Pressgrannar: DC Donovan

I Indien är överdrivet självförhärligande både A och O. Spelar man ett instrument, har man självklart ”single-handedly elevated it to the concert platform”, och är man en sångerska i mängden, som Shweta Jhaveri – en Jasraj-elev som gärna gör fusion – kallar man sig ”one of the finest Indian classical vocalists and the only vocalist to perform Hindustani classical vocal and world vocal music since her 20s”; vad nu det senare ska betyda (sant kan det ju inte vara) är det nästan lite blygsamt att vara bara ”one of the finest”. (Kanske väntar man tills gurun går ur tiden?)

Så gör man bara inte i väst. Men på worlddiscoveries.net recenserar en DC Donovan Shweta Jhaveris senaste alster:

On Khayal-Saga Shweta Jhaveri continues to astound with her classical North Indian or Hindustani vocals. When I was a boy you had to travel to India to hear this type of music.

If you have ever listened to Indian classical musicians, you can’t help but be amazed at their technique on various string instruments such as sitar, sarangi, sarod, veena, etc. If you’ve had the pleasure of catching any of these musicians live, you’ve probably heard them warming up with a singing of musical scales – perhaps you’ve even heard some great Indian pop singers – but almost nothing prepares you for what Shweta Jhaveri can do with her voice: for Shweta Jhaveri is to the raga for voice what Ravi Shankar is to the raga for sitar [vår emfas].

On Khayal-Saga we have two ragas: Puriya Dhanashree is thirty-five minutes long, a serious sort of evening raga; and Bhairavi is a somewhat lighter raga devoted to the playfulness of Krishna – it’s only ten minutes in length. Khayal-Saga is Shweta Jhaveri’s third CD – 21st Century Cosmos and a winner.

Puh! Vi går igenom recensionen bit för bit:

On Khayal-Saga Shweta Jhaveri continues to astound with her classical North Indian or Hindustani vocals. When I was a boy you had to travel to India to hear this type of music.

När är du född – på 40-talet? Och vad gör du i så fall på internet?

If you have ever listened to Indian classical musicians, you can’t help but be amazed at their technique on various string instruments such as sitar, sarangi, sarod, veena, etc.

Det, skulle vi säga, gäller även klassiska musiker från Europa. Ja, det gäller väl i princip alla musiker, så länge man själv inte är ännu bättre på att spela.

If you’ve had the pleasure of catching any of these musicians live, you’ve probably heard them warming up with a singing of musical scales – perhaps you’ve even heard some great Indian pop singers –

Nja respektive jovars –

– but almost nothing prepares you for what Shweta Jhaveri can do with her voice.

Det var ju när du var grabb som man måste åka till Indien för att höra khyal, Donovan! När du var grabb på 50-talet. Inte nu för tiden. Ärligt talat får man intrycket att du velat lyssna på khyal i 50 år … men inte gjort det förrän idag. Varför?

For Shweta Jhaveri is to the raga for voice what Ravi Shankar is to the raga for sitar.

När man säger ”sitar” i USA och Europa tänker folk på Ravi Shankar. När man säger ”khyal” tänker de inte på Shweta Jhaveri. De vet inte ens vad khyal är. (Och när man säger ”Ravi Shankar” i Indien tänker folk på en av de större sitariyorna, men säger man ”Shweta Jhaveri” vet de inte vem hon är.) Så det här stämmer inte. Men vad är det som får en amerikan att överdriva till denna milda grad? What’s in it for him, som jänkarna själva säger?

On Khayal-Saga we have two ragas: Puriya Dhanashree is thirty-five minutes long, a serious sort of evening raga; and Bhairavi is a somewhat lighter raga devoted to the playfulness of Krishna – it’s only ten minutes in length.

Det här är anmärkningsvärt på två sätt. För det första för att det inte är fel från början till slut; för det andra för att det ”recenserar” på det indiska sättet, genom att lista repertoar. Det kanske bor en liten indier i Donovan?

Khayal-Saga is Shweta Jhaveri’s third CD – 21st Century Cosmos and a winner.

Där flippade han ur totalt. Vad betyder det?

Och hur kan man vara så intresserad att man lyssnar igenom och gillar en khyalskiva men samtidigt så ointresserad att man inte sätter sig in det allra minsta? Det här är väl den amerikanska varianten på indiskt självförhärligande: att utropa sig själv till ciceron när man inte har en aning.

VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s