vi lyckas inte spåra den. Ändå är han aktiv på konsertmattan, precis som oinspelade Joydeep Ghosh.†

Obegripligt är det eftersom varje annan relik av den gamla, exotiska världen vid det här laget växlats in till både dollar, euro och rupees. Ju utdödare desto bättre! Skrupelfria skivbolag har grävt upp dhrupadgharana efter dhrupadgharana man inte ens hört talas om, och dumma som vi är har vi köpt skivorna, men sursringaren tiger stilla.

Hur den låter är ingen hemlighet. Gamla privatinspelningar – korta, men ändå – av Birendrakishore Roychowdhury (gräslig) såväl som Allauddin Khan (fullständigt monumental) har cirkulerat länge, och en 13-minuters Miyan ki Malhar av eljest helt okända Sulalit Sinha (!?) i duett med tysken Manfred Junius (?!) på surbahar har till och med givits ut (Anthology of World Music: North Indian Classical Music, 4 CD, Rounder Select ROUN5101, 1998, när man ville täcka in Nordindien på fyra CD tog man med en tysk. Fuck you and the horse you rode in on!). Men vi vill inte ha Youtube-klipp, vi vill ha en fullängdare att ställa i hyllan innan det är för sent! The medium is the message! En del av oss sitter och lyssnar på sju CD med Abhisheki, en annan vill bara höra lite exotiska instrument!

JV, RK

*) Panchamkauns har varit i kontakt med den jänkare som också spelar. Han har avböjt att spela in för oss.

†) ”Is the popularity of sarod responsible for elbowing out sursringar from circulation?” frågade sig Richa Bansal i Calcutta Times 11 oktober 2001, som om det var då den försvann.