Pressgrannar: That Dome in Air

”The allusive potential of Amonkar’s Yaman seemed not only to refer to other closely related ragas, but also singers from the past, whose eccentricities were appraised more fully, their originality revelled in and recognized in another time”, skriver Somak Ghoshal – efter obligatoriskt jamsande om både Shakespeare och Ovidius – i en en månad försenad konsertrecension i The Telegraph:

A 78-RPM record of the mad genius from the Gwalior gharana, Ustad Rahmat Khan, made in the early years of the 20th century, captures a version of Yaman that is just a semblance of what is usually “correctly portrayed by all performers”, but far exceeds many of them in its capacity to delight and thrill.

Det har han rätt i. Varför sjunger inga andra Gwaliorsångare som Rahmat Khan – inte ens de aparta är i närheten? Det som raspar på stenkakan är förvisso fantastiskt, men har mindre än ”a semblance of” Yaman. Det är något annat. Det har gått etthundra år; varför har ingen misstänkt att det helt enkelt är etiketten som är fel?

På grund av det enda ordet: Gwalior. Ett gharana så magiskt att blotta namnet böjer verkligheten själv.

VK

PS: Recensionen heter ”That Dome in Air” – väl värt att vänta en månad på.