TD Janorikar: ”Not of Studio Quality”

Album: Musician’s Guild Presents TD Janorikar. Sång: TD Janorikar + prominent student. Harmonium: Jayaram Potdar. Tabla: Dayam Ali Quadri. Label: Musician’s Guild MGCD006a. Innehåll: Hamsadhwani (ektal ”Jay Mata”, trital ”Laagi Lagan” & ”Bighan Binayak”), Gawoti (jhaptal ”Jaagi Jogi”, trital ”E Naad Bhedan”), Tilang (roopak ”Katat Bikar”, ektal ”Tum Rab Tum Saheb”)

■ ■ ■ +

Det var inte länge sedan Hamsadhwani plockades upp söderifrån, men den har redan fått sin definitiva form, gjuten i solkatter och pixie dust på Kishori Amonkar Excels. Efter en lång vilambit tar Kishori fram allt sitt fågelkvitter och matchar sydländskorna röstakrobatik för röstakrobatik.

Så vacker är dock Hamsadhwani att våra kära torra gubbar inte kunnat släppa den, trots denna kvinnans supertriumf. Träbock efter träbock har försökt att på motsatt väg göra den till sin. Amir Khans försök finns på Ananya (Navras) och en CD som EMI bara döpt till Khayal; Ajoy Chakrabarty valde den på sin Maestro’s Choice. Nu kommer TD Janorikars version ut på Kolkatabaserade Musician’s Guild: ”a restored live recording, hence not of studio quality”.* Ett bra val på så sätt att Janorikars guru var den första nordindier som började sjunga Hamsadhwani, men också för att Janorikar nyligen gick ur tiden och hamsadhwani betyder svanesång – ett sämre val så tillvida att han misslyckas minst lika mycket som någonsin Amir Khan och Chakrabarty. Faktum är att hela utgåvan ser sinnessjuk ut; den torraste av de torra ska sjunga de ljuvaste av de ljuva: Hamsadhwani, Gavati och Kaushik Dhwani (Bhinna Shadaj).

Men skenet bedrar, för det är inte alls Kaushik Dhwani, som det står. Nå, nu är det inte precis Malkauns istället, utan Tilang – det enda som möjligtvis skulle kunna passa Janorikar ännu sämre – och med 37 minuter är den dessutom huvudnumret på skivan.

Mirakulöst nog blir det till guld.

Kanske beror det på att den gamla trötta rösten mår som bäst när den får som minst material att jobba med, kanske är det helt enkelt obegripligt. TD Janorikar går hur som helst till historien som den ende musiker i modern tid som tagit fram något – nästan 40 minuter – av värde ur den smörbytta som är Tilang. Han staplar vilambit på vilambit och sjunger nästan bara mukhda. Högt över allt – en student. Det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik.

VK

*) Och den är sannerligen inte ”of studio quality”, den här inspelningen. Knappast ens ”of live quality”. Faktum är att ordet kvalitet har för positiva konnotationer för att vi ska vilja använda det om den här inspelningen över huvud taget. Och naturligtvis är det är i Tilang som ljudet är som sämst. Det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik; men det är också därför skivan bara får tre stjärnor – någon måtta för det vara; de flesta skulle nog inte orka lyssna över huvud taget.

Inte the Ravi Shankar Collection

Gammal LP: Raga Parameshwari. Sitar: Ravi Shankar. Tabla: Alla Rakha. Label: Capitol SP-10561

■ ■ ■

I sin Ravi Shankar Collection på etiketten Angel återutgav EMI mellan 1998 och 2001 de gamla LP-skivorna

  • Ravi Shankar at the Monterey International Pop Festival (Bhimpalasi plus utfyllnad)
  • India’s Master Musician (Kafi, Mishra Piloo, Puriya Dhanashree, Charukeshi)
  • Improvisations (filmi och Rageshri)
  • Raga Mala (konsert med Zubin Mehta och Londonfilharmonikerna)
  • West Meets East (med Yehudi Menuhin),
  • Ravi Shankar in London (Hamsadhwani, Ramkali)
  • Ragas & Talas (Jogiya, Madhukauns &c),
  • Sound of the Sitar (Malkauns (alap/jor) plus utfyllnad),
  • Ravi Shankar in Concert (Madhuvanti, Mishra Mand),
  • Three Ragas (Jog, Ahir Bhairav, Simhendramadhyamam),
  • Ravi Shankar In New York (Bairagi, Bhairavi, Marwa),
  • Ravi Shankar In San Francisco (Bhopal Todi, Sindhu Bhairavi &c) och
  • A Morning Raga / An Evening Raga (Nat-Bhairav, Mishra Piloo).

Men inte den här, Raga Paramehswari, från 1976, fast de hade kunnat; Capitol är också EMI. Ser ni mönstret? Allt som givits ut är fusion eller kortversioner.

Med sina 44½ minuter i en och samma raga borde alltså Raga Parameshwari definitionsmässigt vara bättre än hela Ravi Shankar Collection. Men det är den inte när man lägger den på tallriken. Visst är ragan vacker – den har han själv satt samman på Ahiri Todis skala med pancham borttagen – men som vanligt är det jhallan som drar ner betyget. I alap briljerar Ravi, och hans dhamar är snabb men riktigt, riktigt snygg. Men i The Ravi Shankar Collection finns det framföranden som är bättre som helhet: Ramkali på Ravi Shankar In London, Madhuvanti på Ravi Shankar in Concert med sin gat-jhalla, Marwa på Ravi Shankar In New York; inte minst Three Ragas Jog, som blivit en modern klassiker. Parameshwari är rolig att höra, men det finns det fler chanser att göra. Den har tagit sig in i vokalrepertoaren via SN Ratanjankar, av alla människor.

Och det får bli dagens sensmoral: Ravi Shankar kommer att bli mer ihågkommen för det han lämnar efter sig – nya vackra ragor, en stor sitarpublik utomlands, en och annan utmärkt student – än det han inte lämnar efter sig, nämligen helgjutna CD.

RK

Ghulam Hassan Shagan: Stockholm 2001

Sång: Ghulam Hassan Shagan. Harmonium: Qadir Shagan. Tanpura: Mazhar Shagan. Tabla: Sajjat Ali. Privatpress (Bhoopali – bada, chhota, tarana)

■ ■ ■

Pakistans nationalskatt har börjat turnera på gamla dagar. För gam­mal är han; 110 år såg han ut som på Södra Teatern, kritvit, genomskinlig och halvblind och kunde knappt gå själv. Och det var riktig pakistansk konsert-stämning: scenen full av råskinn, urdu i publiken, smaklös show­off-tabla och en sångare som faktiskt sjöng på kolonialtiden.

Halva spelningen har nu kommit ut på skiva, avspelad från italienska frimurarlogen P2. ”The first half was not broadcast as scheduled” står det på omslaget, men vi hörde den när den sändes – låter som att någon helt enkelt glömt att spela in första delen.

Hur som helst slipper vi på det viset Sajjat Alis tablasolo med jawab/sawal. I stället får vi en lustig Bhoopali som både är vacker och dålig. Gammelmanssång är det sannerligen: somliga kan ju sjunga hur falskt som helst och ändå projicera bhava överallt, och en sådan sångare är Ghulam Hassan Shagan, men här tänjer han verkligen på gränserna. Hela tiden ska han ge sig in i kraftmätnings­tihaier med Sajjat Ali som han aldrig kan vinna, och det slutar oftast med att han bara antyder den sista frasen med grymtningar medan Ali (perverst) dundrar hem ännu en sam.

Hur man än beskriver sådant låter det nog som ganska dålig khyal. Men ingen som satt på första raden på Södra Teatern den där kvällen skulle komma på tanken att klaga. Sällan har väl en sångare varit så gammal och så be­dårande toksöt. Och vi vill påstå att det också märks på inspelningen, även om det är svårt att övertyga om det i skriven text. För fler galna upptåg blir det – till exempel avslutar han en gullig tarana med att sjunga med munnen stängd: länge, men inte väl. Som pandasminkat fornminne har han något visst som gör att man förlåter sådana lustifikationer och blir beredd att förlåta ännu mycket mer, om det skulle behövas. I 40 mi­nuter är det nämligen högklassig Bhoopali-stämning, och då är det verkligen svårt att klaga – men så har han också god hjälp av sönernas mer på­litliga röster och Qadirs ofelbara, stabila bruksharmonium.

VKGHS